Björn Kjellman: ”Jag är osäker i sociala sammanhang”

Björn Kjellman blir provocerad av att han ältar så mycket. Och så dagdrömmer han om att bli taxichaufför, när karriären som skådespelare tar slut.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Oj, vad svårt. En glad lax men också en grubblande gubbe (skratt). Lite modig men också jätterädd. Jag är 59, jag är en skåning som bor i huvudstan. Jag är rastlös. Jag är barnslig. Jag är ältande men hyfsat tillfreds med livet.

Vilket vägval i livet har format dig mest?

– Jag har varit en rädd människa, men faktiskt ändå vågat hoppa ut på okänt vatten rätt ofta i livet. Det tycker jag har format mig, för det har gjort att jag inte längre är rädd. Och sen har jag naturligtvis påverkats jättemycket av att jag valde att bli skådespelare och att jag gifte mig med Kajsa, att det blev vi. Annars hade ju saker och ting varit helt annorlunda! Men det är väl samma för alla människor, att det som förändrar livet mest är yrkesvalet och den man väljer – eller de man väljer – att leva med?

Vad skulle du ha gjort om du inte vore skådespelare?

– Jag dagdrömmer jättemycket om olika grejer. Som barn ville jag bli bildesigner, det var en mycket stark barndomsdröm. Trädgårdsarkitekt skulle jag gärna bli, eller jobba med mat. Eller taxichaffis. Jag har alltid tänkt att om det inte går bra i yrket så kan jag börja köra taxi. Det finns något oerhört tillfredsställande i att köra bil och tänka ”Hur tar man sig snabbast härifrån till dit?” Att kunna vägar och se sina inre kartor – jag är väldigt upptagen av inre kartor.

Vad uppskattar du mest hos en vän?

– Att man kan leka tillsammans. Att de är spritsiga i huvudet, så att man blir överraskad och förvånad och får sitt eget huvud ställt på ända. Och att de är snälla.

Vilken person har betytt mest för dig?

– Mina föräldrar och min fru. Och mina barn! De har ju förändrat mig jättemycket. Men det är där, i den nära familjen, som man hittar de som betyder mest för en. För mig i alla fall.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

– Det finns väl rätt många (suck). Ältandet som jag nämnde, när jag fastnar i tankar som jag inte blir av med och inte kan säga ”Släpp det där och gå vidare!”. Det är otroligt provocerande. Men jag har också en slags osäkerhet i sociala sammanhang som ingen någonsin ser. Ingen människa fattar, för jag ser inte alls ut att vara osäker – och det gör osäkerheten ännu större. Jag kan tycka att det hade varit bättre om jag hade kunnat signalera att jag var osäker (skratt). Men det kan jag tydligen inte. Jag är väl upptagen av att vara korrekt på något konstigt sätt, och blir spänd som en fiolsträng. Jävligt irriterande.

Vad gör du helst en ledig dag?

– Jag är jättebra på att bara sitta och stirra in i en vägg och göra absolut ingenting. Det är väl det som gör att jag inte har gått in i väggen hittills, tänker jag. För jag jobbar väldigt mycket, men när jag är ledig så kan jag ligga och titta i taket. Mitt dagdrömmeri är en stor del av mitt liv. Sen gör jag triviala saker som att lösa korsord, baka en kaka, sitta och kladda på papper, rita små bilar. Jag gör långsamma saker, gärna något med mina händer.

Vad är din bild av lycka?

– Något som jag tycker är väldigt, väldigt lyckligt är en avslutad måltid med människor man tycker om. Man har jättegod mat i magen och samtalet böljar, med humor och spritsiga tankar. Och så gärna ett sällskapsspel på det! Ticket to Ride, 7 Wonders eller det absolut roligaste, ett kortspel som heter Racing Demon. Det är fullständig kalabalik. Otroligt stressigt, men kul.

Vad betraktar du som din största olycka?

– Jag tror inte jag har någon. Det är klart att jag har varit med om både olyckor och saker som har varit jättejobbiga, men jag hade inte varit den jag är om det inte hade varit för det där. Sen är det klart att de man har förlorat i livet är den största olyckan. Det går ju aldrig att reparera. Men det är ju något vi måste deala med. Det är en del av livet också, någonting man lär sig så jävla mycket av. Sen önskar jag naturligtvis inte att folk ska dö för att jag ska lära mig saker. Det är svårt att inte ge banala svar på de här frågorna.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?

– Jag skulle få dåligt samvete med det samma! Och tänka att det är förmätet att göra det där som är roligast, att jag borde ge bort allting. Men om jag bara skulle tillfredsställa mig själv så skulle jag göra världens ballaste resa. En riktig äventyrs-strapats-resa. Jag växte upp med grannar som gick jorden runt. Så min barndomsbild av semester var ”man kan gå jorden runt, det gjorde Mällbergs”. Något sånt skulle jag tycka var otroligt roligt. Jag har cyklat från Skåne till Stockholm med min son, det var jättekul. Sen kostar väl inte det så mycket pengar, just. Men rika människor gör ju bara samma saker, köper dyra viner och konst. Det är ju jättetråkigt, att när man har möjlighet att göra vad fan som helst så gör alla samma.

Vilken är din största kulturupplevelse?

– Det är väl när jag var i tjugoårsåldern och såg de första teateruppsättningarna som verkligen drabbade mig så där enormt starkt. Det var någon Botho Strauss-pjäs som jag blev så fruktansvärt imponerad av. På den tiden älskade jag verkligen teatern och teatervärlden. Jag tyckte att det var så magiskt med kropparnas samspel, med det genomtänkta. Så mycket är konst samtidigt – scenografin, ljuset, texten, tolkningen, skådespeleriet. Det är oerhört länge sedan jag hade en sån teaterupplevelse. Sen är jag väldigt filmintresserad också. Jag älskar Jan Troells Utvandrarna, jag förstår inte hur någon kan få för sig att göra en ny version. Vem som har sett den filmen kan ha lust att göra den igen? Det kan bara bli sämre.

Vad ångrar du mest?

– Jag har ett huvud som jag tänker att jag skulle kunna använda mig mer av. Jag gör mig själv jävligt mycket dummare än jag tror att jag har kapacitet att vara. Så jag ångrar att jag inte har studerat mer. Att jag inte har passat på mellan mina jobb, att ta kurser på universitetet, resa till intressanta ställen, vidareutbilda mig. Jag har bara låtit allt ske. Jag har varit lite av en lallare i livet.

Bästa klimattips?

– Det bästa klimattipset är att säga till politikerna att styra upp saker och ting. Få dem att göra ett regelverk där det är ett brott att göra vissa saker mot vår gemensamma natur. Men för den enskilda individen är det väl att tänka att mitt fotavtryck ska vara så litet som möjligt. Cykla till jobbet – och skit i battericykeln!

När gråter du?

– Oerhört sällan, tyvärr. Jag gråter ju när det händer hemska saker i mitt liv, men… Det finns så många olika sorters gråt! Det finns den där gråten när man ser en oerhört dålig film och man känner att ”Gud vad det här är pinsamt” – men sen så börjar det ändå vattnas i ögonen när hunden drunknar eller vad det nu är. När allt är gjort för att ”här ska det gråtas”, och så kan jag inte stå emot utan jag börjar faktiskt gråta. Det kan reta mig.

Vad skrattar du åt?

– Det finns vissa stand-up-komiker som jag har sett, där jag bara inte kan sluta skratta. För många år sedan var jag och tittade på en kvinna som heter Sandra Ilar. Jag kommer inte ens ihåg vad jag skrattade åt, bara att jag tyckte att det var så fruktansvärt roligt. Jag minns att hon skrek högt och att det var kul. Hon gladde mig mycket. Rå humor är ju väldigt kul. Sitcoms kan vara kul, göteborgshumor kan vara kul. Ricky Gervais är skitkul. Hipp hipp! är jättekul. Allting som är upphöjt till tio är kul.

Vilken är din viktigaste drivkraft?

– Det är nog att njuta. Att vara i kontakt med något slags uttrycksbehov i mig. Det kan vara att baka, det kan vara att rita, det kan vara att utöva mitt yrke, det kan vara att läsa. Någonting som är i kontakt med känslolivet, som är i kontakt med fantasin, där livet är större än det ser ut. Det behovet är jättestarkt faktiskt.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?

– Ta hjälp! (skratt) Nä, men jag undrar alltid vem de jobbar för. Jobbar de kortsiktigt för nästa val, eller för människorna i landet? Jag skulle vilja att statsministern var allas statsminister. Man längtar efter att kunna lita på att de gör det bästa, för allas bästa. Istället för att hålla på med det där politiska spelet, som ofta är så otroligt genomskinligt och som vi alla är offer för.

Vad hatar du allra mest?

– Jag har otroligt svårt för människor som gömmer sig bakom en yrkesroll. Det är som att de leker, som att de slutar vara människor i sin yrkesroll. Jag vill träffa människor. Och om det till exempel är polisen så kan jag absolut förstå att de inte är du och tjenis med alla, men jag vill ändå känna att det är riktiga möten människor emellan, inte låtsasmöten i en roll.

Vilken talang skulle du helst vilja ha?

– Jag skulle vilja kunna spela instrument! Jag skulle vilja vara en multi-instrumentalist, men jag kan bara ett ackord på gitarr, typ. Jag tycker det verkar vara en oerhört kul gemenskap att kunna sitta tillsammans med andra musiker och skapa musik. Då är man aldrig ensam, om man har sitt instrument.

Hur kan du tänka dig att dö?

– Det skulle vara underbart att få dö utan att föra vidare ångest. Att inte förmedla ”Det är så jävla hemskt att jag ska dö” utan istället ”Nu ska jag dö och det är okej”. Det skulle vara ljuvligt att få vara ångestfri. Inte så mycket för min skull, för jag ska ju ändå dö. Men för de som kommer efter. Att få ge en positiv bild av döendet, det drömmer jag om.

Vad är ditt motto?

– Man har ju olika motton som man inte lever upp till. Men ett motto är att vara snäll och ett annat motto är att inte vara störtsäker på någonting.

Vad önskar du dig mest av allt just nu?

– En maskin som kunde beama mig hem, direkt från den här fåtöljen på teatern till soffan hemma. Raka vägen på en sekund! Det skulle vara jättehärligt att slippa ta mig samman och gå hem, gå ner i tunnelbanan. Men det var verkligen bara just nu. Jag har aldrig tänkt det här tidigare, men nu kände jag det jättestarkt.

Berättat för Sanna Brobjer