Bokmässan: Från publikrekord till boksmälla

Hur är det att jobba intensivt under ett helt år för fyra dagars total urladdning? Här berättar Bokmässans nya chef Oskar Ekström om spelet bakom kulisserna.

”Efter sju år som programansvarig blev jag nyligen chef för Bokmässan i Göteborg, som är Nordens största kulturevenemang. Det kräver onekligen sin planering. Bakom Bokmässan står därför ett team på drygt tio personer, lite beroende på hur man räknar, som jobbar med programmet under hela året. Vi startar faktiskt kommande års mässa redan i juni, så vi har alltid två mässor parallellt i huvudet under sommaren och hösten. 

Den mest intensiva perioden är förstås veckorna innan. Det är som att hoppa på ett tåg som först rullar lite långsamt och sedan successivt ökar hastigheten. Inte minst måste det klaffa på kommunikationssidan, det är otroligt mycket information som ska ut. Bland annat gör vi vår ambitiösa mässtidning med alla scenprogram – med ändringar in i det sista. Författare blir ju sjuka eller ställer in av andra skäl. Lägg dessutom till tusentals detaljer kring biljetter, bokningar av resor och hotell för olika deltagare, monterbyggen … Ja, det accelererar verkligen.

Bokmässeveckan är en otrolig upplevelse där hela teamet går på adrenalin. Det fina är att vi är väl sammansvetsade, alla rycker in för varandra. Det finns liksom ingen diskussion, man hinner inte dividera om vem som borde ha gjort vad utan vi bara löser allt löpande. Det är en effektiv process med ett tydligt mål: Att göra de här dagarna så bra som möjligt.

Ett av mina roligaste år var 2019, jag hade hunnit vara programchef i ett år och göra en hel del förändringar. De slog väl ut, vi hade dessutom jättefina gäster och satte besöksrekord. Hela gänget kände att vi var mitt i en spännande utveckling och var fulla av idéer. Sedan kom pandemin och allt fick brytas. Ärligt talat var det osäkert om Bokmässan skulle återuppstå i den form den hade haft.

2020 arrangerades Bokmässan enbart i digitalt format, det funkade trots allt väldigt bra. Året därpå, när vi körde ”Spökmässan” som den kallas i folkmun, var det däremot värre. Myndigheternas restriktioner ändrades fram och tillbaka, i perioder var det osäkert om vi skulle få ha en bokmässa överhuvudtaget. Det slutade med någon slags hybrid, med författarsamtal på plats och bara lite publik fast utan vanliga montrar. Dagen innan öppning gick jag ner i hallarna och fick en chock. Det var som att vandra mellan tomma katedraler. Alla som kom dit blev också helt tagna av den ekande tomheten. Det var hemskt.

Det var då vi alla verkligen insåg att det är människorna som gör Bokmässan. Det må klagas på trängseln, köerna och ljudnivån, men alternativet är värre. Jag älskar att gå igenom de olika fullsatta hallarna på lördagen och se hur det sitter folk i precis vartenda hörn. Inte bara hos de stora litterära stjärnorna utan varje monter, varje litet smalt samtal har sin publik. Den storskaligheten är helt underbar.

En personlig höjdpunkt var förra året när humorgruppen I just Want To Be Cool stängde dagarna med en livepodd inför tusen skrikande kids. Den typen av framträdande är kanske inte det man spontant förknippar med Bokmässan, men det visar vår bredd. 

På söndag kväll äter vi som har arbetat med Bokmässan alltid middag tillsammans. Ofta har vi jobbat så intensivt under torsdag till söndag att vi knappt har hunnit ses. Det är massor som ska avhandlas, från anekdoter och skvaller till besökssiffrorna som brukar komma under kvällen. Någon håller tal, någon annan gråter av utmattning och rörelse. Det är en total gemensam urladdning som ingen av oss vill vara utan.

Efteråt kommer kraschen, man får en postproduktionsdepression. Allt man har lagt in så mycket mening i, är plötsligt borta. Det är viktigt att påminna varandra om att det är kemiskt, det är bara att rida ut stormen. Folk vill hantera tomheten och tröttheten på olika sätt. Någon reser bort i två veckor, andra vill komma in till kontoret, prata med kollegor och snabbt lägga efterarbetet bakom sig. Det är viktigt att ge alla utrymme för sin egen ”boksmälla”. Sedan, efter några veckor, samlas vi och börjar genast titta på nästa års evenemang. Vi är igång igen.” 

Berättat för Terri Herrera

Ur Tidningen Vi #8 2025.

Läs mer:

Familjen där nästan alla är lärare

16 böcker att se fram emot i höst