Baek Heena gör Barbie till finkultur

  • 18 jul 2023
  • 16 min

// Foto: Erik Abel

Baek Heena gör Barbie till finkultur
Yukiko Duke

// Foto: Erik Abel

Lyssna på artikeln

Ända sedan 1959 har Barbie varit ett lika givet som omstritt inslag i miljontals barnrum. Nu blir dockan storfilm samtidigt som den hyllade bilderboksförfattaren Baek Heena är inne i en djup Barbie-fas.

Ingen skulle kunna tro att Baek Heena – konstnären och bilderboksstjärnan från Seoul – och Inger Karlsson från Umeå just har träffats. De är inbegripna i ett livligt samtal om en evigt ung 64-åring, Barbara Millicent Roberts, mer känd som Barbie. De båda kvinnorna står inne i det allra heligaste i Ingers lägenhet i Umeå, Barbierummet, och ser ut över hennes välorganiserade samling av den ikoniska leksaken.

Bokhyllorna i rummet är fyllda med Barbiedockor från olika epoker, arrangerade i vitt skilda miljöer. Högt upp på en hylla sitter en raggarbruds-Barbie med svart hårband, åtsmitande svarta jeans och en holkärmstopp på kylaren till en 50-talsbil. I en hyllsektion träffar vi Barbie i nostalgisk 70-talsmiljö: hon sitter i en gul plastfåtölj med en rund rispapperslampa bakom sig, vid sidan av en orange och gul byrå. Några hyllsektioner ner möter vi henne som biträde i en boutique: hon står med en hylla med handväskor, skor, accessoarer och färgglada scarfer som fond. I en annan bokhylla längre bort är Barbie på stranden, i syateljén, i köket, på party, på resa … När Baek Heena frågar hur många dockor som finns i samlingen, skakar Inger bara leende på huvudet. Hon har för länge sedan tappat räkningen.

Baek Heena tilldelades 2020 års ALMA-pris för sina innovativa, fantasieggande bilderböcker, skapade med en teknik som påminner om dockanimationens. Men pandemin gjorde att hon inte kunde komma till Sverige för att ta emot priset. I år kunde det äntligen bli av och det var en mycket glad Baek Heena som under några hektiska dagar gästade Sverige. I Umeå väntade en av de personer som hon hade sett fram mest emot att träffa under sin Sverigevistelse: Inger Karlsson, en av Sveriges största auktoriteter på Barbie. Sedan Inger slutade sin anställning på kontor och gick i pension, har hon ägnat sig helhjärtat åt samlande: först av Musse Pigg-föremål och sedan av Barbiedockor.

Nu står de där, Baek och Inger, två kvinnor från två olika generationer och världsdelar, och diskuterar olika årsmodeller av världens mest framgångsrika leksak genom tiderna, med stor sakkunskap. De är båda intresserade av Barbie som kulturhistoria, men också av vad man kan använda den ikoniska dockan till. Baek Heena håller just på att filma små, vardagsrealistiska berättelser med Barbie och hennes pojkvän Ken i alla roller, en sorts såpoperor. Inger Karlsson har blivit känd i Barbievärlden för sina bilder av dockor i miljö. Dem lägger hon regelbundet ut på olika Instagramkonton, dels på det egna kontot #ingerekarlssons, men också på stora, internationella konton.

Plötsligt fångar något Baek Heenas blick.

–Men Inger, visst har du klippt håret på den där Barbien? Får man göra det?

–Ja, jag tycker det! Hon blev mycket finare i page! säger Inger.

Baek ser sig omkring i rummet, sedan går hon långsamt förbi bokhylla efter bokhylla och tittar på Ingers kärleksfulla tablåer från Barbies liv. De är fulla av små, fina detaljer som gör att miljöerna ser oerhört realistiska ut: det ligger minimala cupcakes på ett fat, en cykel står lutad mot en husvägg och en resväska ligger öppen med prydligt packade kläder.

–Men Inger, är inte det där en … Lion Momoko-docka? Åh, tänk att du har en sån! Men vad håller katten på med egentligen? frågar Baek och böjer sig ner mot en liten svart katt på en hylla.

–Den ser lite koncentrerad ut, eller hur? Den bajsar! säger Inger.

De skrattar. Sedan drar Inger ut byrålåda efter byrålåda med accessoarer och kläder, snyggt och prydligt ordnade i små fack. Där ligger pyttesmå skor och sandaler i olika stilar, smycken, handskar, klockor, mössor och kepsar. Det är en samling utöver det vanliga och Baek Heena är påtagligt rörd och imponerad.

Ken är så ful och tråkig.

–Så mycket fint, säger hon. Men jag måste få fråga en sak … Var är killarna? Jag ser nästan inga män i hyllorna. Du har en massa fina Barbies och väldigt ovanliga Midge- och Momokodockor, men Kendockorna lyser med sin frånvaro. Får inte männen vara med här?

– Nej, Ken är så ful och tråkig tycker jag, säger Inger och skrattar. Det är mycket roligare med Barbie. Det finns ju betydligt fler accessoarer och så mycket roligare kläder till henne. Men jag har faktiskt en Allan här, mest för att han har en sån bra kropp med böjliga leder.

Barbie föddes 1959, när affärskvinnan Ruth Handler såg hur uttråkad hennes dotter Barbara var av bebisdockorna och leksaksköket. Hon satt i stället helst med klippdockor som föreställde vuxna kvinnor och klädde dem i olika kläder. När Ruth sedan under en affärsresa i Tyskland hittade Bild Lilli, en vampig, halvekivok skämtdocka för vuxna, fick hon en snilleblixt. Hon köpte hem en handfull dockor och använde dem som förlaga till en mer rumsren docka. Den fick dotterns smeknamn, Barbie, och sålde redan första året i hisnande 350 000 exemplar.

1961 fick Barbie sällskap av pojkvännen Ken, döpt efter Ruth Handlers son Kenneth. Sedan dess har Barbie begåvats med ett stort antal familjemedlemmar och vänner. Internationella modeskapare, som Oscar de la Renta och Karl Lagerfeld, har gjort exklusiva kreationer åt henne. Dessutom finns ett stort antal kändisar förevigade som Barbies, bland andra Cher, Jennifer Lopez, Angela Merkel och J.K. Rowling.

Ja, det finns till och med en kunglig Barbie – kronprinsessan Victoria.

Genom åren har leksaksföretaget Mattel, som tillverkar Barbie, kritiserats för att skapa sjuka kroppsideal: ingen människa kan ha de kroppsproportioner som Barbie har. Med tiden har företaget, en gång startat av Ruth Handlers man Elliot, blivit allt känsligare för kritiken. Numera har Barbie stora variationer i sitt utseende: hon kan ha afroamerikanska, latinamerikanska eller asiatiska drag och vara lång, kort, rund eller trådsmal. En Barbie har benprotes, en annan är rullstolsburen: Barbievärlden har blivit alltmer inkluderande, alltmer lik den verkliga världen, något både Baek och Inger välkomnar. För båda kvinnorna väcktes den stora kärleken till Barbie ganska sent i livet.

–Jag var 13 år när min lillasyster fick en Barbie och en Ken i present. Jag blev så avundsjuk att jag gick och köpte mig en egen Barbie. Sedan satt jag hela den sommaren och sydde kläder till henne, men när hösten kom började jag i åttan. Då fick jag nya intressen och glömde av Barbie helt, berättar Inger.

–När min dotter i början av 2000-talet skulle rensa bland sina saker, frågade hon om jag ville ha tillbaka min gamla Barbie. Då fanns det inga kläder till dockan, så jag köpte en grön klänning på nätet. Sedan vet jag inte vad som hände! Jag köpte fler klänningar och en annan Barbie och så en tredje och en fjärde. Numera samlar jag för att kunna fotografera Barbie i olika miljöer och lägga upp bilder på nätet, och gensvaret är enormt.

Baek Heena lyssnar uppmärksamt på Ingers berättelse och säger att hon också är en återvändare till dockornas värld.

–Min pappa jobbade för en facklig organisation för jordbruksarbetare, så min familj bodde lite avsides på landet under min uppväxt. Det var en bra bit till mina kamrater, men eftersom jag har två äldre systrar gjorde det inte så mycket. Vi lekte ihop hela tiden, oftast med dockor. Vid ett tillfälle fick mina systrar Barbiedockor av vår farbror, men jag ansågs för liten för dem, säger hon.

–Det sved, men jag tog igen det. Jag slutade inte leka med dockor förrän jag var 14–15! Fast då bestämde jag mig för att jag ville bli animatör och göra filmer med dockor. När jag var 25, fick jag ett stipendium till USA för att studera animation. Men jag hade inte körkort, så jag kunde inte ta mig någonstans. I stället blev jag ofta sittande ensam på mitt studentrum – i synnerhet när mina studiekamrater åkte hem över loven.

Baek Heena och Inger Karlsson

Men det fanns ett ställe som Baek kunde gå till: den lokala leksaksbutiken. Där hittade hon Barbiedockor, köpte den ena efter den andra på öppet köp – och gick sedan och lämnade tillbaka dem.

–De var ju så dyra, jag hade inte råd att köpa dem. Men på det där viset kunde jag i alla fall äga dem och fantisera kring dem ett litet tag …

–Så småningom återvände jag till Korea och började jobba i reklambranschen. Det är en tuff bransch och animationer kräver att man jobbar i stora arbetslag. Jag kände att jag var alldeles för introvert för det, men jag hade i alla fall råd att börja samla på Barbie.

På fritiden roade hon sig med att göra dockor och fotografera dem i miljöer som hon byggde upp. På så vis kunde hon njuta av allt det roliga i dockanimeringen, utan att behöva jobba med andra. Snart föddes tanken på att göra en bilderbok. Det blev hennes första verk, världssuccén Molnbullar. Sedan dess har det hunnit bli ett pärlband av egensinniga, humoristiska bilderböcker, som alla är skapade på samma sätt: först tillverkar Heena bokens figurer och sedan de miljöer som de fotograferas i. Ibland använder hon befintliga platser, som när hon fotograferade En fe på badhuset.

–Då gick jag och mina assistenter till det lokala badhuset och jag låg i poolen under en plexiglaslåda med figurerna, för att se till att allt blev bra. Det var lite omständligt. Två assistenter stod med var sin tunn slang och blåste bubblor ner i vattnet som skulle synas runt huvudpersonerna.

Gör klart Barbiefilmerna först!

Hennes senaste projekt är att göra kortfilmer för vuxna med Barbie och Ken i huvudrollen, en sorts märkliga, humoristiska såpoperor. I en film är Barbie en av många sekreterare på ett stort kontor, där Ken är chef. Heena låter Barbie bli indragen i en rad mänskliga draman som utspelar sig på arbetsplatsen.

–Det lustiga är att dockorna blir så märkligt levande om man arbetar med belysningen och fotograferingen. Jag och min man, som gör rösten till alla manliga gestalter, har tagit en kurs i röstskådespeleri. Det här projektet har jag drömt om i flera år, men först nu har jag fått tid och ork att genomföra det, säger Heena.

–Jag är så tacksam för ALMA-priset, som kom i en period när mitt självförtroende befann sig på botten. Jag hade just förlorat en segsliten rättstvist kring Molnbullar och funderade på att sluta med allt konstnärligt. I Sydkorea är det kutym att unga förstagångsförfattare skriver över rättigheterna för sina verk på förlaget. Det gjorde jag också, trots att det inte kändes bra. När Molnbullar blev en internationell succé, gjorde förlaget tecknad film av Molnbullar och små figurer och annat utan att jag blev tillfrågad.

Heena stämde förlaget, men förlorade och kände att allt var meningslöst. Hennes åsikter som upphovsperson till boken spelade ingen roll, det var bara det stora förlagets röst som gällde. Då kom telefonsamtalet från Stockholm.

–Jag trodde att det var ett skämt först. Men nu kan jag göra Barbiefilmerna, men också – och det är kanske ännu viktigare för mig – starta ett eget förlag för barnböcker.

–Men lova att du verkligen gör klart Barbiefilmerna först! säger Inger oroligt.


Ur Vi Läser #4 2023.

Fler utvalda artiklar