Att vara outbildad men bildad

  • 4 dec 2020
  • 1 kommentar
  • 11 min

// Illustration: Sanna Mander

Att vara outbildad men bildad
Anna Charlotta Gunnarson

// Illustration: Sanna Mander

Lyssna på artikeln

Karin Boye, Lucky Luke och poptexter på lp-omslag … Bildning kommer från så många olika källor. Det viktiga är läsningen, att man ser orden. Strunt i fint och fult.

Det har blivit en kulturell tradition: Larmet om att barn och unga läser allt mindre. I år har ”högtiden” infallit på hösten och oron för att kommande generationer ska framleva sina liv i språklig utarmning, oförmögna att greppa uttryck eller formulera sig i skrift, har resulterat i en diskussion om lästvång som vaccin mot dumheten.

Själv tycker jag att vi redan har någon form av lingvistiskt katastrofläge, och då snackar jag inte om barnen utan vuxenvärlden.

Undanskuffade korrläsare, företag som högtidligt mejlar ”Skulle ditt paket mot förväntning inte vara spårbart” och jämnåriga kollegor som skriver ”varelse vi vill eller inte”.

Ibland vet jag varken ut eller in.

Då hjälper det att tänka på mamma. Hon slutade skolan redan som 14-åring, så strax efter åttonde klass började hon försörja sig på att sprätta nyinkomna böcker i en bokhandel och riva biljetter på den lokala biografen, där hon fick se matinéerna gratis.

Trots ofullbordad skolgång och noll universitetspoäng knep hon så småningom en anställning på stadsbiblioteket, med den lilla skillnaden att hennes lönekuvert var betydligt tunnare än de äkta bibliotekariernas. Kanske var det positionen som underdog i arbetslivet som gav mamma en kultursyn fri från hierarkier, eller så var hon bara fiffig. I vilket fall som helst visste hon att bildning kommer från olika håll, och att krav och påbud riskerar att skapa lika krampande hämskor som alltför ensidigt intag.

Nog tyckte mamma att det var synd att jag inte kastade mig över alla böcker hon tipsade om, för de flesta tunga verk blev liggande, men hon förstod tidigt att också en schlager, tv-komedi eller veckotidning kunde vara vägen till Karin Boye. Det centrala var läsningen, i vilken form den än kom till mig, och även dessa kulturyttringar var fyllda med innehåll som länkade vidare till nya upptäckter: En textrad, en punchline, en inskickad dikt. Till de flesta lp-skivor medföljde konvolut med låttexter och tv:s ungdomsserier från utlandet textades.

Man såg orden.

Det enda program som dubbades var västtyska Barnen i Uhlenbusch, och mina öron krullade ihop sig då den svenska rösten pratade ovanpå det dovt malande ”Achter machen Kinder Ficht” eller vad nu den tyska speakern sa, för det hörde vi ju aldrig riktigt.

Hur som helst, förutom att guida bland mellanstadielitteraturen i Hcg-hörnan pekade mamma på lådorna med seriealbum, varpå jag slukade sådant som Mystiska 2:an, Lucky Luke och Illustrerade klassiker.

När vi tittade på gamla filmer präntade hon in namnen på stjärnor som Claudette Colbert och Mary Pickford, och lade gärna till några extra glimtar från deras liv. Jaha, Claudette Colbert kammade hem en Oscar för Det hände en natt. Jaha, Mary Pickford kallades ”hela världens lilla fästmö” och var en av de tunga makthavarna i Hollywoods begynnelse. Själv var jag väl mest fascinerad av Pickfords korkskruvslockar, men den andra informationen fastnade på något vis också.

Vi svärmade runt i en värld befolkad av Lauren Bacall, Anna Magnani och Dagmar Ebbesen, hopkrupna tillsammans i soffan hemma i Lysekil.

Vad är bildning? Vilken roll spelar böckerna? En vardag i språkligt utanförskap är något av det mest skräckinjagande jag kan tänka mig, där jag inte kan sortera i nyhetsflödet, hitta objektiva uppgifter, formulera känslor i tal och skrift, kräva min rätt, förstå vad folk säger till mig, direkt och mellan raderna. Men så har många vuxna det redan nu. Förra året slog forskning från Göteborgs universitet hål på myten om 1900-talet som litteraturläsandets guldålder, att bilden av folkhemmets skolbarn djupt försjunkna i romaner och noveller är en chimär och att vi mest tragglade text eller skummade för att leta fakta.

Min nu 89-åriga pappa säger att en ansenlig del av vuxenvärlden även på 1940-talet valde hushållssysslor och andra fritidsintressen framför litteraturen. Dock var det muntliga berättandet ständigt närvarande.

Jag undrar hur oroliga vi behöver vara. Själv har jag med glatt mod prackat på mina barn rockhistorien, som jag mestadels fått mig till livs via radiokanalen P 3, poptidningar som Okej, diverse musiklexikon och nätet. Med utgångspunkt i Elvis Presley har jag pratat om arbetarklass och kroppsideal och poängterat att rockgenren grundades av afroamerikaner som Big Mama Thornton, som faktiskt spelade in Hound Dog först.

Barnen har storögt stirrat sig igenom tidiga hiphopvideor och fått länkarna bakåt till disco, funk, soul, gospel och slaveriets arbetssånger. De har tålmodigt lyssnat då jag spelat upp synthbanden Yazoo och Erasure för att jämföra 1980-talets androgyna röstideal och vet att hårdrocksstjärnan Dee Snider lät slipa om sina framtänder till huggtänder för att se tuff ut, vilket gör det extra pikant när han numera går i bräschen för kritiken mot Spotify.

Det är inte barnen som har nyckeln till ordförrådet, det är vi vuxna. Om vi klagar på ungarnas skärmtid men själva begraver oss i mobilen, om vi slutar prenumerera på dagstidningar, ger upp om berättarstunden när barnen är 5-6 år och heller inte enträget introducerar skriven text i olika former, då är det vi själva som raserar det bildningsideal som präglat världen under lång tid. Andra kunskaper kommer värderas lika högt. Eller högre. Kanske får framtidens bokslukare se sig akterseglade av street-
smarta snabbsnackare som tagit sig fram med ny kompetens. Vem vet vilken kunskap som är viktig om hundra år?

Min mamma var outbildad men bildad. Hon läste många fler böcker än jag, som gått på universitetet, men i vuxen ålder hellre scannar Hänt Extra än tar mig an romanhögen vid fåtöljen (här vill jag påpeka att även språket i Hänt Extra har utarmats de senaste åren). Men hon lärde mig kärleken till orden, väckte mitt intresse för kulturhistoria och tyckte att jag dög fastän jag inte kom igenom Röda rummet.

Hon gav mig en obekymrad syn på fint och fult.

I oktober satte min 17-åriga son och jag punkt för en tre år lång kronologisk genomgång av James Bond-filmerna. Vi startade hos nyligen bortgångna casanovan Sean Connery 1962 i Agent 007 med rätt att döda och landade 2015 i Spectre och Daniel Craigs Dressmann-variant. Att gemensamt plöja 25 rullar om samma karaktär i skilda skepnader har varit omvälvande.

Via filmsviten har min son fått inblick i det kalla krigets kapprustning och västvärldens växande självförtroende under rymdåldern, men lika ofta har han häpnat över all kolonialistisk humor och sunkig kvinnosyn.

Min nostalgi har också fått sig en törn. Visst har 007 en flicka i varje hamn, men att han begår rena övergrepp hade jag glömt. Flygkaptenen Pussy Galore tackar bestämt nej till hans inviter i Goldfinger, blir mer eller mindre våldtagen på en höskulle och – njuter av det. I Åskbollen tvingar agenten med grovt våld till sig hångel med massören Patricia Fearing.

Ryssar, araber, japaner, turkar, indier, haitier, alla är de schabloner. Annat språk = rotvälska = förnedrande död. Annat levnadssätt = vämjelse = förnedrande död. En homosexuell man sprängs i bitar med ett saligt flin över läpparna då Bond kör upp en bomb mellan hans ben.

Min son och jag har helt enkelt haft saker att prata om, samtidigt som vi har tillskansat oss ett eget cineastiskt universum. Vi längtar halvt ihjäl oss tills nya filmen No Time to Die har premiär. Oavsett hur stereotyp den är lär den säga oss något om samtiden, historien och ge oss någon form av bildning.

Varelse vi vill eller inte.

Fler utvalda artiklar