Bilden avslöjar inte att han ska döda

Det har gått 15 år mellan de två bilderna på Anton Lundin Pettersson. På den första: en solbränd pojke, stolt över sitt piratskepp. På den andra: en skolmördare som nyss huggit ihjäl tre personer. Åsa Erlandsson påminner om att vi alla varit oskyldiga barn.

Den här texten publicerades första gången i Vi 2018.

Bilden ger inga ledtrådar alls. På det gulnade fotografiet med böjda kanter från tidigt 1990-tal sitter en solbränd kille, kanske fem eller sex år gammal, på rumpan och ler med vita mjölktänder och nyfiken blick. Han är barfota och har smutsiga sommarfötter, vit t-shirt och blå shorts, och sitter i en aura av stolthet över sitt stora piratskepp i plast som står intill. Kanske leker han att den blåvitrandiga trasmattan under honom är havet, vid hans ena ben ligger en liten livbåt. Inget tyder på att detta är en blivande massmördare. Än så länge är Anton Lundin Pettersson från Trollhättan en pojke precis som vem som helst. Eller – nästan vem som helst.

Torsdagen den 22 oktober 2016, klockan 10.06, marscherade en man iklädd svart ansiktsmask, svart nazisthjälm, svart slängkappa och svarta kängor in på Kronans skola i Trollhättan beväpnad med ett skarpslipat svärd och en japansk dolk. Där utbröt tio minuter av vansinne, innan en polispatrull hann dit, ropade åt mannen att släppa svärdet och sköt honom när han vägrade. När den ena polisen sprang fram, slet av honom masken och frågade efter hans namn, svarade mannen: ”Anton Lundin Pettersson”. Några timmar senare dog han, 21 år gammal, på samma sjukhus som sina offer. Den lilla solbrända pojken med piratskeppet hade blivit Sveriges värsta skolmördare. En rasist som högg ihjäl tre personer och skadade en fjärde allvarligt, enbart på grund av deras hudfärg.

Vad var det som hände? Vad fick den där lilla killen, som väcker en impuls att vilja lyfta upp honom i famnen, att bli en avskyvärd trippelmördare? Hur förvreds hans sinnen under de 15 år som gått sedan fotot togs? Hur resonerade han med sig själv hösten 2015 då han började inbilla sig att han skulle göra det ”alla andra bara snackade om”, och i hemlighet planerade att mörda oskyldiga? Det var några av de frågor jag ville gå till botten med när jag skrev en bok om skolattentatet i Trollhättan, som kom ut i höstas. Anton Lundin Petterssons familj visste ingenting. För dem var han en älskad son, en bror. Lika oskyldig som på det gulliga fotografiet.

Men det var en helt annan typ av foto av Anton Lundin Pettersson som spreds över hela världen samma dag som han beväpnade sig och iscensatte både sin egen och andras undergång. Kanske har ni sett den? Det är ett foto taget med en mobilkamera inne på Kronans skola, mitt under massakern. I mitten står den maskerade Anton Lundin Pettersson, på hans vänstra sida en kille som är elev på skolan och till höger en tjej. Med den ena armen håller Anton Lundin Pettersson om henne som om hon vore en kär gammal vän, med den andra håller han svärdet. De båda tonåringarna ser glada ut, de vet inte att de poserar med en mördare. Det här utspelade sig runt Halloween så de trodde att alltihop var ett skämt, att det bara var en lärare som hade klätt ut sig. Men den som tittar noga på bilden, ser att det är blod på svärdet. Riktigt blod.

Samtidigt låg de två elevernas klasskompisar och lärare i andra änden av skolan och gömde sig under bänkar, stolar och i städskrubbar. Några minuter tidigare hade de sett den maskerade mannen mörda i skolans kafé, först elevassistenten Lavin Eskandar och sedan högstadieeleven Ahmed Hassan, och förstått att även deras liv var i fara.

Det hade inte nått fram till de två eleverna som hade fått syn på mannen när han marscherade fram och tillbaka med sitt svärd i korridorerna. Skrattande frågade de om de fick ta en bild tillsammans med honom. Mannen svarade inte men nickade och tecknade med ena handen att ”Kom! Kom!”. Så togs den, bilden som bara några timmar senare tapetserade internet. Bilden som skulle bli minnet av den tysta, blyga och dittills helt okände Anton Lundin Pettersson. Precis när mobilbilden hade tagits, kom en lärare fram: ”Vem är du? Ta av dig masken!”. Mannen högg läraren rakt i magen, och elevernas glada ansikten förvreds i skräck. De började springa.

Om man bildgooglar ”Anton Lundin Pettersson” är mobilbilden träff nummer två. Det är en alldeles unik bild. Ja, unik är ett slitet ord men här passar det in. Visst finns det foton tagna i samband med andra skolattentat, men inte ett som tas mitt under mördandet tillsammans med elever som ännu inte insett allvaret. Den amerikanske experten på högerextremt våld, Mark Potok, bad mig mejla bilden till honom. Han menade att bilden vittnar om den iskyla som präglar den här typen av gärningsmän. Han utbildar amerikansk polis i hur de ska bemöta dessa dåd och ville visa upp bilden för att poliserna ska förstå hur kusligt lugnt det kan gå till. ”Det är det här jag försöker lära ut hela tiden!”

Bilden på Anton Lundin Pettersson ståendes mitt emellan två ovetande elever passade också in perfekt i mediernas dramaturgi om ond och god, offer och gärningsman. En mördare i mask – och oskyldiga barn. När journalister försökte beskriva vem han var bakom sin maskering, kom de ingen vart. Den blyge, tillbakadragne hårdrockaren från Trollhättan som älskade djur beskrevs som en gåta. Som om hans liv hade gjort ett abrupt hopp mellan pojken som lekte med sitt piratskepp och mannen som stod där och poserade med sin hemgjorda uniform och sitt blodiga svärd. Så enkelt var det inte. Anton Lundin Pettersson var en tryckkokare. Inombords bubblade en cocktail av många olika problem. Han var även den mest ensamma människa man kan tänka sig.

Mobilbilden från skolan passade också in i Anton Lundin Petterssons noga uttänkta attentatsplan, för precis som andra gärningsmän före honom var han utseendefixerad och visste precis hur han ville framställa sig. Som en nationalistisk hjälte, en nordisk raskrigare, lika handlingskraftig och heroisk som den norske terroristen Anders Behring Breivik. Så ser dessa gärningsmäns inre logik ut. Så ser de på världen, och på sig själva. Jag kan inte veta, men gissar att Anton Lundin Pettersson tyckte det nästan var för bra för att vara sant när de två eleverna på Kronans skola frågade om de fick ta den där bilden. Den blev ytterligare ett sätt för honom att visa upp sig själv som den kraftfulla krigare han så gärna ville vara.

Men barnbilden på sig själv, där han är mjuk och mänsklig och ljusår från en mördare i mask, tror jag inte att Anton Lundin Pettersson hade velat visa upp för någon. Jag fick den av hans storebror mot ett löfte. Ett löfte som jag har hållit. Så många gånger har jag blivit sittandes med den där bilden framför mig. Ibland långa stunder i sträck, som om jag kunde hypnotisera barnet på bilden, få honom att börja leva igen, bara för att få ställa frågan: ”Vad var det som hände med dig?”. Ibland känner jag irritationen växa i kroppen: ”Kom igen! Sitt inte bara där och le! Vem är du? Varför gjorde du det?”. Anton svarar inte. Han sitter bara där med sitt piratskepp och sin öppna, glada blick.

När jag är ute och föreläser om skoldådet brukar jag inleda med att visa upp barnbilden och varje gång får den publiken att dra efter andan. Ingen kan värja sig. Inte på det viset att någon börjar tycka synd om Anton Lundin Pettersson. Utan för att denna barnbild, alla barnbilder, blir en så konkret påminnelse om att vi en gång alla varit barn. Födda oskyldiga, men sedan gått olika vägar i livet.

Antons storebror pratade öppet med mig om känsliga frågor som Antons högerextrema idéer, självmordstankar och livslånga svårighet att skaffa vänner. Om detta kunde jag berätta i boken. Men vid barnbilden gick gränsen. Så personlig var den. Så viktig var den för brodern som kastades ner i ett helveteshål efter dådet, dessutom inför öppen ridå där hans bror fanns på alla löpsedlar. Barnbilden ville han bevara som en sista, personlig skatt. Det jag lovade honom var att aldrig publicera den offentligt.

Till vardags är jag redaktör på polisernas tidning vilket innebär att jag får följa med bakom avspärrningarna och ut på insatser. Erfarna poliser brukar säga att jobbet blir svårare för varje år. En färsk polis vill städa gatorna, rensa upp, låsa in buset. ”Det finns två sorters människor: dömda och ännu ej dömda!” Poliser som jobbat länge har suttit tillräckligt många timmar tillsammans med kriminella och pratat om livet för att förstå att det inte riktigt är så enkelt: ”Man lär sig att världen inte är svart eller vit. Man lär sig att livet är komplext”, brukar de säga.

Ofta kommer den påminnelsen just i form av fotografier. Ta vilken avskydd brottsling som helst, leta upp en barnbild på honom eller henne, och resultatet blir likadant varenda gång. Du kommer att fråga dig: ”Hur kunde den här personen förvandlas så?” Barnbilder ljuger aldrig – det var verkligen ett oskyldigt barn. Barnbilder ljuger alltid – de avslöjar inte med en min vad som är på väg att hända. När jag i arbetet med boken om skoldådet i Trollhättan frågade Anton Lundin Petterssons mamma och pappa om de ville ställa upp i en intervju, svarade de att de inte orkade. ”Vi vill minnas vår son så som han en gång var.”

Pojken med piratskeppet.