Bärnstensjägarna drömmer om det stora fyndet
Vid sydostliga vindar rullar bärnstenen ur Östersjön upp på Måkläppens stränder. Den natt naturreservatet öppnas för besökare ligger de glimmande klimparna där i tången och väntar. Det gäller bara att komma först.
Lyssna på artikeln
Vid sydostliga vindar rullar bärnstenen ur Östersjön upp på Måkläppens stränder. Den natt naturreservatet öppnas för besökare ligger de glimmande klimparna där i tången och väntar. Det gäller bara att komma först.
Från februari till och med oktober är det förbjudet att beträda Sveriges sydvästspets Måkläppen. I nio månader är detta sälarnas och fåglarnas rike.
Men strax före midnatt den 31 oktober väntar en ivrig skara människor på att det äntligen ska bli november och Måkläppen öppnas.
Tomas Karlsson har kört i fem timmar från Mönsterås. Nu är han och nyfunne vännen Erik, hittad genom en bärnstensgrupp på Facebook, först på plats vid avspärrningen med sin utrustning: pannlampa, UV-ficklampa, batterier, stövlar, handkratta och energidryck.
Det är första gången de är här. Bärnstenen är en ny passion, annars brukar Tomas leta efter kristaller och Erik efter fossil.
– Men vad jag egentligen vill fynda är upplevelsen, säger Tomas.
– Mmm. Men sen vill man ju gärna hitta en sexhundragrammare också, säger Erik.
När vindarna trasar sönder molnen kastar blåmånen – den andra fullmånen under samma kalendermånad – glimtar av ljus över sanden och strandrågsruggarna. På andra sidan ståltrådsstaketet går ett ensamt par fotspår in i reservatet. Längst ute på revelns spets, ett par kilometer bort, irrar ett ensamt ljus.
– Där har varit flera lampor redan nu, säger Erik.
Spåren kan dock vara Jan-Åke Hillarps. Som naturvårdsföreningen Måkläppsföreningens tillsynsman, av länsstyrelsen förordnad naturvårdsvakt samt sälräknare åt Naturhistoriska riksmuseet ägnar han nästan all sin vakna tid åt växt- och djurlivet på de sandiga stränderna runt Falsterbo. Han var ute så sent som i går.
Jan-Åke är en av få som har rätt att gå ut på udden de nio månader om året som den är stängd för allmänheten. Minst en gång i månaden kollar han till reservatet, oftare än så under de perioder gråsälen och knubbsälen ömsar päls.
– De allra flesta som besöker Måkläppen sköter sig väldigt bra; plockar ilandflutet skräp, håller avstånd till sälarna och respekterar tillträdesförbudet. Tyvärr är det en och annan som inte gör det. En del springer rätt upp i sälkolonin och det har till och med hänt att någon har ridit rakt in, säger han.
Jan-Åke har koll i sin kikare. Under tillträdesförbudet brukar han även få påringningar av upprörda laglydiga när de ser inkräktare röra sig ute på reveln.
– Det är bärnstensplockare, fotografer som vill ta bilder på fåglar och sälar och folk som har vandrat längs stranden och tycker att det är inbjudande med en plats utan andra människor.
Då ger Jan-Åke sig ut och avhyser intränglingarna. Fyrtio dagsböter kostar det att kliva över ståltråden vid fel tid. Det blir ett antal lagföringar varje år.
Klockan 23.58 står ett femtontal plockare tillsammans med Tomas och Erik i sanden på Måkläppens västra sida och väntar. Vågskvalpet slår mot stranden, sköljer över vadarstövlarna. Några hundra meter norrut, utanför Falsterbo fyr, upphör vattnet att heta Östersjön. Öresund tar vid.
Alla bakom stängslet är amatörer. Det är som på Konsum. Man väljer alltid fel kö. Proffsen befinner sig på andra sidan lagunen, mot Falsterbobukten till. Vi bestämmer oss för att gå dit i morgon.
Lina Laurén, som står och stampar tillsammans med maken Marcus och sönerna Gustav, 13, och Axel, 11, borde kanske veta bättre. Som ung sommarjobbade hon på Bärnstensmuseet i Höllviken och känner bärnstenens hemligheter. Ändå är det första gången Lina är med på den nattliga öppningen av naturreservatet.
– Vi har hört ryktas om dem som kommer vid midnatt och ville se det, säger Lina.
Plockandet får dock vänta till dagsljus för hennes del. I fjol hittade hon knappt några bärnstenar, året innan samlade hon ett fyrtiotal.
24.23.59. Sjöstövlarna lyfts. Det är dags att gå in.
Det gäller att se upp i mörkret så att man inte snubblar även om sanden har vallat över det mesta av staketet. De yngsta och ivrigaste springer mot udden. Andra börjar metodiskt söka igenom de närmaste tångsamlingarna med hjälp av käppar, handkultivatorer och krattor. UV-lampornas violetta sken dansar i natten.
Bärnsten? Nej, inte här och inte ännu.
Ute på näset blåser det. Alltid. Vraken, som av och till sticker upp delar av sina spretiga skelett ur sanden, vittnar om hur förrädiska dessa vatten är.
Det äldsta vrakgodset vid själva Måkläppen är ett stävspant som påträffades 1971. Det är ett klinkbyggt träskrov av ek med trädymlingar, typiskt för tidig medeltid. Kanske är det jämngammalt med Foteviksskeppet, förlist knappt en mil norrut och vars byggår efter dendrokronologiska undersökningar daterats till år 1023.
Vinden och vågorna formar ständigt om landskapet. På de senaste 45 åren har till exempel Måkläppen flyttat sig 280 meter österut, samtidigt som den har vuxit på längden. Fram till 1997 var den en ö. Sälar och fåglar levde skyddade från rovdjur och oss människor med vår oändliga erövrarlusta.
När sandreveln växte till och gav en landförbindelse ändrades förutsättningarna. Rävarna hittade snabbt ut för att gå på äggjakt och knubbsälen slutade ligga på land när de tvåbenta blev allt för många och närgångna.
Ändå är Måkläppen fortfarande en flyttfågellokal av rang, kanske landets bästa, och gråsälar och knubbsälar kutar alltjämt i området. Måkläppsföreningen har fått danska militären att inte flyga helikopter precis över gråsälskolonin på sin väg till Bornholm, och Friskis & Svettis att sluta jympa ute på spetsen.
Kvart över sju går solen upp över Falsterbonäset. Det är dags för fler besökare att ge sig ut, sådana som vill vara tidigt på plats men som inte är nattaktiva. Män med håvar, män med strutformade vattenkikare och män i vadarstövlar med bärnsten i blick.
– Ordspråket säger att först tar mannen bärnstenen, sedan tar bärnstenen mannen. Det är ett jäkla gift, säger Björn Tungsten och fiskar upp en klimp ur fickan för att visa.
Skrovlig, gyllene, med samma densitet som sjödränkt trä och halvannan centimeter i diameter. Men en futtighet i jämförelse med de stycken på flera hundra gram, som den tursamme kan finna. Det spelar ingen roll. Glädjen är lika stora för en liten skärva.
– Känslan är som att hitta guld, säger kompisen Hans Morén.
Att upptäcka några kvinnor bland ostsidans tångbankar denna dag är nästan lika svårt som att hitta själva bärnstensbitarna. Men Amanda Nilsson från Kalmar har tagit med sig släkten och en del av redskapen i trädgårdsförrådet till Måkläppen. Nu sticker hon grepen i tången och öser.
– Det är svårjobbat i dag, tungt och blött, säger Amanda, som upptäckte Måkläppen och bärnstenen under studieåren i Lund och sedan dess återkommer troget varje år.
Hennes moster Maria Johansson har fallit på knä och krafsar med bara händerna.
– Ska man ha UV-lampa ska den vara så stark att man kan gå på håll och leta. Ligger man och gräver i tången ser man bärnstenen bra utan. Man får öga för det.
Terrängen är flack, himlen hög och horisonten ett streck långt i fjärran. Något hundratal meter ut guppar blanka små huvuden upp och ner över ytan. Det är de nyfikna knubbsälarna, som håller koll på bärnstensletarna.
En gång i tiden såg landskapet i denna del av världen helt annorlunda ut – och låg inte ens här utan betydligt närmare ekvatorn. Klimatet var subtropiskt och det som är Östersjön var, innan världshaven bröt sig in, ett klippigt berglandskap täckt av höga skogar. Det är vad man tror. Om tertiärtiden (eller paleogen, som den tidiga tertiärperioden numera benämns) vet vi ganska lite, 50 miljoner år senare.
– Mycket är spekulationer. Det ska bli roligt att i framtiden få mer svar på hur platserna där bärnstenen bildades såg ut, säger Leif Brost.
Leif är Sveriges bärnstensnestor. Sedan barndomen, då somrarna tillbringades i familjens stuga i trakten, har han fascinerats av de bruna, honungsfärgade och vita fynd som havet bär med sig och låter landa i strandkanten.
När kompisarna började gymnasiet flyttade Leif in i en fiskarhydda, började köpa upp bärnsten av fiskarna och blev bärnstenssnidare. Han håller fortfarande på, har skrivit boken Stenen som flyter och brinner tillsammans med Åke Dahlström och håller som bäst på att bygga ut sitt bärnstensmuseum i Höllviken.
– Jag har bara precis börjat och måste bli minst 120 år gammal. Bärnstenen är mitt liv, säger Leif vid 79 års ålder.
Bärnstenen har tagit honom jorden runt på symposier, samarbeten och studiebesök i olika omgångar. Delar av hans bärnstenssamling befinner sig på American Museum of Natural History i New York och andra institutioner.
Han har under ett flertal resor till Kina studerat betydligt äldre bärnsten än den hemmavid. Ändå är det fortfarande Östersjöbärnstenen som ligger Leif närmast hjärtat. Allra mest fängslas han av bitarna med inneslutna insekter.
– Det är stelnad tid. Tänk att man kan se – i 3D – saker som hände för fyrtio miljoner år sedan!
I rariteterna har ett par flugor fortsatt sin parningsakt i årmiljoner. Myrorna bär alltjämt en tusenfoting mot målet, spindeln avvaktar i evighet det moment då insekten har rullats in i dess nät. Det är svärmar av myggor, det är bin, getingar, kackerlackor, trollsländor, silverfiskar, fjärilar och vandrande pinnar, de flesta mycket lika de arter som lever på jorden i dag. I bärnstenen hittas även grodor och ödlor, fågelfjädrar, däggdjurshår, träflisor med bitmärken efter smågnagares tänder, spillning och fotavtryck. På det kommer växtrikets svampar, alger, mossor samt pollen och delar från högre växter.
Att bärnsten kallas ”sten” är en gnutta missvisande. Någon mineral är det ju inte fråga om utan organiskt material; kåda, som under årmiljonerna har mist sitt innehåll av växtsafter och oljor och omvandlats till sitt nuvarande stadium. I skogarna som täckte Skandinavien, Östersjön och områdena söderut under paleogen växte både barr- och lövträd. Den kåda som blev bärnsten kommer från solfjädertallar.
Bärnstenen som sköljs upp på svenska stränder, allra ymnigast på Falsterbonäset och i Kämpingebukten, har en gång förts till havet med istidens smältvattenfloder. I Ostpreussen ligger enorma fyndigheter samlade i ”den blå jorden” 30 meter under mark på land och en bit ut i havet. Liknande bärnstensdepåer finns i delar av Polen och på öarna i södra Östersjön. Redan på 1700-talet började man bryta bärnsten på halvön Samland utanför Königsberg (den numera ryska stad som i dag heter Kaliningrad).
Geologerna är oeniga om Östersjöbärnstenen från början producerades i södra Skandinavien eller i skogar i dagens södra Polen och östra Ryssland. Alla istider i mellantiden har rört till det, rent bokstavligen, då isen skrapade rent och förde med sig det lösa materialet till nya platser.
Bärnstenens värde har varierat genom historien. Några stora pengar går det inte att göra på den i dag. Det finns för stora mängder och dessutom är mycket av det som marknadsförs som bärnsten inte bärnsten utan skickliga förfalskningar. 80 till 90 procent av den bärnsten som säljs i dag är imitationer, är Leif Brosts uppskattning.
Vintern är den tid då det är störst chans att hitta bärnsten. Vinterstormarna från sydost bär med sig många fynd, som kan blåsa upp på land. När byarna lugnar ner sig, vid åtta sekundmeter ungefär, börjar bärnstenen sedan snällt att rulla in på de flacka stränderna.
De gamla bärnstensletarna, som kände sina stränder utan och innan, visste precis på vilka kvadratmetrar de skulle leta. De kunde stå där i sina sjöstövlar under efterdyningarna och bara böja sig ner när klimparna kom rullande.
I läsande stund är säsongen just över på Måkläppen. På övriga delar av Falsterbonäset kan man leta året om. Men nu ska sälarna och fåglarna åter få härska ensamma i sitt sandiga rike, längst ute på spetsen.
Under tidig vår föder gråsälen sina ungar. Det brukar bli max en handfull om året. Knubbsälen kutar om sommaren, med i snitt 30–35 ungar. Tärnorna häckar under maj och juni i ett hägn, skyddade för den äggsugna räven, som har sitt gryt här ute. Målet är att bygga upp en tät koloni.
– Människor vid fel tid äventyrar både sälföryngring, brunst och pälsömsning samt häckande fågel, säger Jan-Åke Hillarp.
Bärnstensletarna får bida sin tid. Om nio månader är det dags igen.