Vad är det som får allt fler människor att plåga sig själva och springa mil efter mil trots att hela kroppen värker? Vi:s Axel Kronholm har utforskat löpningen som terapi och lyxlidande. Efter tillräckligt många timmar på skogsstigarna tystnade surret i skallen, och han förstod vad forskarna pratat om.

Det är lustigt hur snabbt man kan förändras. För två år sedan var jag en relativt otränad 31-åring som jobbade för mycket och stressade för mycket. Sen började jag springa. Jag hade försökt så många gånger förut men alltid fått ont eller tröttnat. Ofta både och. Jag hade mer eller mindre förlikat mig med tanken på att jag aldrig skulle kunna springa. Men den här gången var det något som klickade. Jag bytte asfalten mot ringlande skogsstigar, släppte tanken på att jag behövde hålla en viss fart, och bara sprang. Om det tidigare i första hand varit ett verktyg för yttre mål – att gå ner i vikt eller mer allmänt komma i form, ett nödvändigt ont – upptäckte jag nu hur springandet i sig självt kunde vara ett mål.