Augustpristagaren Tony Samuelsson skriver novellen som inte fanns

Tony Samuelsson fick Augustpriset för Kungen av Nostratien. I en central scen i boken nämner författaren en novell i tidningen Vi där handlingen utspelar sig på ett fjällpensionat. Men texten var ett påhitt, den har aldrig funnits. Förrän nu. Här är Tony Samuelssons nyskrivna novell Jämtland.

Han såg henne först vid frukost den andra dagen. Kvinnan satt med ryggen åt vid ett bord vid fönstret. Det var tidigt, matsalen hade just öppnat. Själv skulle han dricka en kopp kaffe, därefter fylla på en termos och få med sig några smörgåsar upp till rummet. Han tänkte sig arbeta några timmar innan lunch, sedan en skidtur. Vila och läsa gårdagens nyheter i lugn och ro. Röka en cigarill och sedan ett par timmar med att förbättra och finputsa det han skrivit på förmiddagen. Fanns det tid över skulle han besvara brevet från S. 

Han kände i förstone inte igen henne. Pensionatets värdinna, hustru till värden och ägaren, bytte några ord med kvinnan vid fönstret. Hennes röst syntes välbekant för honom, om än inte direkt. Sedan: Astrid? Hans första instinkt var att resa sig och fly upp till rummet. Göra sig osynlig. 

Hennes spensliga ryggtavla, smala axlar och håret som var sportigt knuten i en hästsvans. 

Värdinnan kom med termosen och smörgåspaketet, han nickade stumt. Han visste att han inte hade ro att arbeta. Veckan var förfelad, tänkte han. Spolierad av hennes närvaro. Han skulle inte kunna tänka, inte kunna frigöra sig från hennes trassliga temperament. 

För att bryta förlamningen gick han upp till rummet. På skrivbordet låg brevet från S. För henne ville han tala om allt. Hon hade en förmåga att se rakt igenom honom. Så detta med Astrid skulle inte chocka henne. Han ville formulera sig, till och med rättfärdiga sig, inför någon som kände honom och kunde döma honom. 

Vid lunchtid tog han mod till sig och gick till matsalen, nu befolkad med pensionatets övriga gäster. De flesta sörlänningar som han. Yngre par i skidbyxor och pjäxor, lätt solbrända av det fina vädret under veckan. Han slog sig ner vid sitt lilla bord och nickade mot bordsgrannar, lät blicken svepa över salen. Hon satt i sällskap med en annan kvinna i yngre medelåldern. De talade sinsemellan och fnittrade. 

Första kvällen vid brasan med grogg och kvällscigarill hade värden överlämnat sin debutbok, därtill med en dedikation: den yngre kollegans beundran för den äldre och ryktbare. De hade talat om Stig Dagerman, också han hade varit inbjuden hit som författare och stipendiat men aldrig kommit. Värden påstod att den unge Dagerman varit 40-talets stora geni och spekulerade i hans författarbana under det väntande 60-talet, om dennes nerver hade hållit för de omänskliga krav han ställt på sig. 

Efterhand förstod han att värden ställde liknande hårda krav på sig själv och att 60-talet tillhörde en ny typ av författare, väsensskilda från de så kallade fyrtiotalisterna. När han senare på kvällen läst den första berättelsen i värdens bok, förstod han att också han tillhörde det nya decenniets förlorare. 

Värden kom fram med hans lunchtallrik och satte sig bredbent vid bordet. Älgen hade han skjutit själv, påstod han stolt. De fåmälda människorna och de vita vidderna häruppe hade gjort honom till författare. Han förstod att värden fikade efter lovord för sin bok. Han berömde värdens hustru för såsen och köttbullarna. 

Vädret skulle slå om framåt kvällen, sa värden. Det skulle snöa, bli mildare, blåsa upp. Han ville föra Astrid på tal med baktanken att värden skulle berätta för henne om hans närvaro. Men han gjorde det inte. I brevet till S hade han skrivit att han en gång hade förälskat sig i Astrid, en vacker ung kvinna som intervjuat honom för en norsk dagstidning. Nu många år senare tycktes hon ännu åtråvärd, och han visste att han hade gjort henne illa och orätt. Att han nu, på något sätt, betalade för det. 

Han lyssnade halvt på värdens anekdoter och undrade hur länge Astrid skulle vara kvar. Kanske kunde han hålla sig undan och undvika upptäckt. Förmodligen inte. Så han reste sig och gick fram till hennes bord. Väninnan såg honom först och log undrande. Astrid såg på honom, tycktes se på en helt främmande person tills hon ryckte till och utbrast: Du!

Jag har åldrats, tänkte han. Presenterade sig och berättade att han varit här på fjällhotellet ett par dagar med tanken på att arbeta och åka skidor. Astrids ansikte hade skiftat, han såg hennes upprördhet som hon lade band på. 

 Väninnan ville veta hur de kände varandra och Astrid nämnde – tvekande – intervjun. Inget mer. Han ursäktade sig och lämnade på darrande ben. Han visste att hon fortfarande hatade honom, hennes sista brev hade han aldrig besvarat. Jag måste resa, tänkte han. Det går väl en buss i morgon, sedan ett tåg. Om inte kunde han väl övernatta i Strömsund. 

Rummet kändes ödsligt, kallt. Han lade sig på sängen och drog en filt över sig. Hur kan jag betala den här skulden? När han vaknade hade han sovit som en död. Han steg upp och tittade ut på diset över sjön. Folk pratade på gårdsplanen efter en skidtur. En stjärna glimmade svagt på himlen. Att skriva sig fri, tänkte han, det var hans ledstjärna. Nu var han vilse, utan kompass. Astrid. Fan också! Han gick till värdens kontor, fick Astrids rumsnummer. När hon öppnade tog han mod till sig och sa: Hur mår du? Kan vi samtala?

Ansiktet var stillnat, som om hon väntat på honom. Antydan till ett leende, men kallsinnigt. Ansiktet magert och särpräglat. Mörka ögon. Stridslystna tyckte han då. Nu kalla och ogillande.

”Du är inte skyldig mig något”, sa hon men de visste båda att det inte var sant. 

”Vi kan väl gå en stund på vägen?”

”Nu?”

”Har du annat för dig?”

”Vi ses om fem minuter”, sa hon och stängde dörren. 

De gick tysta på landsvägen ner mot den islagda sjön.

”Jag hade aldrig trott att du var en friluftsmänniska.” 

”Detsamma. Men här är du.”

”Du har blivit en dålig författare. Du nedgör andra för din egen framgångs skull.”

”Så du läser mig trots det.” 

Hon skrattade till.

”Vad gör du nuförtiden?” frågade han.

”Angår dig inte. Du skrev aldrig. Jag trodde det fanns band mellan oss.”

”Jag fick skrivhäfta.”

Han skulle just säga något mer om banden när hon stannade och såg på honom. Örfilen var oväntad. Sedan vände hon tillbaka utan ett ord. Han stod kvar, tårögd och flammande. Att hon hade det i sig, tänkte han upptänd, inte utan beundran.

Tillbaka på rummet satte han sig vid skrivbordet, hällde upp en kopp kaffe. Han slog upp spiralblocket och fattade pennan. Då för många år sedan hade hon i ett brev hotat med att ta livet av sig. Han hade besvarat det med tystnad. Han borde ha låtit henne vara, låtit henne behandla honom som luft.

På eftermiddagen såg han henne ge sig iväg ensam på skidor. Ljuset falnade. Han tog på sig anoraken och pjäxorna och skidade ut efter henne. Till en början följde han hennes spår in i skogen utan att se henne. Snöflingorna virvlade och smälte i hans ansikte. Mörkret föll. Spåren försvann i flera andras i den lösa snön. Hon var som uppslukad. Han kände paniken, stödde sig på stavarna. Vart? Mot riksgränsen? Han befarade det värsta.

Till slut måste han vända tillbaka, illa till mods. På avstånd såg han ljusen från fjällhotellet. På en griffeltavla som hängde i foajén hade värden kritat ner väderutsikterna. Från matsalen ett lågmält sorl. När han tittade in var hon där i ett större sällskap, glada och uppsluppna. Värden höll låda, de skrattade.

Han drömde om henne på natten. Spöklik i snöstormen, hon ropade efter honom. Men han gick djupare in i skogen och mörkret. Han vaknade gråtandes. Jag är vilse, tänkte han. Det här är slutet. 

Vid frukosten satt hon vid samma bord med sin väninna. Hennes hår lyste i solen. Det låg en tidning på hans bord. Det var inte hans bild på fotot. Det var värden som blickade ut över de jämtländska snövidderna. Hotellägaren och den prisade succédebutanten. Framtidsmannen. Han vände upp omslaget, det var ett tummat nummer av Tidningen Vi. 

Han suckade, önskade sig tillbaka hem. Värdens hustru kom med hans morgonkaffe, han nickade tankspritt och tårögd, döv för hennes småprat om makens framgångar. Han längtade så starkt till att skriva, det enda som hjälpte. 

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

Ingen vila för hjärncellerna med Samuelsson

Andrev Walden: ”Jag avskyr den här tiden”