BNP for dummies – och varför det kan vara dags att börja mäta på andra sätt

Mitt under brinnande världskrig slog begreppet BNP igenom. Sedan dess har Den Heliga Tillväxt befunnit sig i den ekonomiska politikens epicentrum. Men nu står vi inför en tankerevolution.

I vintras satte sig den 29-årige skidfantasten Tom-Oliver Hedvall på en båt till Tallinn. Tillsammans med några puderjagande kompisar tog han sedan tåget till Sheregesh, en skidort mitt i Sibirien, innan gänget bytte till den båt som skulle ta dem till slutmålet: Japan.

Det kanske inte är så många som skulle gå lika långt som Funäskillen Hedvall, och frivilligt dela sovkupé med en fåordig rysk dam i 52 timmar för att ta sig till snön – utan att förstöra snön. Men han är inte ensam om att hitta nya sätt att resa under klimatkrisen.

Det senaste året har flygandet i Sverige minskat. Samtidigt har det uppstått en debatt om meningsfullheten i flygvägrandet. Är inte kinesiska kolkraftverk värre? Vad kan vi få svenskar egentligen göra åt koldioxidmolekylerna i atmosfären?

Det är en debatt som skymmer sikten för något större. För vi har ju börjat tänka på ett nytt sätt: vi väljer medvetet bort flyget, en modern, tidsbesparande teknologi – till förmån för tåget, en teknik som snart fyller 200 år. Vi har börjat skilja på utveckling och tillväxt.

Det är en tankerevolution som är på gång.

Vi måste nog ta det från början. Var hade vi, år 2019, varit om det inte publicerats en osannolik bästsäljare år 1937?

Författaren till den boken hette Simon Kuznets. Han var amerikansk nationalekonom, invandrad från Ryssland, och ansågs – även med ekonommått mätt – vara en aningen torr och färglös personlighet.

Det var ändå inget mot titeln på verket han publicerade för lite mer än åttio år sedan: National Income, 1919–1935. Så hette boken som förändrade världen.

Det Simon Kuznets gjorde var att lägga ihop all inkomst som genererades av de amerikanska invånarna: bilförsäljarna, advokaterna, skeppslastarna, kockarna, lokförarna och så vidare.

Plötsligt gick det att sätta en siffra på det som kom att kallas ”ekonomin”. Hur stor var den? Hur stor var den förra året? Och framför allt: Hur mycket hade den då vuxit?

Begreppet ”tillväxt” föddes.

När andra världskriget bröt ut fick de nya mätmetoderna stor betydelse. Tack vare dem kunde USA göra om sin ekonomi till en centralt planerad krigsmaskin utan att helt lamslå den inhemska konsumtionen. USA vann. Och det nya sättet att mäta ekonomin fick en del av äran.

Efter kriget blev ekonomisk tillväxt en silverkula som verkade lösa alla USA:s problem: den ökade det materiella avståndet till Sovjetunionen, den mildrade statsskulden, den motverkade fattigdomen och den minskade arbetslösheten. Det var inte så konstigt att redan John F. Kennedy, i sin presidentvalskampanj 1960, lovade väljarna en årlig tillväxttakt på fem procent.

Växandet blev målet.

Varför blev brutto viktigare än netto?

Sakta men säkert började nationalekonomin och dess omhuldade tillväxtmått bli något slags ritning för hur samhällen skulle fungera. Den blev, som författaren Kate Raworth skriver i boken Donutekonomi, ”politikens modersmål, det offentligas språk och det tänkande som formar våra samhällen”.

Men det fanns några ekonomer här och där som tyckte att bokstaven B i BNP var konstig. BNP betyder bruttonationalprodukt och har blivit den moderna versionen av Kuznets nationalinkomst.

Varför blev brutto viktigare än netto? Varför blev det bara den samlade produktionen – och inte kostnaderna för att upprätthålla produktionen – som syntes? Alla företag på jorden vet ju att det inte bara är intäkterna som räknas, utan även kostnaderna?

Det var slumpen.

Eftersom mätmetoderna skapades strax före andra världskriget – och eftersom alla förväntade sig att kriget skulle vara över så småningom – blev den kortsiktiga produktionsförmågan viktigast. Och det är klart: när man matar ut nazistbekämpande pansarvagnar på löpande band bryr man sig kanske inte så mycket om hur det påverkar miljön.

Men bokstaven B stannade kvar, och under de sju decennier som gått sedan kriget tog slut har den fått stor betydelse för våra samhällen – inte minst för vår miljö.

Det är på grund av den bokstaven som skogar som försvinner inte dras av från virkesproduktionen.

Det är på grund av den bokstaven som kostnader för förorenat vatten inte dras av från nickelproduktionen.

Det är därför som flygande verkar billigare än tågresande. Det är därför snön håller på att försvinna. Den räknas ju inte.

Under lång tid fick den som påpekade de här detaljerna snabbt en flumstämpel i pannan. Den ekonomiska tillväxten byggde upp Europa efter kriget och gav oss tvättmaskiner, bilar, utlandssemestrar, diskmaskiner, isolerade hus och billiga Ikea-möbler.

Men de senaste åren har någonting hänt. I skuggan av klimatkrisen diskuteras tillväxtbegreppet mer intensivt än någonsin. Det handlar om allt från själva måtten till de samhällsekonomiska modeller som styr var investeringar och skattepengar går.

Finns det andra sätt att tänka?

På Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm har en grupp forskare nyligen avslutat forskningsprojektet Bortom BNP-tillväxt: scenarier för hållbart samhällsbyggande.

Syftet med programmet har varit att hitta sätt att förbereda Sverige för en framtid med avstannad tillväxt. I dag bygger den offentliga ekonomin, integrationen, våra pensioner och mycket annat just på förväntningar om ekonomisk tillväxt. Går det att skapa ett stabilt och tryggt samhälle utan den?

Forskarna har utvecklat fyra scenarier för Sverige 2050 som inte förutsätter ekonomisk tillväxt. Scenarierna fokuserar på delningsekonomi, cirkulär ekonomi och automatisering, och mycket av det som forskarna ser framför sig har redan börjat hända i liten skala. Digitaliseringen har till exempel redan skapat möjligheter att dela på bilar i städer.

Annat i rapporten – som lokal självförsörjning – är mer utopiskt. Men kanske ska man se projektet mer som ett sätt att frikoppla mänsklig utveckling och välfärd från ekonomisk tillväxt.

– De problem som vanligtvis förknippas med låg eller utebliven tillväxt, som arbetslöshet, finansiell­ ­instabilitet och ökad skuldsättning, kan i stor utsträckning undvikas med en medveten politik, säger Mikael Malmaeus som arbetar på IVL Svenska Miljöinstitutet och som har varit en del av forskningsprojektet på KTH.

Frågan är om det ens behövs så många politiska beslut för att ändra världens utveckling. Kanske räcker det med att mäta på ett annat sätt?

Bobby Kennedy – alltså brorsan till John – sa en gång att BNP mäter allt utom det som gör livet värt att leva, att det räknade fängelser och vapen men inte ”våra barns hälsa, kvaliteten på deras utbildning och glädjen i deras lek.” Poesins skönhet, höjden på det offentliga samtalet, vår samlade visdom – inte heller det räknades, noterade Kennedy.

Mycket av det som han pratade om kommer aldrig att gå att mäta, men en del av det som vi värderar högt – och som inte räknas in i tillväxtbegreppet – går faktiskt att kvantifiera. Den omtalade MIT-forskarenFotnot: StängMIT = Massachusetts Institute of Technology.  och författaren Erik Brynjolfsson har till exempel föreslagit att man ska fråga folk hur mycket de värderar gratistjänster på nätet, och sedan lägga till det i BNP.

På samma sätt skulle man kunna fråga folk hur de värdesätter natur, gratis fritidsaktiviteter, obetalt arbete i hemmet och lägga in även det i siffran över vår ekonomiska aktivitet.

Digitaliseringen har satt fart på den här diskussionen. I boken GDP: A Brief  but Affectionate History beskriver författaren Diane Coyle hur svårt det är att använda ett tänkande som mynnat ur en varuekonomi, när vi nu lever i en svårtydd tjänsteekonomi.

Ett exempel hon tar upp är musikindustrin. Trots att det förmodligen lyssnas mer på musik nu än någonsin har den samlade industrin minskat i penningtermer. Är det människorna eller siffrorna som det är fel på?

Att separera utveckling från tillväxt är inte nytt. ”Ett stationärt tillstånd vad gäller kapital och befolkningsmängd”, skrev filosofen John Stuart Mill redan 1848, ”är inte detsamma som ett stationärt tillstånd för den mänskliga utvecklingen.”

Det finns ett land i världen som har bevisat det. Japans ekonomi var betydligt större 1995 än den är i dag. Det har bekymrat landets beslutsfattare länge. Trots låga räntor och politiska stimulanser har den ekonomiska tillväxten förblivit låg, stundtals negativ. Men japanerna själva verkar inte alltför missnöjda – särskilt inte jämfört med andra västländer. En förklaring till det kan vara att befolkningen samtidigt minskat.

Sedan finanskrisen har allt fler ekonomier hamnat i ett ”Japanscenario” med låg inflation och låg tillväxt. I Sverige är den samlade ekonomin – mätt i BNP per invånare – lägre nu än för tio år sedan.

I en krönika för tidningen Stock Magazine i våras, skrev ekonomijournalisten Charlotte Stjerngren:

”Kanske är detta förstadiet av en cirkulär ekonomi där vi inte längre bör jaga tillväxt i sin historiska form, utan i stället utgå ifrån att vi har det rätt bra och bygga våra mätparametrar på andra sätt.”

Begreppet ”tillräcklighet”, att nöja sig med det vi har, har etablerats inom ekonomivärlden och akademin, och inte minst i samhällsdebatten.

Det var så det var tänkt från början, att tillväxten skulle ta oss till en plats där den inte längre behövdes.
Den har gett oss fritid – och fritidsaktiviteter. Den har gett miljontals människor möjlighet att lära sig åka skidor. Men nu hotar tillväxten skidåkningen.

Och det är nu de där tågåkande snowboardåkarna blir så intressanta. Deras tankerevolution – den var ju meningen med alltihop från början.

John Maynard Keynes, den brittiske superekonomen, såg framför sig att ekonomins problem inom kort skulle hamna i bakgrunden och att ”människors hjärtan och hjärnor” därefter ”upptas av våra verkliga problem – livet och de mänskliga relationerna, skapande och beteende och religion.”

Han skulle troligtvis ha tyckt att de försvinnande vintrarna var ett sådant ”verkligt problem”.

Kanske är det rättvist att ge Simon Kuznets sista ordet. För som så många inflytelserika tänkare har även han missförståtts en aning. Och att hålla honom ansvarig för världens halvt autistiska jakt på tillväxtsiffror blir lite orättvist när man betänker att han redan på 1960-talet uppmanade oss att skilja på kvantitet och kvalitet, och att uppmärksamma distinktionen mellan det korta och det långa perspektivet:

– Den som eftersträvar mer tillväxt bör klargöra vad som ska växa och varför.

Så sa han.

Och kanske är det snötäckena som ska få växa nu.