Berättelsen om hur lilla Ockelbo blev en av Sveriges största basketkommuner

I Ockelbo föds barnen med basketskor på fötterna. Orten och sporten har vuxit ihop, när hela samhället spelat, dömt och hejat. Efter en sprucken ballong, en konkurs och några års vila är basketens uppstickare på väg tillbaka. Till stående ovationer.

Det här är en berättelse om kärlek och passion. Om stoltheten över att vara en del av något. Om relationen mellan en sport och en liten ort. I över ett halvt sekel har basketen varit ett med Ockelbo, framgångarna har varit oproportionerligt stora i en av landets minsta kommuner. Under en period fanns mer än 50 ungdomslag i en kommun med drygt 6 000 invånare – varenda unge spelade basket. Herrlaget slogs mot storklubbarna i högsta ligan som David mot Goliat. På hemmamatcherna var det fullsatt och folkfest. Alla i basketsverige känner till Ockelbo; spelare, domare och åskådare som kommit på besök är överens – det är något alldeles särskilt med det lilla samhället och dess förhållande till basket. Efter några år i skymundan är basketklubben på väg uppåt igen.

Hur kommer det sig att Ockelbo blev en basketbygd?

Året är 1959. Tåget bromsar in på Ockelbo station och en 23-årig man med spänst i benen kliver av på den för honom helt okända orten. Han möts av skolans rektor, som tar honom med direkt upp till Rönnåsen, berget varifrån man har milsvid utsikt över hela Ockelbo med Bysjön glittrande i förgrunden. Riktigt klara dagar ser man ända bort till havet. Den unge mannen blir hänförd.

Zoltan Horvath hade liksom många andra ungrare lämnat sitt hemland under revolten 1956. Han utbildade sig till gymnastiklärare i Stockholm. På den tiden saknade många skolor gymnastiksalar och i Ockelbo erbjöds den energiske nybakade läraren en egen sal och stor frihet.

– Jag var elitgymnast, så jag ville göra gymnaster av alla, säger Zoltan.

Han startade en gymnastikgrupp för intresserade elever. I slutet av träningarna skulle de varva ner med något annat. I idrottssalen fanns basket-korgar och så kom det sig att ungdomarna började spela basket.

– De älskade att spela boll. Jamen, då spelade vi boll – verkligheten styr, säger Zoltan.

Efterhand tog bollarna över. Zoltan blev basketbyggmästare. De unga spelarna fick lära sig sitta i sekretariat och döma matcher. De fick tränarutbildning och förväntades ta hand om de spelare som var yngre. Här lades grunden för en ledarfostran, som utmärker Ockelbo basket än i dag. En viktig ingrediens i basketens framgångsrecept i Ockelbo var att man redan från början arbetade inkluderande.

– Alla, både pojkar och flickor, fick spela. Så var det inte i de andra idrottsklubbarna här. Damlag i till exempel fotboll kom långt senare. Det blev en gemenskap mellan grabbar och tjejer på ett annat sätt, säger Lena Dahlblom, som var med i Zoltans gymnastikgrupp, men liksom de flesta andra blev biten av basketstunderna.

Zoltan och Lena samlades tillsammans med andra intresserade på Lindströms konditori en kväll 1969 och startade Ockelbo basketbollklubb – OBBK.

Sporten fick snabbt fäste. Bara drygt tio år efter att klubben bildades, hade man lag i division 1, den näst högsta serien, på både herr- och damsidan.

”Kultur betyder ju odla. Vi ville odla brett”

Hur kunde det bli så stort, och så bra, så snabbt? Zoltan Horvath tror att det faktum att basketen var den första inomhussporten i Ockelbo kan ha varit betydelsefullt. Det var nytt och spännande och oberoende av vädret. Barnens föräldrar blev också intresserade. Fler och fler engagerade sig och snart var snöbollseffekten ett faktum. Det skapades en gemenskap, en anda. Zoltan var den nya klubbens ordförande och skötte i princip allt tills han lämnade verksamheten 1979.

– Zoltan brann för basketen. Han ville inkludera alla. Det är helt och hållet hans förtjänst att Ockelbo basket finns i dag, säger Lena Dahlblom.

Det är tidig höst 1983 och terminen har just börjat. Det knackar på dörren till treornas klassrum och in kommer två långa killar. De är stjärnor i byns basketlag. De pratar om sporten, visar en film med bolltrollarna i det amerikanska basketlaget Harlem Globetrotters och berättar att de som börjar spela får gå på disco – ”baskotek” – en gång i månaden.

Därefter är det klart: alla i klassen går med.

Baskotekets upphovsman Per Ulf Carlsson, eller PU som hela Ockelbo känner honom som, tog över stafettpinnen från Zoltan och arbetade för att få alla i klubben att känna samhörighet och ta gemensamt ansvar. De stora idolerna i herr- och damlagen var med på baskoteken, samtliga spelare oavsett ålder skulle döma och på något sätt ta hand om en grupp och lära sig ledarskap. PU hade lärt sig det av Zoltan. Man utvecklade sin specifika basketkultur.

– Kultur betyder ju odla. Vi ville odla brett. Du måste få med dig många, helst alla, säger PU.

Samtidigt som Carola och Herreys skördade schlagerframgångar med Främling och Diggiloo Diggiley blev basketen på riktigt ett med Ockelbo. Det fanns runt 50 ungdomslag i kommunen och dessutom sex seniorlag. Det var fullsatt när herrlaget spelade och Ockelbo-publiken började bli känd bland motståndarlagen. Engagemanget och basketkunnandet var stort och trycket på läktaren enormt. Dam- och herrlagen hade ett slags växeldragning där alltid något av lagen gick bra.
Och så höjdes ambitionen ytterligare.

– Det var helt ologiskt på alla möjliga sätt egentligen. Det är det som kittlar. Man kan inte ha ett ligalag på en ort som är så liten. Det fattar alla att det inte funkar. Men det är så skönt med människor som gör det ändå, säger Stig-Göran ”Stisse” Åberg, sportkrönikör på Gefle Dagblad, som har följt Ockelbo basket i över 30 år.

Han pratar om den på pappret omöjliga satsningen på Basketligan 2002. En på den tiden stängd liga, som man fick ansöka till och där kriterier som ekonomi, hallkapacitet och organisation vägdes in bredvid de sportsliga prestationerna. Ockelbo baskets styrelse hade lyckats övertyga de ansvariga för ligan att man platsade.

Sagan varade i fem år. Det var år då David mötte Goliat och ibland vann. År då hela havet stormade och det ibland blev katastrof. Då inköpta spelare åkte fast för dopning och rattfylla. År då alla spelare, oavsett skandaler, gav allt och lite till för laget och för publiken. Då publiken gav allt för laget. Då Kuxahallen, idrottshallen, började fyllas redan innan spelarna kommit dit. Det var fest och show och rökmaskinerna gick varma. Ockelboborna följde de tända marschallerna på fredagskvällarna och träffades i sitt gigantiska vardagsrum. Vid vinst var helgen räddad, vid förlust var den förstörd.

Det var under de åren den lokala speakern Christer ”Vezo” Johansson kom inåkande på en Ockelboskoter i Gavlerinken, i Gävle, där över 7 000 personer samlats för att titta på en basketmatch. Under de här åren svarade 47 procent av de tillfrågade ligaspelarna ”Ockelbo” på frågan var det var roligast att spela bortamatch. För att det var sådant tryck. Och sedan tog det slut.

Ockelbo basketbollklubb gick i konkurs. Det höll inte längre. Det hade blivit för dyrt med alla spelarinköp. Orken och engagemanget fanns inte kvar hos de eldsjälar som hållit igång klubben, i en sista kraftansträngning lyckades laget med ett vackert slut när man vände och vann den sista matchen trots fempoängsunderläge i slutminuten.

”Ockelbo BBK pumpade upp en ballong, fick den att lyfta och sväva så högt det nånsin gick. Att den skulle komma ned fattade alla, att det inte skulle bli någon mjuklandning visste vem som helst – och till slut kom kraschen”, skriver Stisse Åberg på Gefle Dagblad i sin krönika om den sista ligamatchen. Efter nästan 40 år fanns inte Ockelbo basketbollklubb mer.

”Folk gör saker, gnäller inte och söker inte motståndare”

Fyra forskare vid Högskolan i Gävle gjorde 2005 en undersökning med temat ”Vad är det för speciellt med Ockelbo?”. Där nämner man Ockelboandan, som bland annat handlar om att ta vara på gamla kunskaper och historia och förnya dessa, utan att stöta sig med någon. Det finns utrymme för experiment. En annan viktig faktor är starka drivande personligheter.

– Folk gör saker, gnäller inte och söker inte motståndare, säger Niclas Cronsell, en av forskarna i en intervju i Gefle Dagblad i november 2005.

I Ockelbo basket stavas hemligheten också kultur och ledarfostran. Man har haft modet att ge unga oprövade kort chansen på ledande positioner och ibland varit naiv nog att ge sig på det till synes omöjliga.

I Leksand och Edsbyn föds barnen med skridskor på fötterna och en ishockey- eller bandyklubba i handen. I Ockelbo kommer basketkunnandet med modersmjölken. Gemensamt för dessa idrottsmetropoler är att de är små och att invånarna har en känsla av stolthet, tillhörighet och gemenskap.

Alla ställer upp för sitt lag, sin klubb, såväl privatpersoner som kommun och företag. Storleken har betydelse. Ortens litenhet är också dess storhet. I Ockelbo finns det träningstider för alla. Vill du träna lite extra är det bara att gå till vaktmästaren och låna nyckeln till idrottshallen.

I Ockelbo basket har man inte heller privilegiet att välja och vraka bland spelare, utan man får arbeta med det man har. Det ger alla spelare en trygghet och möjlighet att utvecklas i sin egen takt, utan rädsla för att bli petad ur laget. Man har satsat på att det ska vara billigt att spela. I Ockelbo kostar det 200 kronor per år för en sjuåring att vara med, i Stockholmsklubbarna kan prislappen vara tio gånger så hög.

Drygt tio år efter ligakraschen är Ockelbo basket på gång igen.

– 2007 var vi många som var helt färdiga. Vi hade jobbat så hårt. Det var skönt att fokusera på ungdomsbasketen, säger Johan Stark, som i dag är generalsekreterare på Svenska basketbollförbundet, men som på vägen dit har hunnit med att vara knattespelare, ungdomstränare och klubbdirektör i Ockelbo basket samt elitspelare med Sundsvall i Basketligan.

Efter konkursen startades en ny klubb med snarlikt namn, Ockelbo basketklubb. Man lade ner seniorverksamheten och satsade på ungdomsbasketen som blivit rejält lidande under ligaåren. Det har man lyckats bra med. Pojkarna som är födda 1998/1999 var bland de fyra bästa lagen i Sverige när de gick i högstadiet. Sedan flyttade de till annan ort för att gå basketgymnasium.

– Killarna kom till oss sommaren 2017 och sa att de ville flytta hem och spela. Eftersom några av dem hade ett år kvar på gymnasiet sa vi åt dem att vänta. Till julen kom de igen. De var så på och då kände jag att vi måste göra det här. Föreningen har bidat sin tid i tio år, säger Håkan Löfstrand, som är en av de två tränarna för det nya herrlaget.

Nyheten om seniorsatsningen slår ner som en glädjebomb. Många i Ockelbo längtar efter de där magiska matchkvällarna i Kuxahallen när hela bygden samlades. De yngre spelarna vill ha förebilder och ett mål, ett seniorlag att sträva mot. I basketsverige lever minnet av uppstickaren med den kunniga och engagerade basketpubliken.

Kanske kan det här vara starten för en ny basketera. Men lärdomarna från ligaåren sitter djupt. Nu satsar man på sina egna spelare, sedan försöker man komma så högt upp i serierna det bara går. Med fötterna kvar på jorden. Det är planen.

Det kan tyckas märkligt att någon utanför Ockelbo bryr sig om klubbens nysatsning, men mediaintresset är stort. Det verkar handla om nostalgi. Om den mytomspunna lilla orten med den stora publiken med det enorma baskethjärtat. Om att alla tycker om att spela inför fullsatta läktare. Det handlar också om en längtan efter ett Åshöjdens BK som vinner mot de på pappret omöjliga lagen. Och så handlar det om Ockelbobornas basketkärlek som omfattar alla som kommer och gör sitt bästa för klubben. Egentligen var Ockelbo ett av de sämre lagen i Basketligan, men man hade en väldigt stark ”sjätte spelare” på hemmaplan, nämligen publiken.

– Det är väl det här med att få vara den stora fisken i den lilla pölen. Det är inte många tätorter i Sverige där basketen är störst, säger Panagiotis ”Jotti” Nikolaidis som spelade sammanlagt sju säsonger i Ockelbo.

Stisse Åberg skriver i en av sina krönikor:
”Att gå på basket i Kuxahallen har alltid varit som att gå på fest, att träffa gamla vänner och att vara lite småförälskad mest hela tiden.”

Marschallerna utanför baskethallen brinner igen. Basketsäsongen har dragit igång och det är hemmapremiär för det nya seniorlaget. Fyrtio minuter före matchstart är läktaren välfylld. Publikrekordet för division 2-basket ryker nog med råge i kväll. Discolamporna blinkar i takt med trummorna när spelarna springer in på planen. De flesta av dem är för unga för att komma ihåg hur det var. Förr.

Det går en kollektiv nostalgirysning genom åskådarna som minns. Nu är det som det ska. Ockelbo basket är med i matchen igen.