Det har gått 15 år mellan de två bilderna på Anton Lundin Pettersson. På den första: en solbränd pojke, stolt över sitt piratskepp. På den andra: en skolmördare som nyss huggit ihjäl tre personer. Åsa Erlandsson påminner om att vi alla varit oskyldiga barn.

Den här texten publicerades första gången i Vi 2018.

Bilden ger inga ledtrådar alls. På det gulnade fotografiet med böjda kanter från tidigt 1990-tal sitter en solbränd kille, kanske fem eller sex år gammal, på rumpan och ler med vita mjölktänder och nyfiken blick. Han är barfota och har smutsiga sommarfötter, vit t-shirt och blå shorts, och sitter i en aura av stolthet över sitt stora piratskepp i plast som står intill. Kanske leker han att den blåvitrandiga trasmattan under honom är havet, vid hans ena ben ligger en liten livbåt. Inget tyder på att detta är en blivande massmördare. Än så länge är Anton Lundin Pettersson från Trollhättan en pojke precis som vem som helst. Eller – nästan vem som helst.