Blir man lyckligare av en hund än av en geckoödla?

  • 28 sep 2021
  • 6 min

// Foto: Thron Ullberg

Blir man lyckligare av en hund än av en geckoödla?
Lasse Berg

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Lasse Berg svarar på frågor om livet och alla dess märkligheter. Här reder han ut vad hunden betyder för människan.

Hej Lasse,

Blir man lycklig av en hund? Om ja, blir man lyckligare av en hund än av en gecko-ödla?

/Stina


Hej!

Jag vill börja med att säga att man definitivt kan bli olycklig av en hund.

Vi fick i arv från vår förolyckade dotter Linda en liten fyrakilos blandning. Yoda hette hon, dog för ett år sedan efter att hon målmedvetet fostrat oss i nästan fem år. Jag har haft många hundar under mitt liv, från min barndoms schäfer och spets, över olika vakt- och sällskapshundar i de afrikanska länder där vi varit bofasta. Jag kommer ihåg varenda en av dem, deras bus, blickar, personlighetsdrag. Många farväl. Vanessa som dog i mitt knä på en gräsmatta i Addis Abeba efter veterinärens spruta. Men ingen av dem har nått mitt inre som Yoda.

Det hade så klart med Linda att göra, men också det liv Yoda tränade oss till. Långsamt lärde hon oss hur fel det var att hon skulle sova i en korg på golvet. Målmedvetet fick hon oss att förstå att vi skulle må så mycket bättre om hon låg i vår säng. Vi fattade till slut hennes budskap om hur viktigt det var med den kroppskontakten.

Och så blir hon sjuk och dör i våra händer hos veterinären i en by i Provence. Jag kom på mig med att sjunga samma lugnande barnvisor för henne under hennes utslocknande, som jag sjungit för Linda när hon hade sina attacker av panikångest.
Sorgen och saknaden också efter denna lilla vovve är svår, ännu efter ett år. Hennes undrande blick när hon försökte förstå. Hennes lycka när vi äntligen vaknade på morgonen. Vår lycka över hennes glädje.

Detta har med evolutionen att göra. Vår och deras. För minst 15 000 år sedan började människan domesticera vargen, göra den till hund. Det är mindre än tusen människogenerationer sedan, då inte mycket har hänt med vårt eget inre. Hunden har däremot haft tio, femton gånger så många generationer på sig att anpassas till oss och våra krav. Om det nu var för att vakta mot faror, hålla ihop en flock får, hämta skjutna fasaner. Eller att gosa med när det var kallt.

Människan har ett stort behov av att få ta hand om försvarslösa småttingar. Det gäller även männen. Ovanligt bland däggdjur. Men vi har också en lika stark genetisk drift att bli sedda, få bekräftelse, tillgivenhet.

Dessa inre behov (jag vågar inte kalla dem naturbehov trots ordets ursprungliga betydelse) är så starka att många av oss går till andra arter. Vi kan söka blicken hos en häst, bli glada av den bökande nosen hos ett lamm, en kisse som spinner i knät. Jag vet en liten tös som när hon blev allergisk mot pälsar under flera år försökte kela med reptiler, grodor, sköldpaddor.

Det här är inget vi bara söker i brist på annat. Jag har fått, och får, mer kärlek än jag förtjänar. Men evolution och målmedveten avel har format hundar som perfekt passar vårt outtömliga behov av lycka. Yoda gjorde mig salig med sina krumsprång när jag kom hem från affären. Hennes intensiva blick kunde få mig att till varje pris försöka förstå och uppfylla hennes egna önskningar. Jag kunde alltid lita på att hon såg mig, älskade mig.

Geckoödlan har tyvärr inte haft samma tid på sig att anpassas till vårt inre behov av villkorslös kärlek.

Varma hälsningar,
Lasse


Har du en fråga till Lasse? Mejla den till mailto:hej@vi.se

Fler utvalda artiklar