Att möta motstånd är inte bara dåligt, menar dansaren och koreografen ”Benke” Rydman. För honom har ordet kamp två sidor. Minst.

En hel del teater har det blivit – i vintras fick han och Sara Jangfeldt lysande recensioner för den egenhändigt skrivna pjäsen Kollision! – men det är åt dansen Fredrik ”Benke” Rydman ägnat mest tid. Han var med om att starta Bounce Streetdance Company 1997 och har uppmärksammats för nytolkningar som bland annat Svansjön – Reloaded och moderna versioner av både Shakespeares Macbeth och Tjajkovskijs Nötknäpparen.

Många framgångar har det blivit – ändå valde du ordet kamp.
– Det finns så många ingångar, både positiva och mer krävande, i det ordet.

Vi börjar med den positiva.
– När man jobbar fram en föreställning måste det till karaktärer som kämpar med något – vad som helst egentligen. Kan du hitta en yttre eller inre strid blir tolkningen engagerande, ja bra! Kamp är en motor som varenda en i publiken kan känna igen sig i. Vi har väl alla något att kämpa med, inte sant?

När tänkte du första gången på livet som en kamp?
– Jag har gått ganska obekymrad, varit mesthappy, men de senaste åren har jag funderat mycket över min identitet som dansare. Kroppen som förr alltid varit en vän har jag nu blivit lite osams med. Vem är jag om jag inte kan röra mig som jag vill, om jag inte kan dansa?

Smärtan flyttar runt i kroppen, lever sitt eget liv.