Bengt Ohlsson: ”Samtiden är inget för mig”

Både präststudierna och litteraturvetenskapen gick åt helvete. I stället blev han firad författare, relationsexpert och retsticka. Men nu vill Bengt Ohlsson vända blad.

Bengt Ohlsson har en kartong full med gamla manuskript hemma.

Han har släpat med sig den genom flytt efter flytt. Haft den på vinden och i källaren. Papprena ligger huller om buller däri. Det händer att han tar upp något och tittar på det. Att det är han som skrivit är uppenbart. Men han har ingen aning om när, eller vad det är.

Jag hörde talas om den där kartongen för många år sedan. Jag var i Stockholm och intervjuade Bengt Ohlsson om skrivande. En overklighetskänsla kom över mig, som om en reva spruckit upp i verkligheten. Jag arbetade på vad jag hoppades skulle bli en roman, och jag hade precis skrivit ett stycke som jag var rätt nöjd med. I upprymda stunder tänkte jag på det som ”första kapitlet”. Det handlade om hur huvudpersonen Martin drar ner just en sådan där gammal flyttkartong från vinden. Han rotar fram alla gamla manuskript och anteckningar och drabbas av hur mycket han skrivit, och hur lite det blivit. 

Helvete, tänkte jag. Tänk om Bengt tror att jag snott det från honom? 

Jag tröstade mig med att det var minimal sannolikhet att min bok någonsin skulle bli a) klar och b) utgiven. 

När min roman Samlade verk kom ut sju år senare trodde en av Bengt Ohlssons polare att det var han som skrivit den under pseudonym. Själv har han inte läst den. (Då skulle han kanske ha upptäckt en grej som jag faktiskt snodde från honom: effekten som Ulf Lundells Jack hade på sin tids unga män med författarambitioner.) 

Och han blir förvånad när jag berättar att vi har träffats förr. ”Är det sant?” 

Jag beskriver lägenheten på Södermalm, arbetsrummet, den där berättelsen om kartongen. Han accepterar faktum. Men hela episoden är borta ur hans minne. 

Nu ses vi igen, i Göteborg. Bengt Ohlsson är ute på västkustturné med Helga. Om jag har räknat rätt är det hans artonde roman. Själv har han ingen aning.

I år firar han 40 år som författare: debutromanen Dö som en man, sa jag kom 1984 på Bonniers. ”En nutida flanörroman”, löd rubriken på DN:s recension den 20 januari. Litteraturkritikern Jörgen Eriksson liknade honom vid Sigfrid Siwertz och berömde språkets vitalitet, men förskräcktes över den tomma intighet som präglade romanpersonernas liv. ”Förvaltad av en mindre språkbegåvad debutant kunde den viktlösa berättelsen ha blivit rena katastrofen”, skrev han. ”Men Ohlsson har gjort en framgångsrik inmutning i sin generations idiom och håller fram det som en liten guldgruva. Det är en bok som hånfullt avvisar varje spekulation om morgondagen, vilket kan tyckas förfärande. Men det beror nog på att porten mot världen ännu förefaller så liten och trång att det vore obetänksamt att benämna den. Öppningen finns i själva språket.”

Ett halvår senare började Bengt Ohlsson som ”rockskribent” på DN. I samma veva sändes debut­romanen som följetong i radio, efter viss tvekan inläst av författaren själv. 

På kort tid fick han alltså en plats inom några av landets största kulturinstitutioner. 

Då var du bara 21 – hur påverkade det dig att debutera så ung? 

Bengt Ohlsson tar sig an frågan som han ofta gör: genom att berätta en liten historia. Han återkommer till kartongen. Efter att det blev inbrott på vinden och några pundare rafsade runt bland anteckningarna tog han med sig den upp till Jämtland, där han har ett hus sedan några år. Det händer att han fiskar upp ett A4 ur pölsan av gamla papper:   

–Är det ett utkast till en novell? Är det sidan 80 i en kasserad roman? Det är nästan så att man tänker att det är sidan 80 i en utgiven roman… Kanske inte så illa. Men det svar jag närmar mig är väl att det inte har funnits något annat än att skriva. Tyvärr. Det finns ju annat man hade kunnat göra med sitt liv. Utbilda sig till något, till exempel. 

Har du pluggat något?

–Nej, det har gått åt helvete. Jag försökte läsa litteraturvetenskap två gånger.

Det var samtidigt som han debuterade och de hade Litteraturens klassiker som kurslitteratur. Bengt Ohlsson minns att han hjälpligt drämde igenom textutdragen, men det enda som grep honom och fick honom att vilja läsa vidare var John Miltons Det förlorade paradiset.

–Jag läste hela. Så kom jag till seminariet, och det var första gången som jag kan minnas att vår lärare uttryckte något värderande. Vi höll på att hänga av oss jackorna när han sa: ”Ja, det här är väl inte ett av världslitteraturens tyngsta verk.” Alla bara skrattade med. Då tänkte jag: ”Ajöss med er. Det här är inte för mig.” Lite överspänt, i efterhand – jag hade ju kunnat vara kvar ändå. Men det var något som dog i mig där.

Jag trodde det räckte att sitta där och vara lite skön och prata om Gud…

Han påminner sig om att det knyter an till en scen i Gregorius. Den utspelar sig under pastorns ­utbildningstid. Läraren berättar en historia som griper den unge Gregorius djupt. Men efteråt visar det sig att det är ett exempel på pekoral, just så som en predikan inte ska vara. Då tänkte jag att den där lilla scenen var det mest självbiografiska jag har hittat till. Jag vet inte hur eller varför, men det är en snarlik upplevelse. 

Utöver litteraturvetenskapen försökte Bengt Ohlsson läsa till präst. Som unga människor lätt gör underskattade han steget från ambition till fullbordat faktum; att vilja bli präst var nästan synonymt med att redan vara det. Första veckan fick de ett tjockt kompendium på engelska, om urfolk. 

–Och jag satt där och undrade: Ska vi läsa det här? Jag trodde det räckte att sitta där och vara lite skön och prata om Gud… Det var en kalldusch.

Prästspåret höll i två månader. 

Hur kom du in på det? Har du någon präst i familjen?

–Nej. Jag var på ett väldigt bra konfirmationsläger, och jag såg mig som troende. Det gör jag fortfarande. Men det finns något lite hemsnickrat över min tro. Jag tror inte på något evigt liv. Jag tror att vi dör när vi dör och att det finns en uträkning med det. Det måste ju ta slut om det ska vara värt något. 

När Bengt Ohlsson närmade sig 40 befann han sig i vad han då beskrev som en yrkesmässigt svår tid. ”Det har varit kamp och kris, jag såg inget ljus i tunneln”, sa han i en intervju med Aftonbladet 2004. ”Det var den sorts kris då det bara gäller att härda ut –inte byta jobb eller ta livet av sig.”

Vid den här tiden gjorde han någon av sina åtskilliga omläsningar av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905. Romanen handlar om läkaren Tyko Glas, som blir hemligt förälskad i Helga, hustrun till hans patient pastor Gregorius. Helga har en älskare, och hon ber doktorn om hjälp med att slippa ifrån makens fordringar i den äktenskapliga sängen. Doktorn bestämmer sig för att mörda Gregorius.

Bengt Ohlsson fick en idé: Tänk om han skulle berätta historien utifrån prästens perspektiv?

Arbetet blev förlösande. ”Det är något med idén som har frigjort krafter inom mig, en mekanism som jag inte kan redogöra för”, sa han då.   

Bengt Ohlsson var inte först med att dikta vidare utifrån Hjalmar Söderbergs verk. 1973 kom Gun-Britt Sundströms För Lydia, där Sundström placerar gestalterna från Den allvarsamma leken i en modern kontext och skildrar deras kärlekshistoria utifrån Lydias synvinkel. Men Ohlssons projekt var djärvt på så vis att han tog sig an en gestalt som beskrivs som vedervärdig. Pastor Gregorius väcker äckel och motvilja hos sin omgivning, också hos sin läkare, som knappt står ut med honom. Doktor Glas avsky blir knappast mindre när det visar sig att prästen våldtar sin hustru under flagg av äktenskaplig plikt och Guds vilja. 

Gregorius är inte någon man som läsare ömmar för eller bryr sig om. Men Bengt Ohlsson kröp in under prästkappan och betraktade världen utifrån hans synvinkel.

Och Gregorius vann Augustpriset 2004. 

Redan då efterlyste läsare och recensenter en Helga-bok. (Marie Lundström tyckte till exempel att man borde be Christine Falkenland att skriva en.)

Bengt Ohlsson tyckte att det var en idiotisk idé. 

Men så gick åren. Vid någon tidpunkt började han grunna över hur mycket som ryms i ett långt människoliv. 

–Min farsa fyller 95 nästa år, och det är möjligt att det har spelat in. 

1900-talet var ju inte direkt händelsefattigt, ­konstaterar han. Helga skulle ha fått uppleva så mycket. Om hon föddes 1875 och levde till 90 års ålder skulle hon dö 1965, när I want to hold your hand spelas i radio och Bengt Ohlsson själv var två år gammal. 

Och så blev det trots allt en uppföljare, eller kanske snarare en pendang till Gregorius. 

Nu är det Helga som för ordet. Året är 1937. Hon är i 60-årsåldern och har vuxna barn. Sedan många år är hon gift med Ivar, tjänsteman vid UD. Att maken har en älskarinna betraktar hon som en befrielse. I stället domineras hennes känsloliv av relationen till den gamla hushållerskan Hermine (som hon är paniskt rädd att skiljas från) och barnen, särskilt dottern Signe. Förhållandet mellan dem är ansträngt. Helga söker kontakt och närhet, men Signe, som väntar sitt första barn, är taggig och avståndstagande. 

Helgas förflutna befinner sig på behörigt avstånd. Minnet av hennes första make, pastorn, väcker inte någon större sinnesrörelse. Älskaren Klas Recke är ute ur bilden sedan länge. Och den där familjeläkaren minns hon knappt. 

Men en dag får hon ett brev från en antikhandlare: han har hittat doktor Glas dagbok i en gammal chiffonjé. Där berättas om upprörande, rentav ­kriminella handlingar, som hon sägs ha varit ­involverad i…

Så väller Helgas historia in i hennes ytligt sett välordnade tillvaro. 

Jag läser Gregorius och Helga som romaner genomlysta av medkänsla och vilja att närma sig det ­främmande. I en tid när skönlitteraturen gärna kretsar kring den egna erfarenheten ter det sig ­närmast radikalt att placera sig i en annan människas skor och undersöka hur tillvaron ter sig från hennes pers­pektiv. 

I synnerhet om det är en besvärlig person.  

Helga är inte någon entydig gestalt. Hjalmar Söderbergs doktor Glas vill gärna ha henne till skön mö i behov av räddning. Han kallar henne sin ”ljuva kvinnoblomma” och drömmer om henne på nätterna. Glas idealiserar henne, och det kan han tryggt göra eftersom hon är dubbelt oåtkomlig – gift med pastorn och förälskad i Klas Recke. Helga förblir en drömbild, och kanske är det den enda kärlek som doktorn är kapabel till: den som inte kan realiseras i något faktiskt, fysiskt förhållande. 

I Ohlssons Gregorius är hon mer framträdande, men alltjämt idealiserad-åtrådd. Pastorn förefaller vara olyckligt förälskad i sin hustru. Han inser att hon inte vill veta av honom, men vill inte betänka detta fullt ut. Han blundar och tittar bort, glömmer och skyfflar undan. Likt ett barn hoppas han att allt ska bli bra.  

Hur ser du på Helga nu? Var det något som överraskade dig när du skrev om henne? 

–Processen liknade arbetet med Gregorius. I Doktor Glas seglar pastorn fram som en gödselstack. En äckelpelle. Han framstår som obrydd och ovetande om vilken avsmak han väcker. Men jag bestämde mig tidigt för att Gregorius vet att folk tittar på honom med avsky. Och då öppnades en dörr till något nytt och okänt.

Under arbetet med Gregorius fick Bengt nya infallsvinklar på Doktor Glas. De kom till användning nu.  

–Det är en ganska stor tjänst Helga ber doktorn om: ljug för din patient och säg att han är dödssjuk. Hur kan man be någon om en sådan tjänst? Förmodligen för att man vet att man kommer att bli åtlydd. Och hur kan man veta att man kommer att bli åtlydd? Därför att hon vet att doktorn är kär i henne. 

Bengt Ohlsson lämnade Gregorius med en kylig blick på Helga. Efter att han traskat runt i pastorns tofflor framstod hennes beteende som osympatiskt. Men när han nu började skriva om henne blev hennes handlingar begripliga. 

Han tillägger att Helga är en studie i ljugande. 

–Så länge vi har haft ett medvetande har vi ställts inför omöjliga val. Och så står lögnen där och erbjuder lösningen till allt. Vilken polare! Men sedan måste man ljuga igen, för att täcka upp den första lögnen. Och så fortsätter det, och fortsätter… 

Till sin frågespalt i Amelia får Bengt Ohlsson ofta frågor om folk som varit otrogna och undrar om de ska berätta eller ej. 

–Men när man ser framför sig ensamheten, den energi som krävs för att vakta och upprätthålla en lögn… det blir ett halvtidsjobb till slut. Man vänjer sig förvisso vid ett halvtidsjobb också. Men det är en enorm ensamhet. 

När dottern Signe föds utgår alla från att hon är Gregorius dotter. Helga låter dem tro det. Hon har goda skäl för sin lögn: ett oäkta barn och en otrogen hustru skulle vara social katastrof i sekelskiftets Sverige; som dotter och änka till den hastigt bortgångne pastor Gregorius har de helt andra möjligheter. 

Signe tror dessutom först att styvfadern är hennes pappa, och när hon som barn får höra om Gregorius blir hon besatt av ”den riktiga” pappan. Hon vill höra allt om honom och ställer åtskilliga frågor. Helga hittar på sina svar, för hon minns inte, har kanske heller aldrig vetat. Gregorius blir en sagofigur. Hon vet förstås att Signe är barn till Klas Recke, älskaren som övergav henne. Men med årens gång träder detta faktum i bakgrunden. Det blir en berättelse bland andra. 

När jag kritiserar Helgas självsvåldighet med sanningen försvarar Bengt Ohlsson hennes agerande. 

–När Klas Recke dyker upp föreställer jag mig att hon redan är nere i skyttegravarna. Hon har beväpnat sig till tänderna inför det här diffusa angreppet. Hon har sin berättelse om varför det blivit som det blivit, och den har hon tvingats skydda och hålla för sig själv. Till och med för sin man, vilket ju är märkligt egentligen. Så det var en liknande upplevelse som med Gregorius: när jag väl började berätta hennes historia så förstod jag allt hon gjort.

Bengt Ohlsson kommer med en ny bok ungefär vartannat år. I likhet med andra produktiva författare har han ibland fått höra att han kanske är lite för produktiv. Att böckerna kanske hade blivit ännu bättre om de kom ut mer sällan. 

Men han vill inte närma sig skrivandet på det sättet. 

–Då får böckerna vara lite sämre. Jag är inte den sortens författare som går och tänker och klurar på intriger och grunnar.

Att myndigt presentera något som stor litteratur har aldrig legat för honom. Han går inte och grubblar på den perfekta första meningen. Inte ens titlarna har han behandlat med någon större vördnad. 

–Jag har ju pissiga titlar på mina böcker. Alltid haft. Men då brukar jag tänka, lite storvulet, att The Beatles inte är ett särskilt bra bandnamn. Det är lite vitsigt, men vitsen slutar vara kul efter tolv sekunder. Men det blev rätt bra ändå. Man behöver inte snöa in på oväsentligheter.

För Bengt Ohlsson har det varit en viktig insikt att en bok inte måste ha maximal densitet, där varenda enskild mening är betydelsebärande. Den måste få trampa vatten ibland. En mening kan vara fantastisk även om den inte står för någonting. 

Han återkommer till att han kan sträva efter perfektion eller intala sig att han ska skriva ett mästerverk. 

–Jag har en olycklig, kanske överdriven, respekt för det som kommer ut, konstaterar han. 

Om något inte funkar är han mer benägen att lägga bort det och börja på något nytt än att skriva om. 

Hans arbetsmetod går ut på att han skriver två sidor om dagen. Varje pass börjar med att han går igenom föregående dags text, och sedan tar han vid där han slutade. När han fått ihop sina två sidor fäller han ihop datorn och tänker inte mer på boken förrän dagen därpå. 

När jag debuterade minns jag att jag tyckte att allt var så gravallvarligt, och att jag var en kul tjomme

Det är måhända en sanning med modifikation. Arbetet med Helga tarvade en del research. Bengt Ohlsson läste romaner från 1920- och 30-talet, Tage Erlanders dagböcker och Herbert Tingstens memoarer. Han hade stor nytta av Svenska Akademiens app som anger när ord användes för första gången och inledde varje arbetspass med att läsa dagens tidning, fast från 1937, i Dagens Nyheters digitaliserade arkiv. 

Tidens gång spelar en viktig roll i Helga. Hon läser om romaner hon läste i ungdomen, kallar reflexmässigt taxibilar för ”droska” och klamrar sig fast vid sin gamla hushållerska. Men hennes Stockholm är statt i förvandling och ute i Europa tornar krigets stormmoln upp sig. Hon försöker hålla sig à jour – gå på jazzkonsert, diskutera spanska inbördeskriget ­–men i samtidens forsande flod är hon föga mer än en guppande barkbåt. Och framtiden har inte längre mycket att erbjuda. 

Är det en slump att Helga är jämngammal med dig? 

Bengt Ohlsson säger att han inte minns.

–Men om jag nu är så fascinerad av hur mycket som ryms inom ett långt liv, då hade hon ju kunnat vara nittio…

Själv är han 61. De tre barnen är vuxna, äldste sonen Jack Hildén är i min ålder.

Jag frågar Bengt om han känner sig hemma i samtiden. Han skakar på huvudet. Nej, nej.  

Har du någonsin gjort det? 

–Ja, det tror jag. Eller det är en bra fråga faktiskt. Det kanske jag inte har? När jag debuterade minns jag att jag tyckte att allt var så gravallvarligt, och att jag var en kul tjomme som kom in och var opretentiös och skön. Men man kanske väljer den del av samtiden som man inte känner sig hemma i, för att kunna känna sig apart på något sätt.

För en utomstående person – i alla fall jag själv – är det lätt att uppfatta Bengt Ohlsson som en konstant närvaro i kulturen. Han har skrivit krönikor i DN längre än vad jag har levt och gett ut så många böcker att han inte ens kan hålla ordning på dem själv. Men när jag frågar hur han förhåller sig till att ingå i det litterära etablissemanget protesterar han först: det känns inte som att han gör det. 

Sedan resonerar han sig fram till att han inte direkt kan göra anspråk på någon slags underdogposition heller.  

–Men det är också svårt att se sig själv som en del av etablissemanget. Det tror jag att även jätteetablerade författare känner. Och det kan man ju tycka är patetiskt i sig. Möjligen är det så, om jag ska testa en tanke, att när man är yngre så tycker man att de äldre utgör etablissemanget, och när man blir äldre så tycker man att det är de yngre… 

Etablissemanget är alltid någon annanstans. 

  – Exakt så.

Och vad gäller kultursidorna känner Bengt ­Ohlsson med jämna mellanrum: nu kommer den där debatten igen. Han tar det som ett ålderstecken. 

–Jag tycker det är svårare och svårare att entusiasmeras eller uppröras över sådant som kommer igen för fjärde gången. Samma pjäs, fast med olika skådisar i rollerna. Men precis som Helga tänker när hon är på den där jazzkonserten, så kan det ju faktiskt vara så att det händer något nytt den här gången. Något som jag är för trött för att uppmärksamma.

Han läser inte längre tidningen på morgonen, för han står inte ut med att börja dagen med att gnälla (”även om jag inte gör det uttryckligen utan inne i huvudet”). I stället läser han facklitteratur eller Olof Lagercrantz memoarer. 

Och det var ett tag sedan han gav sig in i debatter och strider. Somliga minns nog när han gjorde upp med kulturetablissemangets vänsterideologi 2012. 

–På senare år har jag tröttnat. Efter den på sin tid väldigt kontroversiella artikeln om kulturvänstern hade jag några år när jag på något sätt gillade att vara retsticka åt vänsterrörelsen. Men det kändes som att man bara var en sprattelgubbe till slut. Då får man lämna det och skriva om något annat.

Hon får inte komma och lyssna när jag pratar, och jag får inte lyssna på hennes podd

Sedan några år lever Bengt Ohlsson tillsammans med Åsa Linderborg, journalist, författare och tidigare kulturchef på Aftonbladet. De gifte sig i fjol. 

Åsa är ju en väldigt offentlig person – politisk, ibland polemisk. Hur är det? 

–Ja… 

Han är tyst en stund. 

– Till att börja med är vi inte så engagerade i varandras texter. Om någon våndas över någonting kan man visa varandra. Men hon får inte komma och lyssna när jag pratar, och jag får inte lyssna på hennes podd. Och det där tycker jag är ganska skönt.

Häromsistens fick Bengt en fråga, apropå Åsa Beckmans kulturbarnsbok, om hans barn läser hans böcker.  

–Jag kan inte minnas att de över huvud taget har känts vid att jag skriver böcker. Jag har hundra procents förståelse för att man inte vill möta sin farsa i de här sammanhangen. Och det är lite samma med Åsa. Det är skönt att ha ett liv som är frikopplat från det där.  

På sin tid blev Doktor Glas föremål för upprörd debatt. Man prisade stilen men fördömde innehållet. ”Upplösningslitteratur”, menade den framstående psykiatern Poul Bjerre, och somliga likställde den kylige romangestalten Glas med författaren själv. Hjalmar Söderberg lät senare Arvid Stjärnblom, huvudperson i Den allvarsamma leken, kommentera samtidens upptagenhet av romaners verklighetsgrund. Enligt Arvid är det Strindbergs fel – han har vant läsarna vid att hela tiden fråga sig vem som är vem.  

När jag läser Helga händer det motsatta. Den där Bengt Ohlsson träder undan. Fram stiger i stället en 60-årig kvinna med tappert leende och flackande blick. Hennes yttre är oklanderligt, men därunder finns en inre värld stadd i sönderfall. 

Boken är hennes. Författaren framstår ­paradoxalt nog inte som särskilt viktig. En figur i bakgrunden bara.

Ur Vi Läser #6 2024.

Läs mer:

Ina Lundström: ”Jag har lagt mycket tid på att försöka vara cool”

Vi möter Han Kang i Sydkorea