Under åren 1975-79 fanns i Tidningen Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Här följer Barbro Lindgrens bidrag från 1975.

Det räcker inte med ord –
det är verkligheten
jag är efter

Vad är ord mot liv

Förtydliga dej
vad säjer det mej
om ett träd är grönt

Förklara hellre
var slutar stammen
och börjar bladen

Hur stilla är de
innerst inne?

Beskriv sekunden
när en blomma
omvandlas till frukt
och fröets känsla
när den första tråden
griper kalla mullen

Hur sörjer trädet
sina döda rötter –
som berget
sina vilsekomna barn?

Det är det outsagda man är på jakt efter. Det dunkelt anade, språket mellan raderna. De plötsligt klart etsade bilderna som dröjer kvar innanför pannan. Det enkla, som är så enkelt, att det inte finns ord för det. Det mycket svåra som sakta, sakta närmar sej det riktigt enkla. Vilket svindlande ögonblick, när man plötsligt står där: Jag har kommit på det! Alltings mening! Att det var så enkelt – om jag hade anat …

En gång i min barndom drömde jag, att jag plötsligt fick ord för livets mening, alltings mening. Det var det enklaste enkla, en mening bara, men den sa allt! Och jag minns att plötsligt var det som hjärnan sköljdes av friskt källvatten, så uppenbart låg allting, orden så enkla och vanliga, ja allt var så enkelt att det gränsade till det banala.

Och jag tänkte, att den här meningen måste jag minnas i hela mitt liv, inte för ett ögonblick får jag glömma bort den! Och så vaknade jag, upprymd och befriad, skulle än en gång repetera meningen högt, när jag upptäckte att den hade försvunnit. Omöjlig att erinra sej igen.

Så har åren gått, då och då har jag försöktdra mej, till minnes denna geniala mening, men den är och förblir borta.

Sak samma med skogen.

Den ligger där så stilla och lockar. Och vi stiger på, tar oss fram genom mossa och starrgräs, fåglar störtar upp, kvistar knäcks, kottar faller. Vi söker oss inåt kärnan, den riktiga skogen där allting ska uppenbaras – liksom vi söker det riktiga havet, där stränderna bara anas och tiden upphör.

Men utan att vi märker det, har vi både nått och passerat kärnan, den var för obetydlig för att uppmärksammas av våra vanliga ögon – vi är redan på väg ut igen, ut till marginalerna där vi hör hemma!

Det handlar också om den insikt och det lugn som gör det möjligt att dö just denna dag, denna timme utan att allt är ogjort eller outsagt. Ärligheten mot sej själv, motivationen för sina handlingar. Vad kan jag? Vad kan jag inte? Vad vill jag? Den stora konsten att hålla sig inom sina egna möjligheters gränser!

Gärna ville jag förstå litet mer innan jag dör – än finns det skogar att utforska, hav att grubbla över, jord och gräs, pinnar i sönderfall. Och människor finns ju och alla vandrar vi på gungflyn som olika snabbt dras undan våra fötter.

Så brusar vi in i tiden
den ena efter den andra
evigheten tar över

Så brusar vi in

Häpna
att det redan är slut

Livet
som egentligen aldrig
började

In i skogens kärna
nådde vi aldrig

De största fåglarna
gled vår näsa förbi

Dagar och nätter
månader år

Så stilla ligger stenarna

Så mjukt rör sej gräset

Så snabbt var det över.

Inne i mitt huvud trängs gamla bilder med nya, där lever döda bland levande, där skiftar årstiderna lika snabbt som molnen driver.

Där oroas mormor ännu, hon har tjatat och tjatat på morfar inför stockholmsresan. Men han är som en istadig häst, vill inte köpa nya byxor, tycker de gamla duger bra och lägger pengarna på hand till en gravsten i stället. Och fastän det är sena hösten, cyklar han med cykelspännena hårt i de böljande byxorna och hälsar på gamla flickor i Kalmar som han känt sen skoltiden.

Och lilla mormor har värk i huvudet och i kroppen och i den rådbråkade själen, men rätt som det är går det över, då kan hon skratta tills hon gråter, sen gråter hon på riktigt ett tag – och så skrattar hon igen.

Och morfars gamla flickor! De var urgamla med sammetskläder och krås i halsen. Bodde i små dockskåpsvåningar med fönster proppfulla av blomkrukor, lådor med sidenband och kort, skafferier med många rester och sylt med mögel längst upp. Historierna man hörde om dem som gått ur tiden. En del i blomman av sin ungdom, andra mycketgamla.

Några hade bara fallit – pang, så, var de döda! Andra hade legat och ropat flera dagar. På några hade det kommit blod. En ungflicka hade följt med järnvägsbommen upp i luften. Så hade tåget kommit och i bitar var hon.

Den första resan utomlands, känslan när man kommer från det regniga Sverige och det regniga Danmark och det regniga Tyskland och så ser ner i mörkret under Alperna, för att plötsligt glida in i Italien. Stå på perrongen och känna den främmande ljumma luften, doften av mandel och apelsin – vita byar, skriande åsnor, citronträd – så småningom ett hav med en färg som man aldrig vågat drömma om!

Och så vissheten: detta kan bara upplevasen gång i livet. Känslan, att efter timmar av vånda, plötsligt skåda in i ett barns nyfödda ögon!

Lilla hand
mörka natt
som en väl dold skatt
glimmar ögat
till ibland.

Alla gånger man stått på bron över den skummande Torsbyforsen och tänkt sej hur det måste kännas att falla i.

Den sommaren Kjelle och jag hittade ett älgskelett under en gran i Sorunda, då var vi nära kärnan – i förbund med skogen! Den kvällen morfar dog – var har man sina tentakler – och jag satt och såg Familjen Flinta i tv.

En gång såg jag en storlom simma i en skogstjärn. Det var ett stort ögonblick, jag har aldrig sett nån sen dess.

Människor, saker, djur, platser, hur mycket ryms inte innanför pannan. Där sitter Bach och Beethoven, Mahler, Pettersson, Bellman, Taube, Ekelöf, Hamsun, Vesaas, Grundström, Enkell, van Gogh och trängs med vänner och människor som korsar ens väg oupphörligt.

Där finns också raseriet över pengars makt, religionsmissbruket, idolhysterin, kändispressen, välgörenhetsgalor – hela skiten! Vårda den uppväxande ungdomen i stället för att spärra in spillrorna i isoleringsceller! Lägg ner alla svensk- och andra toppar! Skrota Drutten, John Blund, Televinken, Scooby-Doo, alla marsvin och krokodiler och papegojor! Nej, börja forma miljön efter människan i stället för tvärtom, så vi slipper alla dessa ställföreträdare för värme och kontakt! Träng igenom seriebarriären, in i verkligheten, in i dej själv – på vägen mot kärnan!