Bensinprotest: Utan bilen stannar Fagerhult

Fyra timmar till nästa buss? Årtionden av nedmonterad infrastruktur gör bilen till ett måste och bensinpriserna till en kokhet fråga för landsbygden. Vi reste till ett av Sveriges 89 Fagerhult och mötte ortens yngste bensinupprorsman.

Juli i Fagerhult, högsäsongen närmar sig. Samhället ligger inbäddat i det småländska barrskogsbältet någon mil söder om punkten där länsgränserna mellan Kalmar, Kronoberg och Jönköping möts – det är långt ifrån motorvägarna, men när den årliga byamarknaden hålls om några veckor flockas upp till 15 000 personer här.

I dag är det lugnt på huvudgatan Kyrkvägen. Sista veckan i juni var det 33 grader varmt, det talas om rekord, men nu har ett lågtryck rullat ner från höglandet och kyler av bygden med korta, intensiva regnskurar innan det drar vidare söderut. Tyska fisketurister shoppar bete i lanthandeln, som snart slår igen för gott och kör 30 procents rabatt på mask. I Fagerhults enda busskur fipplar Mohamad Al Karaq med sin mobil.

Han är 17 år och bor tre mil härifrån, i kommunens huvudort Högsby.

– Jag har fått sommarjobb här i Fagerhult och fixar fotbollsplanen varje dag mellan nio och tolv. Men den ligger en kilometer från hållplatsen så jag hann inte med bussen hem. Kolla, den gick 12.07. Nästa buss går inte förrän 16.05. Jag måste vänta i fyra timmar.

Mohamad funderar på att ringa pappa, säger han. Kanske kan han komma och hämta honom?

Utan bilen kommer man inte långt i Fagerhult.

Jag tycker om att åka tåg, men ett läkarbesök skulle ta
en hel dag.

Ingrid Wernersson kan intyga. Tillsammans med sin man bor hon i det gamla gästgiveriet något kvarter från Kyrkvägen. Hon blir 73 i september, är född och uppvuxen i Fagerhult och jobbade som lärare här fram till pensionen. Ingrid har haft ett par generationer Fagerhultsbor som elever och är en centralgestalt i det lokala föreningslivet – hembygdsföreningen, Majblomman, församlingsrådet.

– Vi var 17 personer i kyrkan på gudstjänsten i söndags. Det var bra, tyckte prästen.

Ingrid Wernersson har knäproblem, berättar hon, och det är svårt att ta sig till vårdcentralen i Högsby.

– Hur ska jag ta mig fram? Har vi tur går det en buss varannan timme. Och sedan blir det taxi till doktorn därifrån då. Om jag ska till lasarettet i Kalmar måste jag först ta bussen och sedan vänta på tåget i Högsby. Jag tycker om att åka tåg, men ett läkarbesök skulle ju ta en hel dag. Med bilen åker jag fram och tillbaka på några timmar.

På kylskåpet i Ingrid Wernerssons kök sitter en teckning som hennes barnbarn Märta har ritat. Den visar hur farfar, Ingrids man alltså, backade i diket när de var ute på skogsägorna för att plantera träd. På bilden kommer en annan bil för att dra upp honom. Farmor skrockar. Själv lämnar hon sällan hemmet utan en reservdunk:

– Det fanns en mack här tidigare, men den stängde för tio år sedan. Ingen lönsamhet. Det är lite dumt, nu måste man köra två mil för att tanka. Så jag åker ingenstans utan bensin i bakluckan. Man vill ju inte få motorstopp mitt ute i skogen.

När Ingrid Wernersson var barn fanns en järnvägsstation i Fagerhult, men den stängde och stinsen flyttade redan i slutet av 50-talet. På den tiden låg 22 affärer längs Kyrkvägen, när lanthandeln sålt av sitt masklager och avslutar verksamheten efter sommaren är det bara en matbutik kvar.

Den lokala sparbanken bommade igen efter millennieskiftet, apoteket som låg i grannbyn Grönskåra några år före dess. Postkontor? Det har man inte haft sedan 1992. Och det är fyra timmar tills bussen går. Så kan läget i landet också sammanfattas.

De senaste åren har jag tillsammans med fotografen Kristian Bengtsson skildrat den här utvecklingen i ett projekt om Fagerhult – inte bara samhället kring Kyrkvägen i Högsby kommun i Småland, utan alla de platser i Sverige som heter samma sak.

Fagerhult är nämligen ett av landets vanligaste ortnamn, det finns 89 stycken från Skåne i syd till Västerbotten i norr.
Tillsammans utgör de en sorts koncentrat av den svenska glesbygden.

Alla Fagerhult är nu inte samhällen på dekis. Fagerhult i Habo kommun norr om Jönköping, till exempel, är tvärtom en högpresterande, modern bruksort, byggd kring en lampfabrik som vuxit och blivit navet i en av Europas största belysningskoncerner.

Men sådant är om inte undantag så i alla fall knappast normen.

Förutsättningarna på de flesta platser som heter Fagerhult, för de flesta samhällen på den svenska landsbygden över huvud taget, ser ungefär likadana ut. Förhoppningsvis finns hyfsat bredband, en matbutik som fortfarande är öppen och fotbollsplan på cykelavstånd. Har du tur är det heller inte särskilt långt till dagis och kanske en skola för årskurs 1–6. Men det mesta som stadsbor tar för givet – högstadium och gymnasieskolor, restauranger, bibliotek och biografer – ligger flera mil bort. Saker som snöröjning och skjuts hem från krogen eftersom det varken finns nattbuss eller taxi, sådant får du sköta själv. Och då behöver du bilen.

Därför blir priset på bensin en symbolfråga. Det sätter fingret på en orättvisa. Så här säger Ingrid Wernersson:

– Drivmedelsskatterna slår hårt mot oss. Och det känns för jäkligt, om man jämför med städerna. Där har de allt, kollektivtrafik och bättre service, och ändå betalar de lägre kommunalskatt än vi.

Ingrid är för gammal för sociala medier säger hon, och är inte med i några Facebookgrupper. Det är däremot grannen Tim Danhall, 15 år och sannolikt Fagerhults yngste bensinupprorsman.

Vi träffade honom senast förra vintern då han visade upp sina bilar, fem gamla Volvo som han mekade med i sin pappas verkstad i väntan på att fylla 15 och få köra A-traktor. Nu har Tim blivit stor nog inte bara för det, han har utökat bilsamlingen med fem Volvo till och dessutom inlett en karriär som folkraceförare.

Att gå någon­stans finns inte för mig, jag tar bilen

Det har blivit sex lokala tävlingar hittills, för några veckor sedan tog han sin första heatseger. Annars håller han på med “drifting”, en hobby och tävlingsdisciplin som kortfattat går ut på att sladda så snyggt som möjligt med sin bil. På Kyrkvägen finns gott om däckspår av bränt gummi.

– Allt som är motordrivet är kul. Att gå någonstans finns inte för mig, jag tar bilen, säger Tim Danhall.

Han går i högstadiet i Högsby och ska snart börja läsa fordonstekniskt program på gymnasiet, planen är att bli lastbilschaufför. För honom är det självklart att stödja Bensinupproret 2.0, säger han:

– Jag skriver i trådarna på Facebook, men har inte varit med i några demonstrationer än. Om det blir någon här i närheten efter sommaren åker jag dit. Det känns som om politikerna höjer bensinpriset bara för att de kan. Vi vill få ner priset, för vi vill ha samma frihet att röra på oss som de har i Stockholm. De kan väl höja bensinskatten i storstäderna, och så stannar priset kvar här på landet?

Hans pappa håller med. Fredrik Svensson ska snart fylla 40 och drev tidigare ett åkeri i Fagerhult, det är därför han har en verkstad. Verksamheten är såld numera, men intresset för bilar och politik finns kvar.

Angående det förra erkänner Fredrik Svensson att familjen är ”lite extrem” – förutom Tims Volvostall finns i familjen Svensson-Danhalls ägo ytterligare två Volvo (en V90 och en veteran-cabriolet), två 50-talslastbilar från Chevrolet, en skåpbil som fungerar som rullande verkstad vid Tims folkracetävlingar samt, slutligen, en illröd amerikansk muskelbil i form av en sprillans ny Dodge Challenger. Han tror att de lägger runt 10 000 kronor i månaden på bensin.

– Av det är kanske 5 000 kronor helt nödvändigt, och 5 000 kronor mindre nödvändigt. Men oavsett klarar vi oss inte utan bilen. Vi funderar på att skaffa en elbil nu, eller en hybrid. Både min fru och jag jobbar i Åseda numera, och det skulle funka att pendla dit med elbil.

Precis som Ingrid Wernersson menar Fredrik Svensson att debatten om bensinpriser egentligen är en rättvisefråga.

– Har man tunnelbana, spårvagnar och bussar som går hela tiden spelar det förstås ingen roll om bensinskatten höjs, och då förstår jag att man röstar på politiker som vill göra det. Men den största oron häromkring politiskt är nog att Miljöpartiet skulle få mer inflytande i regeringen, säger han.

För landsbygden har den politik som förts de senaste decennierna varit både bra och dålig, anser Fredrik Svensson, men numera tycker han att den går åt fel håll.

– Vi tjatar om detta, men det känns verkligen inte som att politikerna i Stockholm förstår vår vardag. Det vi behöver göra är att sänka bränsleförbrukningen, och hitta alternativa drivmedel. Och om man nu vill få ner utsläppen vore det väl smartast att öka kraven rejält i stan, där flest människor bor? Man kan höja skatten på bensin där, kräva miljöbilar i stan och subventionera elbilar mer på landet.

En tanke som både far och son Svensson-Danhall luftar är alltså differentierade drivmedelsskatter, helt enkelt en omfördelning av energi- och koldioxidskattebördan från glesbygdstrafik till stadstrafik. Under 00-talet har både vänsterpartister och kristdemokrater motionerat om liknande lösningar i riksdagen, och rent politiskt har frågan ingen tydlig partifärg.

Invändningen, däremot, är uppenbar: Ska samhället över huvud taget ha en chans att kunna möta de utsläppsnivåer som vetenskapen konstaterat är nödvändiga för att planeten inte ska tippa över i skenande global uppvärmning, måste förbrukningen av fossilt bränsle minskas radikalt och på inte särskilt lång sikt upphöra helt. Ur det perspektivet leder allt som inte syftar till minskad bensinförbrukning oss bara djupare in i klimatkrisen – och riktade skattelättnader mot allt annat än fossilfria drivmedel är följaktligen fel väg framåt.

Frågan blir hängande: Vad händer med dem som inte klarar sig utan bilen?
– Vi om några bryr oss om klimat och miljö, det är därför vi bor här, säger Fredrik Svensson.

– Vi uppmuntrar alla att flytta till landsbygden och ta del av naturen här. Om folk i stan var lika intresserade av naturen som vi, då skulle de väl inte bo i stan? När vissa kallar oss klimatförnekare, då handlar det om okunskap. Jag tror inte att de riktigt förstår vad de pratar om.

2018 drog extremvärmen över Sommarsverige och lämnade torrlagda vattendrag och nedbrända skogar efter sig. Den semestrande stadsmedelklassen drabbades av något som närmar sig en kollektiv insikt om att allt inte står riktigt rätt till med klimatet. Fredrik Svensson småskrattar när vi talar om hur klimatförändringarna sedan dess fått allt större utrymme i medierapporteringen. På landsbygden intet nytt, säger han:

– Vi märker av det här konkret, vi lever ju med det året om. Ett fenomen som jag noterat är att insekterna försvinner. Och det i sin tur gör att det blir färre småfåglar, eftersom det är mindre föda för dem.
Han pekar på vår hyrbil:

– Den är ju helt vit, eller hur? Bilen skulle varit svart av döda mygg för tio-femton år sedan. Då var det mängder av insekter här i juli, nu är det knappt någonting. Så bränslet och utsläppen påverkar, det råder det inget tvivel om.

Sonen Tim säger att han inte bryr sig om klimat-debatten:

– I skolan pratar de mycket om det eftersom de vet att jag gillar bilar, men jag skiter i vad de tänker om mig. Vi är en grupp i skolan som är bilintresserade, men vi håller oss för oss själva. Det är inte särskilt populärt att gilla bilar, ibland får man folk efter sig.

Han har en Volvo-keps på sniskan, och stryker över den röda metalliclacken på sin till A-traktor ombyggda 945:a. Det finns flera fördelar med Volvo, säger Tim – bilarna är bakhjulsdrivna, och lätta att hitta reservdelar till. Dessutom känner han en stolthet i att ”köra svenskt”.

Tim gillar raggare, berättar han, en subkultur som omfamnar bullriga bilar, dansband och – när de blivit några år äldre, givetvis – den klassiska svenska drängfyllan. Husguden är Errol Norstedt, den för tidigt bortgångne rocksångaren som växte upp i Gislaved på andra sidan höglandet och som med hits som Mera brännvin gjorde sig känd under artistnamnet Eddie Meduza.

Att Tim och hans skolkamrater håller sig för sig själva bör kanske inte förvåna. I en tid där den breda ungdomskulturen tycks sträva efter att strömlinjeformas kring en sorts urbant Instagramkolorerad influencerlivsstil med hela världen som lekplats, framstår raggarnas bonnighet närmast som en motståndshandling.

Tim fortsätter att peka ut detaljer på sin bil.

– Förutom ett bättre ljudsystem är det bara lite styling kvar. Man ser fortfarande för mycket av däcken, kolla! Jag måste sänka den lite.

Han måttar med handen mellan karossen och framhjulen, det ska inte finnas någon glipa alls där förklarar han. Men är det inte lätt att man fastnar då?

– Jo! Men det ser mycket snyggare ut.

Man anar att bilen är mer än ett transportmedel i Fagerhult. Tim må vara född i en motorfamilj med en självutnämnd bilextremist till pappa. Samtidigt är det uppenbart att den Svensson-Danhallska besattheten av saker som rullar återfinns även i den bredare småländska kulturen.

Bilen har en egen plats där, och inte bara som verktyg. Bilen är en symbol och en identitet. Bilen, som Tim säger, är frihet.

Ett sådant sätt att betrakta saken leder tankarna till Amerika. I USA har bilen länge haft en självklar plats i det kollektiva medvetandet, en metafor för oberoende och möjligheter på samma sätt som hästen och vagnen för de nybyggare som drog västerut över prärien för 150 år sedan.

När man funderar kring bilens betydelse på den småländska landsbygden sommaren 2019, kan det vara värt att påminna om att några hundra tusen av de människor som under 1800-talets andra halva koloniserade den amerikanska västern faktiskt kom från just den här trakten. Smålänningar byggde hem, brukade jorden och startade affärsverksamheter i Amerika, små-länningar blev tjänstemän och politiker. De flesta stannade kvar, vissa flyttade hem till Sverige igen, men de kulturella banden mellan Småland och USA har sedan dess alltid varit täta.

Samtidigt går de breda trenderna, med en landsbygd som de senaste hundra åren avfolkats till förmån för städerna, givetvis i samma riktning på båda sidor av Atlanten.

Nio av tio svenskar bor i städer, i USA är motsvarande siffra åtta av tio. Det fåtal som stannat kvar på landsbygden får i allt större utsträckning ta sig runt på egen hand.

Att bilen omhuldas på liknande sätt i Fagerhult och Springfield är nog ganska naturligt.

På väg hemåt passerar vi grannbyn Grönskåra. Om bilar är kultur eller till och med religion hittar vi här, i ett samhälle med 98 invånare vid ett vägskäl mitt i ingenstans, ett av dess tempel. Vette Småland, som företaget heter, drivs av bröderna Conny och Jörgen Israelsson och är norra Europas största handlare med Chevrolet Corvette-bilar.

Bilhallen är inhyst i en före detta plastfabrik bredvid Badebodaån, ett litet vattendrag precis så förtjusande som namnet antyder. Lokalerna överblickas av två skrivbord tillverkade av Corvette-karosser, och ett trettiotal amerikanska sportbilar står uppställda på golvet – kromkapslar kastar reflektioner mot de vita väggarna. Bilmodellerna är från 60-talet och framåt med prislappar från 200 000 kronor till över två miljoner.

Nästan samtliga är Corvetter, men i verkstaden står en japansk sportbil som Conny Israelsson något förläget ber oss att glömma att vi sett. Bolaget har kunder i hela Norden, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, den svaga kronan hjälper. De säljer ungefär 300 bilar om året och omsätter 75–80 miljoner kronor.

Just det sista är nu inget Conny berättar, att affärerna går lysande får vi ta reda på via bolags-registret. Det är skillnad på bilhandlare och bilhandlare, antar jag. Möjligen understryker den typen av ödmjukhet också en annan poäng.

– Om vi bott i stan skulle det här företaget aldrig existerat. Vi hade inte haft råd att ens sätta igång, säger Conny Israelsson.

Så vad kör du för bil, byter du till den senaste Corvetten varje år?
– Nej … det är väl en av de negativa sakerna med det här jobbet, man blir lite avtrubbad när det gäller häftiga bilar. Jag har en Volvo, faktiskt.