Disciplin ska lösa problembarnen

Inte sedan 1902 har barn kunnat dömas till fängelse – men nu ska sex av landets fängelser börja ta emot femtonåringar igen. Regeringens lösningar går stick i stäv med allt vi tänkt om barn de senaste decennierna, skriver Maja Larsson.

År 1872 har det fattiga landet Sverige enorma problem med pojkar som drar omkring och stjäl och ställer till med bråk. De kallas ”ligapojkar”, och de är ett resultat av två samhällsförändringar: att fler barn överlever spädbarnsåren, och att familjer flyttar till städer för att hitta jobb. Skolplikt finns ännu inte, och barnen går runt i städerna, fattiga och sysslolösa, och ställer till med problem som samhället inte har haft förut.

Vid den här tiden har barn kunnat dömas till fängelse i tio år. Men det är som om fängelse inte räcker för de här pojkarna. I fängelse vistas de en kort period, sedan slängs de ut i samma miljö igen. En ny samhällsströmning börjar skönjas, som handlar om att inte straffa barnen, utan att förbättra dem. Att utbilda och förbereda dem för ett liv utan kriminalitet.

Juristen Knut Olivecrona är en av många som vill lösa det här bekymret. Utsänd av Föreningen till minne av Konung Oscar I och drottning Josephina åker han därför till franska Loiredalen för att inspektera åkerbruksskolan Mettray.

Han blir djupt imponerad.

På Mettray råder, enligt Olivecronas rapport, ”planmessighet, ordning, symmetri, smak och prydlighet”. Här bor 800 barn i mellanstadieåldern. De lever i grupper om 15 till 40 individer, varje grupp i sitt eget hus, och till huset hör ett särskilt nummer som tråcklas fast på barnens kläder. Hela dagarna ägnar barnen åt skola och arbete. På söndagsmorgnarna samlas de för att höra vilka som ska bestraffas för olika förseelser de gjort sig skyldiga till under veckan, men det är inget Olivecrona reagerar nämnvärt på. Mettray fyller sitt syfte: där slipper barnen undan från det ”omgivande moraliska giftet” som dittills präglat deras barndom. Alltså föräldrarna och deras fattigdom.

Med inspiration från Mettray bestämmer sig Föreningen till minne av Konung Oscar I och drottning Josephine för att starta en svensk uppfostringsanstalt för barn: Hall utanför Södertälje. Omedelbart efter invigningen börjar domstolar att döma barn mellan 10 och 15 år till vistelse där, i stället för fängelse. På Hall är straffet inte tidsbestämt; barnen skrivs ut när de har blivit förbättrade, vilket ofta tar fyra-fem år. Under den tiden ska samhället fostra dem i föräldrarnas ställe. 1902 gör en ny lag att barn under 15 år inte längre kan dömas till fängelse, och nu inleds en guldålder för anstalter som Hall. Hit ska alla de bråkiga, stökiga och kriminella barnen skickas.

I Ulrika Norburgs doktorsavhandling om Hall skymtar pojkarnas öden förbi. De flesta har stulit småsaker. En överrock. En portmonnä, innehållande 2 kronor och 86 öre. Ett par galoscher och en mössa. En pojke har tagit pengar av sin mamma och köpt godis för dem, en annan har snott äpplen och pepparkakor. En tredje hamnar på Hall för att han tiggt. Någon har ”drifvit omkring i staden sysslolös”. Onanister skickas till Hall, liksom pojkar som verkar homosexuella.

På Hall råder närmast militärisk disciplin. Barnen har fångliknande kläder, de tilldelas nummer som personalen ibland använder när de tilltalar dem, och de får arbeta hårt. På anstalten finns odlingar, tegelbruk, bokbinderi, stall, kvarn och flera slöjdsalar. Pojkarna får bära vatten, hugga ved, såga is, bygga hus, sticka strumpor och sy kläder. I ett av husen ligger arresten – celler som saknar både dagsljus och belysning, och där barnen får sitta som straff. Sängvätare får tvätta sina egna lakan och därefter stå på gården, till allmän beskådan, och hålla upp lakanen tills de torkar. Prygel förekommer – ibland så allvarlig att barn skickas till sjukhus.

Från 1950-talet och framåt sker en förskjutning i vår syn på barn. Vi börjar tala om barns rättigheter.

I början av 1900-talet rapporterar tidningarna återkommande om missförhållanden på Hall. Det beror på att samhället har trätt in i en ny era – den där man talar om barnets bästa. 1940 slutar Hall att ta emot barn, och de kommande åren stänger också alla andra uppfostringsanstalter. Nu ska barnen i stället placeras i fosterhem och få långsiktiga relationer till rimliga vuxna. Från 1950-talet och framåt sker en förskjutning i vår syn på barn. Vi börjar tala om barns rättigheter, det blir förbjudet att slå och kränka barn, Sverige skriver under FN:s barnkonvention och den blir så småningom lag. 1979 slutar vi att döma barn mellan 15 och 18 år till ungdomsfängelse och börjar i stället erbjuda dem ungdomsvård. I skolan får barnen rätt att påverka undervisningen, och patientlagen säger att de också ska få vara delaktiga och tycka till om den vård de får. Socialtjänstlagen skrivs om för att i allt högre grad handla om barnets bästa. Samtidigt förändras svensk barnuppfostran totalt, när den går från auktoritär till vänskaplig, från sträng till lyhörd.

Detta är inga små förändringar. Det är ett totalt paradigmskifte som skett under loppet av 150 år. Då var barn objekt som föräldrar och myndighetspersoner fick slå, kränka och piska till arbete. I dag är de rättighetsbärare. Deras människovärde är okränkbart och de är det finaste, mest dyrbara vi har. Just därför framstår de senaste årens politiska debatt om barn som så väldigt märklig.

1800-talets ligapojkar verkar ha återfötts som 2000-talets gängkriminella och i jakten på dem tycks Tidöpolitikerna vara beredda att tänja ganska mycket på våra moderna normer om barns rättigheter. Inte sedan 1902 har barn kunnat dömas till fängelse – men nu i sommar ska sex av landets fängelser börja ta emot femtonåringar igen. Regeringen har velat sänka straffbarhetsåldern till 13 år, men backade nyligen från det förslaget. Ulf Kristersson använder ungefär samma ord som Olivecrona när han säger att alltihop handlar om att ”bryta en kriminell livsstil”.

Den regering vi haft sedan 2022 har kommit med flera förslag och nya lagar på det här området. Barn ska tvångsinskrivas i förskola. Barn och unga ska utvisas. Fler unga ska dömas till hårdare ungdomsövervakning och fängelsestraffen för barn ska inte bara gälla allt yngre personer – straffen ska även bli längre. När det gäller skolan har utbildningsminister Simona Mohamsson sagt att hon vill avskaffa elevinflytandet och skapa en skola ”som präglas av disciplin”. Hon vill också att lärare ska få bestraffa elever som beter sig illa, främst genom ”gottgörande insatser” som att hjälpa till i matsalen eller plocka skräp på skolgården. Det är inte helt olikt hur man tänkte på Hall, där barnen skulle lära sig att bli ordentliga medborgare genom att rykta hästar och bränna tegel.

Hela 1900-talet har handlat om att ge barn större befogenheter och mer förståelse för deras särskilda behov. Förr slog vi barn som inte förstod skoluppgiften – nu ger vi dem mer tid, särskilda hjälpmedel och extra personal. Förr ryckte vi barn från deras föräldrar och placerade dem i fosterfamiljer långt hemifrån – i dag försöker socialtjänsten så långt som möjligt att arbeta med familjefrämjande insatser. Regeringens nya idéer ger uttryck för en helt annan syn på barn. De är problem som ska lösas genom olika disciplinära åtgärder – inte bara genom stöd, hjälp eller mindre skolklasser. Det låter faktiskt ganska mycket som något kung Oscar I sa redan på 1840-talet – att brottsliga barn var ”ett lefvande hot mot den offentliga ordningen och en förlamande utväxt på samhällskroppen”. Han tyckte att det de behövde var ”vård och kristlig uppfostran” samt ”upptuktelse och ledning”.

Gängkriminalitet är ett fruktansvärt slöseri med människoliv, energi och pengar. Skolan ska naturligtvis vara en rofylld plats där alla barn får rätt förutsättningar för att lära sig saker. Men det är inte konstigt att så många uppfattar regeringens lösningar som drastiska och otidsenliga; de går stick i stäv med allt vi tänkt om barn de senaste decennierna, och de har kommit plötsligt. Det är bara sex år sedan barnkonventionen blev lag i Sverige och folk till och med pratade om att vägskyltar borde vara utformade så att små barn kunde förstå dem.

Dessutom har de ingen som helst klangbotten i modern barnuppfostran. Till skillnad från på 1800-talet är det en enorm diskrepans mellan föräldrarådgivningen och politiken. Myndigheterna ska få bura in, bestraffa, övervaka och ta ifrån våra barn olika rättigheter, medan vi som är föräldrar uppmuntras att vara lyhörda, förstående, kärleksfulla och närvarande. Vi skäms bara vi höjer rösten mot dem.

Hall blev med tiden en kriminalvårdsanstalt med säkerhetsklass 1. Barnen som fick lämna den natursköna platsen utanför Södertälje spreds med vinden. En del fick jobb, gifte sig och levde bra liv, men en påfallande hög andel blev aldrig fria från kriminalitet utan hittades några år senare på vuxenfängelser. En pojke emigrerade till Australien och skrev i brev till anstalten att han var tacksam över den uppfostran han fått på Hall – men att han saknade ”moderlig kärlek” och ”känsloliv”.

Läs mer:

Nu gör sig Kumlaanstalten redo för att ta emot minderåriga

Hur ska 9 000 fängelseplatser bli 27 000?