Barnen som ingen ville ha

Kore-Eda Hirokazus nya film Min vackra stjärna handlar om barnhem, adoption och barnhandel i Sydkorea. I filmen är slutet ljust, men verkligheten är dystrare. Vi har träffat dem som aldrig blev adopterade, de som länge hoppades, men som blev kvar på barnhemmet.

Första gången Se-young förstod att hon var annorlunda gick hon i andra klass. Hennes skola var på ett läger med barn från andra skolor.

– Vi visste inte om att vi var barnhemsbarn. Personalen hade inte pratat med oss om det. Men de andra barnen visste och började mobba oss för att vi var föräldralösa. Vi gick nästan alla in och slogs mot dem.

Se-young är nyvaken när vi träffas på ett kafé i Seoul efter att jag ringt och frågat var hon är. Hon är 22 år, bor ensam och pluggar just nu till universitetsinträdesprovet. Men det var inte studierna som höll henne vaken och fick henne att försova sig.

– Jag tittade på Harry Potter igen, erkänner hon och ett leende bryter fram.

Se-young har gått med på att berätta om sitt liv, men vill vara anonym. De nya vännerna känner inte till hennes bakgrund, och hon har tvingats uppfinna ett svar på familjefrågan.

– Jag har letat upp en släkt med samma efternamn som mitt, men som stammar från en annan stad. När någon frågar säger jag att jag är från den släkten. Runt familjehögtider säger jag att jag ska träffa min familj.

– Jag vill absolut inte komma ut, betonar hon och tillägger att en del kompisar testar henne som om de försöker få henne att avslöja sig.

Det oroar henne.

Se-young och Bang-hyun har följt varandra sedan början på milleniet, då de som bebisar lämnades in på samma barnhem i Seoul.

Bang-hyun, 21, tog chansen att bli ett ”normalt barn med familj” när han som tonåring förflyttades från barnhemmet till ett gruppboende i en annan provins. Han berättade inte för någon om sin föräldralöshet.

– Jag inser att det är fel varje gång jag ljuger, men det är i brist på bättre.

– Jag tillhör ingen familj och är därför identitetslös. Jag är inte heller framstående i något. Jag vet att samhället ser ner på en människa som mig, förklarar han när vi träffas på ett kafé.

Ett kvarter bort ligger restaurangen där han deltidsarbetar 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Arbetet är temporärt, säger han.

I ett land uppbyggt kring klaner och blodsband som berättar vem du är och vilken roll du har, ses de föräldralösa än i dag som en avvikelse, som får växa upp på institutioner på samhällets skuggsida.

Det är i sviterna av Koreakriget, 1950–53, med cirka hundratusen föräldralösa barn, som två privatdrivna barnomsorgsstrukturer vuxit fram och blivit dominerande i Sydkorea. Den ena inriktar sig på adoption, den andra på institution.

– När föräldrar hamnar i svårigheter och inte kan ta hand om sitt barn har de två dörrar att välja mellan: institution eller adoption. Vad de väljer beror på vad de hört talas om, säger Helen Noh, som är professor i social välfärd vid Soongsil University i Seoul.

I dag är över 5 000 sydkoreanska barn placerade på barnhem och gruppboende, ungefär hälften flickor, hälften pojkar. Den vanligaste orsaken till att lämna bort sitt barn är fattigdom, arbetslöshet och missbruk. Den näst största orsaken är skilsmässa, enligt KOSIS, Koreas statistiska informationsservice.

Tanken med barnhem är att barnet ska tillbaka till sina föräldrar, men enligt Helen Noh har Korea inte utvecklat något system för att upprätthålla kontakten mellan föräldrar och barn.

– Om eller när de träffas river det upp så mycket känslor för barnet att både barnhem och föräldrar undviker möten. Föräldrarna skäms och en del gör sig onåbara, de flesta barn blir kvar på barnhemmen tills de är myndiga.

Vi möter Se-young och Bang-hyun en dag utanför deras barndomshem Dream Tree Village, där de växte upp med ett tusental andra barn. Vi har ringt och bett om rundvisning och samtal med personal, men de tar inte emot besök och vill inte tala med press. Vi går runt de höga husfasaderna, murarna och stängslen upp på en höjd i en skogsdunge. Nedanför breder barnhemmet ut sig som ett industrisamhälle med bostadslängor i flera våningar, förskola, låg- och mellanstadieskola, sjukhus, tandläkare, idrottsplatser, pool och en kyrka. Flickor och pojkar går i skolan ihop, men är i övrigt separerade. Från en glänta pekar Se-young och Bang-hyun på byggnaderna där de var placerade i boenden på tre rum, kök och badrum med tolv barn i varje enhet.

Se-young minns bristen på eget utrymme och konkurrensen om allt. Kläder, saker, plats.

– Jag bodde med samma flickor i tio år. Vi fick inte välja vilka vi ville bo med, vi bråkade jämt och respekterade inte varandra. Sedan straffades vi av personalen och försonades, för vad annars skulle vi göra? Vi var tvingade att leva med varandra.

Varje dag väcktes barnen klockan sex, klädde på sig, ställde sig i led i korridoren och gick till matsalen. Frukost, lunch och middag intogs på bestämda tider. Däremellan var det skola, läxläsning och gudstjänst på helgen enligt strikt schema. Klockan tio låg de i sina sängar. Klockan elva släcktes ljuset.

Men när de skulle sova fanns det plats för ett annat samtal:

– Var kommer vi ifrån? Vilka är vi? Vi pratade jämt om det. Och hittade på galna historier. Se-young skrattar till.

Bang-hyun saknar ibland de andra barnen som blev hans stora familj, men inte det liv som gjorde honom till en passiv person.

– Vi var som arbetare i en fabrik. Vi gick i led och spelade samma roll varje dag. Det fanns varken personal eller utrymme för att vi skulle kunna utvecklas till egna individer. Jag kunde inte ens ha en egen hemlighet. För vi hade inget som var vårt eget.

Samtidigt var konflikterna och slagsmålen på hans boende med tolv pojkar en daglig källa till ångest.

– Jag var alltid den lilla killen och ville bara att de skulle sluta.

Under många år önskade han att ett gift par skulle adoptera honom.

– Men när jag var elva slutade jag hoppas. Jag var stor nu. Det här var mitt liv.

Hade de sökt kärlek, skulle det inte ha mötts upp.

Det finns inte mycket skrivet om barnhemsbarnen, men för ett par år sedan restes i media frågan om vad som ska hända med dem. Det fick regeringen att skjuta till pengar och förmåner till barnen. När de släpps ut vid 18 år får de ett litet startkapital, hjälp att hitta bostad, bidrag till hyran i flera år och studiebidrag utan återbetalningskrav under tiden de studerar för att komma in på universitet. De manliga barnhemsbarnen slipper även den obligatoriska militärtjänsten på två år.

Men efter att ha varit instängda på institution hela uppväxten kommer de vilsna ut, utan baskunskaper.

– De vet inte hur man lagar mat, hanterar pengar eller hur de ska skapa sig ett vuxenliv, säger professor Helen Noh.

Det dussintal barnhemsbarn vi talat med satsar alla på universitetsstudier. Men enligt Helen Noh börjar många vuxenlivet med att leva på bidrag. Hon förstår varför.

– De här barnen är lata och omotiverade, men det har också varit deras överlevnadsinstinkt. För hade de varit motiverade, hade de sökt kärlek, skulle det inte ha mötts upp.

Kärlek, familj och barn är det som barnhemsbarnen vi talat med drömmer om allra mest, men också det de lättast ger upp. De tror inte att en framtida partners föräldrar skulle godkänna dem.

Michael Breen, engelsk journalist och författare till boken The New Koreans, är bosatt i Seoul sedan 80-talet. Han säger att det du gör är viktigare än vem du är.

– I Korea ser man oavbrutet människors existens genom det hierarkiska systemet. Språket kräver det. Om du gör något bra och blir någon spelar det ingen roll att du är föräldralös, du kan ändå höra till ”toppskiktet”. Men om det enda man vet om dig är att du är föräldralös, riskerar du att ses som den ”lägsta klassen”, säger han och fortsätter.

– När det gäller äktenskap är bakgrunden oerhört viktig. Vad dina föräldrar gör är grundläggande. Om du inte har någon bakgrund är det väldigt negativt, man kan inte placera dig. Det är som för nordkoreanska avhoppare. De kommer ensamma, utan familj, och hamnar i lägsta klassen.

Bang-hyun siktar högt. Hans mål är att studera medicin på universitetet, få ett jobb och en bra lön. För det måste han uppnå högsta poäng på det obligatoriska universitetsinträdesprovet. Han har misslyckats en gång. Nu satsar han igen.

– I dag är jag är en föräldralös vuxen utan något värde. Därför vill jag skapa mig så mycket möjligheter att jag själv kan välja. Så att folk kan tänka: han är föräldralös, men han har gjort bra ifrån sig i skolan och se vad han har lyckats med.

Se-younhar precis fått jobb på en NGO och är nöjd med det. Dock tänker hon inte lägga ner sina studieplaner. Hon vill studera elteknik på universitetet och starta eget.

Framtiden kan bli ljus, men, som hon säger, är det bara upp till henne själv.

– Jag tror det kommer bli hårt och i slutändan är jag ensam.

Bang-hyun tror att den konfucianska kulturen med fokus på patriarkat och blodslinje kommer avta.

– Vår generation vill inte fortsätta som de äldre. Vi är inte så fördomsfulla. Om jag gör något verkligt bra och blir läkare kommer folk inte bry sig om min bakgrund, säger han och ler generat när han säger att hans högsta dröm är att bilda familj.

– Jag vet inte om jag kommer lyckas. Ibland är jag rädd att det aldrig kommer bli av.

Se-young har ingen pojkvän och håller ämnet förhållande på avstånd.

– Jag tror aldrig jag kommer berätta för någon om vem jag är. Inte ens för en framtida partner. Men ibland tänker jag att jag verkligen skulle vilja komma ut, det skulle kännas så befriande.

Fotnot: Se-young och Bang-hyun heter egentligen något annat.