Axel Åhman: ”Klyschan är att konstnärer, författare och artister vill bort från 'skithålan'”

Hela svenska folket känner honom som a:et i KAJ. Men innan Eurovision kom i vägen hade Axel Åhman sikte på en författarkarriär. Nu måste han bara kliva av ett skenande tåg.

Axel Åhman hade precis hunnit skaffa sig ett fint arbetsrum. 

Efter alla år med hemmakontor skulle det bli skönt att slippa störa familjen. Dessutom skulle han kunna hålla manusmöten utan att behöva bekymra sig för kollegors allergier. Där hemma fanns en katt.

Han lyfte in en soffa i den kommande skrivarlyan.

Några dagar senare kom ett mejl från SVT:s producent Karin Gunnarsson. Humorgruppen KAJ, där Axel är basist och grundande medlem, skulle delta i Melodifestivalen 2025.

– Det är lite rörande att läsa de där första mejlen nu. Vi tänkte att det kanske skulle äta upp en eller två helger av vårt liv. Om det gick bra skulle det kanske bli en sommarturné. Men sedan februari har vi i princip rest och jobbat dygnet runt. Det är som att sitta på ett sådant där skenande bullet-tåg i Japan, säger Axel Åhman, som tar paus i sitt hektiska turnéschema och möter upp för en intervju på vårt gemensamma förlag Schildts & Söderströms i Helsingfors.

Det återstår tolv spelningar på KAJ:s schema, som tagit dem genom halva Sverige. Hela turnén avslutas i skarven tidigt i september i Finland.

Tolv spelningar kvar, hur känns det?

– Det känns som en bra siffra. Det var värre efter midsommar då alla spelningar låg framför oss i en lång räcka, skulle vi verkligen orka? 

Axel Åhman debuterade för fem år sedan med novellsamlingen Klein, som föddes då han deltog i den finlandssvenska Arvid Mörne-tävlingen för nyskrivna noveller och vann tredje pris; en ganska klassisk väg för många blivande finlandssvenska författare. 

I tävlingsnovellen Bastutronen försöker en namnlös jag-berättare hävda sig i den oskrivna hierarkin i en finländsk bastu. 

”Den nedre bänken, alltså trappsteget upp till den riktiga bänken, är reserverad för de svaga. Barn under tio, rikssvenskar och hjärtopererade pensionärer.”

Det är en humor typisk för hela novellsamlingen, som handlar mycket om manlighet och manlig självhävdelse. Axel Åhman föddes i en jordbrukar­familj och kan bokens miljö som sin egen ficka: traktorerna, jaktlagen, mopedtrimmandet, det tysta samförståndet män emellan.

– Jag är stolt över den boken och framför allt glad över att jag fick till den. Om jag bläddrar i den nu, eller läser ur den på scen, brukar jag tänka att jag kanske borde skriva noveller igen. Det är ett väldigt behagligt format, säger han.

Det har blivit ytterligare två böcker – debutromanen Eldsjäl, som kretsar kring en lokal förening som sätter upp en revy. Åhman har nämnt den svenska skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist som en inspirationskälla, och han räds inte heller att ge sig på intrigdriven spänning, utan utforskar via bokens revyregissör Daniel hur mycket det egentligen är hälsosamt att brinna för en lokal förening.

Vi märkte snabbt som band att det funkade bäst när vi grävde där vi stod.

Fantasyromanen Smugglarens skatt är ett skärgårdsmysterium i vintrigt landskap, en bok i 24 kapitel som alla skulle göra sig väl för en julkalender i tv. Axel Åhman har också varit med och skrivit manus till humorserien Halln, en ”mockumentary” i The Office-stil, som hade premiär på Yle i våras och fick många trogna tittare. Serien kretsar kring ett företag som tillverkar minkburar, en näring som fortfarande tuffar på uppe i Österbotten, även om pälsnäringens dagar verkar räknade.

Åhman ligger nästan alltid nära humorn, ett område som också hans band utforskar. 

Humorgruppen KAJ har gjort det till sin nisch att skildra den österbottniska mannen med ironisk udd.

– Vi märkte snabbt som band att det funkade bäst när vi grävde där vi stod. Människor som jobbade i servicebranschen, som gick på vattengymnastik, det gällde att hitta på historier som funkade för dem. Men det handlade också om att vi genuint tyckte att mycket i vår närmiljö var roligt. Att det som vi tyckte var helt vanligt egentligen är jättekonstigt, och att se humorn i det, säger han.

Den här intervjun ska handla om hur Axel Åhman blev författare, men hans karriär är svår att separera från bandet. Det var också i musiken som allt började.

– Det är ganska intressant, för jag är den enda av oss som har gått någon längre utbildning med musik. Jag gick musikskola och har spelat fiol sedan jag var åtta år. Men som musiker är jag nog … det har tagit en stund att inse, men jag är inte den bästa låt­skrivaren alls av oss. Min starkaste sida när det kommer till texter är också längre format: kolumner, noveller eller romaner. Jag har som allra roligast i den typen av text.

Är du den i bandet som hittar på karaktärer och gubbar?

– När en låt blir till är det efteråt oerhört diffust vem som har gjort vad. Jag har ofta en lite mer över­gripande syn, jag är den som säger: ”Om detta hände
i första versen borde vi kanske tänka på det här i bryggan eller andra versen.” 

Det är inte du som skriver rimmen?

– Om jag måste peka ut vem som är den bästa rimsmeden i KAJ så är det Jakob, han är absolut vassast där, det ligger nära hans hjärta på något sätt.

Alla i gruppen KAJ har vittnat om hur de vuxit upp bland mor- och farföräldrar på nära håll. Det har gett en viss referensram; en där revytraditionen och pilsnerhumorn finns nära till hands. Axel Åhman är ändå den stora boknörden i bandet.

– Jag lärde mig läsa i skolan, jag är alltså inte en av de författare som började läsa när de var fyra. Men det gick ganska snabbt att snappa upp, och sedan blev det ett stort intresse. Serier var viktiga – jag har också en Kapten Haddock-tatuering. Bert, Sune, alla de där, och Wahlströms deckare, Tvillingarna, Bröderna Hardy och så vidare.

Och kanske Harry Potter?

– Ja, verkligen, jag var i exakt rätt ålder. Jag är ju nästan jämngammal med Harry, Ron och Hermione. Det känns nästan som en gåva jag fått, att få växa upp och i realtid vänta på en ny Harry Potter-bok. Det finns bilder av mig när vi är med familjen på en motocross-tävling i Björneborg, eftersom min bror tävlade i motocross, och jag sitter i depån och läser Harry Potter och Fenixordern, som nyss kommit ut, den tjockaste av dem alla. Jag tror att jag är den enda i bandet som var med på Harry Potter-tåget från början, sedan fick jag också Jakob att börja läsa dem.

Enligt Axel Åhman var Vörå – den österbottniska kommunen där han växte upp – en tillåtande miljö, inte minst eftersom de var tre kompisar som kunde vara annorlunda tillsammans.

– Det jag skriver om i Klein, alla de här manliga miljöerna, de var ganska sällan toxiska. Vi var tre killar som försökte få varandra att skratta, och hade kanske inte vett att skämmas för våra udda intressen. Det var nog svårt för andra att förhålla sig till det. Det grundade sig kanske i något slags avsaknad av social kompetens hos oss, säger han.

Skolan var också en mycket sluten miljö i Vörå. Klasserna var så små att eleverna växte upp nästan som syskon.

– Det blir en otrolig gemenskap. Det finns inte rum för att någon blir illa behandlad.

Så du längtade inte bort?

– Jag tror att både jag och resten av KAJ sticker ut lite här. Klyschan är ju att konstnärer, författare och artister vill bort från ”skithålan”, till storstaden, och där ska man förverkliga sig själv i den intellektuella sfären och blablabla… Jag uppfattar det som lite pretto, extremt vanligt visserligen, men också lite falskt. Jag har också studerat i Helsingfors, men lika gärna kan man ju flytta för att man är nyfiken på resten av världen och på vilka möjligheter som finns. Och ja, det finns problem på mindre orter, men det finns det ju överallt. Jag känner ändå att stället jag kommer från har byggt upp mig snarare än rivit ner. Och det är en enorm skillnad i förhållningssätt jämfört med någon som alltid klagar på sin hemort.

Författaren Kaj Korkea-aho pratade i sin podd i våras om hur ni gjort succé i världen trots att ni inte har slipat bort er dialekt, som han har gjort. Han lät nästan lite avundsjuk över det.

– Jag tror att det är en generationsfråga. Det verkar som att dialekten kommer på flera områden nu, och man skulle nästan vilja ha en ordentlig forskning på ämnet. Det verkar som att chattar och Whatsapp och sådant kan ha haft en viss inverkan, att många börjat uttrycka sig på dialekt i skrift. Man ser en enorm skillnad på de senaste tio åren. Idag har vi radiopratare på Yle som pratar dialekt i direktsändning, som Joel Rönn och Fanny Forsander. 

Det har suddat ut gränserna mellan olika grupper i Svenskfinland. Tidigare hörde man bara standardsvenska i radion, och det innebar att radion var helsingforsisk.

– Det säger något om att Yle blivit mer accepterande i sin policy. Vi brukar också testa att prata dialekt i Sverige, och ju högre norrut vi rör oss i landet, desto mer förståelse finns det. Dessutom märker man att de lär sig ganska snabbt. Men man väljer kanske inte de grövsta dialektorden.

I skrivandet har Axel Åhman ändå en klar linje när det kommer till dialekten som metod.

– I kortare dialoger funkar det. Men om du har en replik som är ett helt stycke kan det snabbt påverka helheten. Jag använde inte dialekt i Eldsjäl eftersom jag märkte att det är en ganska pratig bok. Det hade blivit problem med förståelsen om hela boken hade gått på dialekt. Dessutom stavar alla dialekterna olika. Och varje försök att standardisera stavningen går lite emot idén om dialekten som språk överhuvudtaget.

En dryg vecka efter vår intervju spelar KAJ på Summer­fest i Ekenäs, en av två spelningar under samma dygn. Det spöregnar i Ekenäs, men festival­publiken har uppenbarligen hunnit värma upp med ett antal alkoholenheter eftersom stämningen är stimmig. KAJ drar igenom sina största hittar, inklusive Jakob Norrgårds tolkning av Puccinis aria Nessun dorma, som bandet gett namnet Näsan domna. Det är det enda stycket under eftermiddagen som får den
överförfriskade publiken att tystna i några minuter. Senare på eftermiddagen kommer både Pernilla Wahlgren och Markoolio att spela – vilket säger något om var i Finland vi befinner oss. I Ekenäs är publiken i första hand svenskspråkig, och här kan alla texterna till Markoolios låtskatt, det är som en liten enklav till folkparksscenernas Sverige. 

Jag har arbetat mer än någonsin i år, så min arbetsmoral är egentligen på någon sorts all time high.

Jag frågar Axel hur det senaste halvåret varit för bandet. Hur är det att plötsligt bli igenkänd överallt, som ”han med glasögonen från KAJ”?

– Som band var vi kanske mer förberedda på det här än många andra. Vi har ändå hållit på väldigt länge och var redan ganska stora i Svenskfinland.
Att bli igenkänd på stan har hänt tidigare, men inte på den här nivån. 

Ja, nu är det även finskspråkiga och svenskar som känner igen er.

– Exakt. Det är en jättestor skillnad. Finnarna har en liten försiktigare stil, mer respekt, medan svenskarna klassiskt nog är lite mer gåpåiga. De är jätte­trevliga, men kommer också lättare fram till en. Ibland kan man faktiskt bli lite folkskygg, vilket är nytt för mig, eftersom jag är rätt extrovert som person. Men det händer att jag tänker: idag skulle jag inte orka bli igenkänd.

Märker du någon skillnad när det gäller din egen arbetsmoral efter framgångarna?

– Jag har arbetat mer än någonsin i år, så min arbetsmoral är egentligen på någon sorts all time high. Men helt klart jagar man inte längre efter nästa grej på samma sätt, det har lugnat ner sig, helt enkelt för att man inser att man inte klarar av så mycket. I det här kaoset har det också blivit uppenbart att man måste fokusera på vissa grejer. Att satsa på fru och familj, så att man också har den trygga basen. Som band har vi varit väldigt fokuserade på att hålla oss friska under det här året. Vi har till exempel ingen festkultur i bandet, utan brukar se till att lägga oss tidigt, säger han.

Axel Åhman säger att KAJ hela tiden har arbetat med inställningen att deras verksamhet ska bära sig ekonomiskt, det ska inte vara enbart en hobby. Under åren har de byggt upp en ganska stor infrastruktur kring bandet, med merchandise, bokförare och gigbokare. Under året har de fått inse att de i allt högre grad måste släppa kontrollen över allt och lita på folk omkring sig.

– Jag är son till en jordbrukare så jag har den mentaliteten i mig. Jag vet vilket slit det innebär att vara småföretagare. Jag pratade en gång på en middag med en poet som skrattade högt när jag sa att jag visste exakt när jag tänkte lämna in nästa bok. Man har olika sätt att se på skapandet. Jag säger inte att det ena är mer rätt eller fel, men jag tror att småföretagaren i mig färgar av sig på allt jag gör.

Finns det någon del av dig som vill skriva en bok om allt det här?

– Jag har faktiskt en idé som är lite cool. Jag skrev en novell för fyra år sedan, bara för att jag tyckte det var kul. Jag skickade novellen till min förläggare Martin som sa att idén kanske skulle hålla för en hel roman. Så den tanken har stannat hos mig.

Och det handlar om en humorgrupp?

– Vi får se om det här bara blir någonting jag säger i en intervju, eller om jag verkligen får till det en dag … Men jag tänkte så här: En tragikomisk roman om en emigrant från Österbotten som åker till Amerika. Det är ju en väldigt uttjatad genre på många sätt, men jag tänkte: hur kan man göra det på ett nytt sätt? Grund­idén är ju att många drömde om ett bättre liv, men många hade också egoistiska drömmar, precis som folk har idag. Man vill bli artist, författare, eller något sådant. Hur blir det om man sätter en sådan modern drömmare i en emigrantkontext? Han far över till New York och det som händer blir både tragiskt och komiskt. Det finns många paralleller till det som jag själv har sett och upplevt, som stöder en sådan berättelse. Det är också en idé som jag tror mår bra av att gro till sig lite.

Du kommer alltså att fortsätta gräva i Öster­botten som ditt huvudsakliga material?

– Det tror jag nog, i någon mån. Men det känns också som att jag just nu är lite överkörd av allt som har hänt. Man är kanske lite vilsen i vad man ska skriva. Jag saknar också tiden för stora projekt.

Arbetsrummet i Vasa har Axel Åhman sagt upp. 

– Jag hade säkert haft råd att hålla det kvar, men jag tänker att det är bättre att någon som har mer nytta av det än jag får användning för det. Det kan mycket väl hända att jag har ett arbetsrum igen när det har lugnat ner sig.

Ur Vi Läser finlandssvenska nummer från 2025.

Läs mer:

Hanna Johansson och Sanna Samuelsson: ”Är vi ett författarpar nu?”

Malena Ivarsson: ”Jag är bekymrad över männen”