Bengt Pohjanen möter sin brors mördare: ”Förlåtelse är en bristvara”

1984 mördades polismannen Holger Pohjanen i Gällivare. Nu möter hans bror, författaren Bengt Pohjanen, gärningsmannen för ett samtal om försoning. 

Natten mellan den sjuttonde och artonde juni 1984 väcks författaren Bengt Pohjanen av ett telefonsamtal – hans bror är död. En snart 19-årig man, Per Törevall har i berusat tillstånd börjat skjuta vilt omkring sig i centrala Gällivare. Klockan 22.45 utbryter eldstrid med polisen och den unge mannen avlossar minst tre skott mot polisbilen. Ett av skotten träffar Holger Pohjanen och han dör. 

Tidigare samma år har Bengt avsagt sig prästämbetet men den natten tar han på sig sin krage, sätter sig i bilen och kör från sitt hem i Överkalix mot Gällivare – det är han som ska leverera döds­budet till sin mamma och till sina brorsbarn. 

När Bengt, nu 81 år, skriver på den fjärde och avslutande delen i sin självbiografiska svit tar han avstamp i en radionovell som jag beställde av honom när jag arbetade på Sveriges Radio. När liljekonvaljerna tårögda blommar handlar om att förlåta en man som mördat en bror. Det var 2019 och berättelsen väckte en rad frågor i mig – frågor som aldrig riktigt släppte taget. Går det att förlåta? Hur gör man? Vad har litteraturen för roll i förlåtandet? Går det att göra annat som präst än att förlåta? 

Hur var det för Per att bli förlåten? 

Nu har det blivit dags för oss att ses och vi ska göra samma resa, till Gällivare, som han gjorde den där natten när hans bror dog. Väl där ska vi möta Per Törevall. 

En gropig väg leder hyrbilen mot gården Sirillus och den karakteristiska kupolen i guld glimmar till ovanför boningshusets tak. Den lilla ortodoxa kyrkan ligger i anslutning till huset, alldeles vid Kalixälven. Här har Bengt och Monika Pohjanen bott, till och från, sedan 1983. Monika välkomnar och visar mig in i det rum som är beläget mellan kyrkan och boningshuset. Längs väggarna står midjehöga bokhyllor som är fyllda med Bengts böcker. Han debuterade i slutet av 70-talet med Och fiskarna svarar Guds frid och har ägnat hela sitt liv åt skrivandet. Ovanför böckerna gapar väggarna just nu tomma; Monika hänger om sin konst. 

–Man blir så trött på att se samma hela tiden och det var så mörka tavlor, det kändes för vintrigt när ljuset kom. 

Bengt kommer, baskern är på, och han möter med fast hand. ”Vi åker väl direkt?” Monika skickar med en flaska vatten och vi går ut och sätter oss i bilen. Vi tittar upp mot boningshuset och innan jag vrider om nyckeln säger Bengt: ”Jag skulle ju fylla 40 år den 26 juni. Det konstiga var att Holger hade köpt en kniv från syskonen som fyrtioårspresent åt mig. Några dagar innan den artonde juni så hade han sagt till min äldsta syster Märta ´Ta du den här kniven ifall …´ sedan hade han tystnat, tittat på henne och gett henne kniven. Han hade en föraning på något sätt.”

Hade du också haft föraningar? 

–Ja, jag hade drömt att vi var på väg till gränsen mot Ryssland i en bil och han hade ett stort bandage runt skallen. Jag försökte prata till honom men han svarade inte. Jag minns inte om han eller jag körde men jag kommer ihåg bandaget. 

Bengt tystnar och jag startar bilen. Innan vi rullar ut från parkeringen kommer minnet av ytterligare en dröm, den här gången från natten då hans bror dog. 

–Det var en mardröm med Harry Martinson och Eyvind Johnson. De var båda fly förbannade på mig och Harry sa ”Du kan inte ha skrivbordet på en flytande älv, det går inte”. Sedan väcktes jag av min dotter Anna som sa att jag hade telefon från sjukhuset i Gällivare.

Vi kör ut ur Överkalix och upp på E10:an mot Gällivare; resan kommer att ta lite mindre än två timmar. 

Jag hade börjat stirra ormen i ögonen. Då finns inget annat

Vad minns du från bilresan du och Monika gjorde 1984? 

–Jag gick in i den här rollen som präst. Jag tror inte jag kände så mycket, det oscillerade mellan privata känslor och jobbet att meddela de anhöriga. Jag hade översatt Niilo Rauhala och tog min tillflykt till hans vackra dikt Resklar om natten i solen medan vi körde.

”Molnen har klarnat och rör sig stilla, 
kvällens sista vågor är slipat glas –
må döden komma; allt pekar därhän. 
Jag stiger upp här, resklar om natten i solen.”

I Silvertorpeden, som kom ut 1992 och nominerades till årets deckare, skriver Bengt om händelserna i juni 1984. Berättelsen är fiktiv men den glider in och ut ur verkligheten. Det är som att han provar sig fram på väg mot förlåtelse och han gör mördaren till något annat än bara en ung man som skjuter. 

Han skriver också om resan till Gällivare: 

”Jag hade börjat stirra ormen i ögonen, de svarta hålen, dödens absoluta mörker, apokalypsens stora symboler. Då finns inget annat.”

Jag läser upp raderna för Bengt i bilen och han nickar och säger att han nog var nära att tappa bort sig. Han berättar att han höll sig kvar med hjälp av prästkragen den natten och vid den efterföljande jordfästningen. Han kunde gå in i rollen som präst även när han begravde sin bror. Men tiden efter blev svår och han reste till slut bort från Norrbotten och Överkalix. Vistelsen vid Nya Valamo kloster i Finland kom att synas i hans skrivande – romanerna Silvertorpeden och Himlalots kom båda till där. Den senare handlar bland annat om att söka frid i kloster och om att behålla sin tro i en tid av våld. När vi börjar prata om det egna skrivandet är det som att Bengts röst tar mer plats och han konstaterar att ”litteraturen är ju mitt liv”. Det skulle kunna låta som en klyscha eller som något man liksom bara hasplar ur sig men så är det inte för Bengt. Han menar det, på riktigt. 

–Inför det här har jag funderat på litteraturen och vad den har betytt för mig. Jag gick förbi bokhyllan och tog fram en bok. En bok jag inte öppnat sedan 70-talet, det var Hans Ruins Poesins mystik, och så läste jag: ”Farväl, du dikt, som verklighet mig var och livets liv och verklighetens kärna!” Det är ur en dikt av Tegnér. Mina fingertoppar, de hittar precis det jag behöver. Bengt skrattar till och stannar upp i sin tankegång en liten stund, som för att ge mig tid att låta dikten landa.

–Litteraturen har räddat mig från religionen och religionen från litteraturen. Men jag vet inte när jag började skriva om allt det här, troligen var det samma natt som det hände eftersom jag alltid lever i litteraturen.

Lugnet i bilen ger utrymme att följa med i Bengts svar som ofta kommer som berättelser, dikter eller citat ur en bok. Ibland förstår jag precis vad han menar, ibland är det mer dunkelt. Oavsett blir det tydligt hur han, i sitt skrivande och genom litteraturen, får hjälp att ta sig framåt och vidare. Han har, inför den här resan, låtit fingertopparna vandra över många böcker. 

–Jag behövde få svar på frågan om vem jag är som privatperson, som diktare och som präst. Så då öppnade jag återigen den här Poesins mystik och läste följande om diktaren: ”Stridiga viljor, motsatser hopskruvade. Byggnader som hotar att sprängas sönder, slungas isär. Sinnligt mot osinnligt, grovt mot förfinat, hänsynslöst mot samvetsömt, upp­rorisk. Vill tala ut, sjunga ut, göra upp inom sig, bryta hornen av sig, ladda ur, rädda sig från att mala sönder.” Ja, det här är jag, säger Bengt med eftertryck. 

Han fångar inte bara sig själv utan även vad det är att förlåta – för man måste gå genom stridiga viljor och motsatser för att komma fram till sitt eget sätt att förlåta. Bengt nästan knuffas mot sitt sätt att göra det på. Det är möten med vänner som pekar på just den raden i en bok, det är det egna skrivandet och även märkvärdiga upplevelser.

–Monika och jag var på författarafton i Haparanda, det var i september 1992 och Silvertorpeden hade precis kommit ut. Vi var på kyrkogården och sökte efter min farfarsfars grav. Monika ropar: ”Kom hit Bengt, det är en konstig grav här.” Jag gick dit och det blommade liljekonvaljer över hela graven. På stenen stod det Viktor Dyhr, predikanten och tullmannen, han som sa att förlåtelse kan finnas om liljekonvaljerna blommar i september – det gör de ju aldrig. Jag stod där och tänkte: ”Per har skjutit ihjäl min bror, kan jag förlåta? Jo, liljekonvaljerna blommar ju.”

Mellan granarna utanför bilfönstret skymtar vi nu sjön Yttre Lansjärv, Bengt tittar ut en stund innan han fortsätter.  

–Den natten vaknade jag till i en halvdröm och Viktor stod där i tulluniform och förklarade att det var dags. Jag visste på en gång vad det handlade om så jag klev upp och ringde till Pers mamma och sa att jag behövde få träffa honom. 

Bengt och Per stämde sedan träff på en restaurang mellan Gällivare och Malmberget, det var eftermiddag och lite folk så de fick sitta för sig själva. Bengt beskriver hur de började kallprata lite om maten och efter­rätten innan de kom in på det som hade hänt. 

När du bestämde dig för att förlåta, var det riktat mot Per eller mot dig själv – behövde du förlåta för att gå vidare?

–Jag tror att det var både och. 

Kunde du göra annat än att förlåta? 

–Jag hade förstås kunnat glömma bort det som hänt, men är man författare och söker sanningen – ja, då måste man tag i det. Antingen tar man avstånd helt och hållet eller så förlåter man med viss tvekan och tvivel och lever med det. 

Du har tvivlat?

–Jo, självklart. Det är klart att jag gör det även nu, annars vore jag inte uppriktig och ärlig. Det oförlåtliga kan inte förlåtas, men å andra sidan förlåter jag. 

Är det författaren eller prästen som varit mest drivande i förlåtandet? 

–Författardelen har drivit mig som person till det här. 

Det är inte Gud eller din tro? 

–Nej, nej, nej, det tror jag inte. Jag har vuxit upp i den traditionen och kulturen, men jag vet inte om jag hade kommit till den här punkten där vi sitter i bilen på väg till Gällivare, om jag inte varit författare. Som präst är du i en roll och du gör det som ska göras. Om någon ber om förlåtelse, lyssnar man, ger vägledning och läser avlösningen. Men som författare går du in i ett arbete på djupet. Du söker verkligen. Där förlåtelsen är, där är också tvivlet.

Skog har bytts ut mot hus, gruvor och skymtande fjäll –efter en snabb lunchkorv på en mack i centrala Gällivare köper Bengt och jag med oss lite bullar och kör vidare, hem till Per. Det är nu trettiotre år sedan de sågs på restaurangen. Vi parkerar precis utanför huset och kliver ut, luften är frisk och känns tunn. Innan vi knackar på vänder sig Bengt om, tittar ut över Gällivare och säger, liksom för sig själv: ”Vilka vyer, vilka vyer.”

Så kommer Per ut från garaget, klädd i en grön T-shirt och sportiga solglasögon. Han säger stilla: ”Hej Bengt, det var längesedan.” ”Jo, Per, det var det.” De ger varandra en kram.

Vi går in. Precis intill kaffemaskinen hänger ett stort foto av ett träslott i Rumänien som Per tagit på en resa, han är amatörfotograf. Bengt berömmer bilden och de pratar på om hans fotografier. Kaffet är klart och vi fikar. 

Det är nog de orden som har gjort mest i hela mitt liv

I Bengts radionovell åker de två bil ihop och jag tänker att vi ska göra detsamma idag. Egentligen hade jag velat göra det i samma bil som i novellen, en himmelsblå Toyota Celica från 1984, men den är såld sedan länge. Vi sätter oss istället i en hyrd och skinande vit Citroën. Det händer något när man sitter bredvid varandra – man kan välja när man vill ha ögonkontakt och samtalen kan bli tätare. Vi tar den lilla vägen som går upp vid sidan av Dundret, lågfjället som ligger precis utanför centrum. 

Hur var det där första mötet med Bengt, minns du det, Per? 

–Jag minns hur det var, nervöst var det. 

Var det självklart för dig att möta honom? 

–Det blev självklart. Men det är klart att man var orolig. Han hade ju all anledning att tycka illa om en eller göra någonting. Det var en av de gångerna där man kände att man skulle vilja springa åt ett annat håll.

Hur blev mötet? 

–Det kändes som att jag var bedövad hela kvällen efteråt. Det är klart, det är en omvälvande upplevelse. Det där du sa, Bengt, om att du inte kunde glömma men att du förlät mig, det satte sig i mig, i bakhuvudet, och det blir rätt starkt. Då tänker man att kan jag bli förlåten för det där, då måste jag kunna förlåta andra människor också. Det är nog de orden som har gjort mest i hela mitt liv faktiskt. 

Hur var det för dig, Bengt? 

–När jag åkte hem var det en sådan otrolig befrielse, det var som att det var ljust i hela bilen. Jag hade träffat dig Per och det var en försoning med det som hade hänt och kontakten mellan oss var så varm och god, på en gång. 

Per fyller i att han upplevde mötet på samma sätt och säger sedan, lite trevande: 

–Jag har funderat mycket på det, hur det kändes för dig att träffa mig. 

Bengt säger: 

–Jag var såklart spänd och ångestfylld inför det här mötet och tänkte: Vad har jag gett mig in på?

Per liksom hummar fram: 

–Jaha, det var så för dig också.

Vad tänker du att förlåtelse innebär, Per?

–Jag är inte den som behöver förlåta här, jag får ta emot förlåtelsen. Det är nästan som att man inte kan komprimera det för sig själv och handha det. Det är naturligtvis en skön känsla, men man måste låta det smälta in i själen på en. 

Minns du om du bad om förlåtelse? 

–Nej, Bengt förlät mig och så frågade du, Bengt, om jag kunde förlåta mig själv och jag svarade att jag har svårt för det. Så är det än i denna dag. Det finns väl en sundhet i det på något vis. De som har lätt för att förlåta sig själv för olika saker, det är nog inte riktigt bra …

Att man är för snabb menar du? 

–Precis, man får stå där och ta skiten, man har gjort fel och det får man helt enkelt vara ödmjuk inför. 

Bengt nickar och fyller i: 

–Det var det jag upplevde i mötet med dig Per, att du inte skyllde ifrån dig. Jag hade väntat mig någon sorts offerkofta men det fanns inte ett spår av det utan du tog på dig att det där har jag gjort. Då är det inte så svårt att förlåta.

Kunde du säga det till Bengt, att du hade gjort det? 

–Ja, det gjorde jag nog. 

Bengt höjer rösten och säger med eftertryck: 

–Inte ”nog”, du sa: ”Jag ser mig varje morgon i spegeln och säger att du är en mördare.” Då är frågan, när vi sitter här: Vem är det jag möter nu? Inte möter jag någon mördare. 

Per tittar upp och fyller i: 

–Nej, han fanns den kvällen.

Bengt fortsätter: 

–I den stunden jag sätter mig ner och skriver någonting så finns inte den Per Törevall som sitter här och den som skriver är inte Bengt utan det är en som sitter och söker livets mysterier … Den här händelsen, jag fattade inte då vilken stor betydelse den kom att ha för mitt författarskap. 

Per ser på Bengt och säger:

–Det är ett oerhört pris att betala.

Så har vi kommit upp på Dundret, vägen tar slut i en stor grusparkering och man ser ut över Gällivare. Det var hit Per flyttade efter att han avtjänat sitt straff. Han kom tillbaka till en plats där alla visste vem han var och vad han hade gjort. 

Varför flyttade du hem igen? 

–Jag hade inget annat, det var hemmet och familjen som drog och de stöttade en. Men det var en knivsegg att gå på, det kunde ha gått dåligt. 

Vart har du vänt dig med dina tankar? 

–Jag har pratat med mina närmaste vänner. Jag har som insett det någonstans, hur vet jag inte, att man måste ventilera ut saker. Det är också en ventil när jag tränar, även om jag har ett jobb där jag rör mig mycket så tränar jag gärna efter jobbet. 

Förutom det där samtalet på restaurangen så har Bengt och Per bara haft sporadisk kontakt över sociala medier och sprungit på varandra någon gång under åren som gått.

Hur är det att sitta här i bilen och prata om det som hänt? 

–Det är klart att det är lite märkligt, säger Per, det är ingenting som man pratar om dagligdags, inte jag i alla fall. Bengt håller med och lägger till att det också är fascinerande, värmande och hoppfullt: 

–Saker och ting har hänt och det kan man inte göra ogjort. Men det finns en väg framåt och man måste alltid försöka hitta den där vägen tillsammans. Förlåtelse är idag en bristvara.

Litteraturen gör det möjligt att stå ut med det oförlåtliga

Bortom staden breder fjällen ut sig och tar liksom över, samtalet har kommit till sitt slut. Vi rullar ner och Per hoppar ur bilen vid sig. Bengt och jag kör ut på E10:an igen. Under en lång stund på vägen tillbaka till Överkalix är Bengt tyst – att återvända har tagit på krafterna. Att möta Per. Att leta fram minnen, tankar och att följa fingertopparna till böckerna. Att hitta berättelserna. 

Så tittar Bengt plötsligt upp och säger, som mitt i en mening:

–Det är klart att folk som lyssnar på när jag berättar om mina möten säger att ”du är bra på att berätta skrönor”. Men det är inga skrönor.

Nej, det är nog inga skrönor Bengt berättar – det är så här det är när litteraturen är ens liv. För där, i fiktionen, får det som hände natten mellan den 17 och 18 juni 1984 plats. Där får hatet finnas och hämnden och tvivlet, men också förlåtelsen. Det är det som gör att mötet mellan Per och Bengt kan äga rum. Allt som inte har med förlåtelsen att göra har fått utspela sig någon annanstans än just på den där restaurangen mellan Gällivare och Malmberget. Litteraturen äger förmågan att ta med sig det där ögonblicket som förbinder Per och Bengt in i evigheten och det gör det möjligt att stå ut med det oförlåtliga.

Ur Vi Läser #5 2025.

Läs mer:

Överlevarna i Örebro: ”Inga spacklade kulhål kan laga detta”

Fredrik Lindström: ”Becks kropp är lackmuspappret där vi kan avläsa det moderna samhällets disharmoni”