Bornebusch om en fulskådis revansch

  • 25 sep 2020
  • 2 kommentarer
  • 18 min

// Foto: Johan Bergmark

Bornebusch om en fulskådis revansch
Markus Wilhelmson

// Foto: Johan Bergmark

Lyssna på artikeln

I åratal väntade hon på nästa stora dramaroll. Förgäves. Till sist tog hon saken i egna händer. Nu skriver Josephine Bornebusch manus, regisserar och spelar huvudrollen i prisade tv-serien Älska mig. Äntligen får hon vara både rolig och orolig.

Bornebusch har diskret transporterat en portion norskt snus med mintsmak och extra nikotin från dosan på bordet framför sig till överläppen när hon säger:

– Det finns ingen jag hellre skulle vilja jobba med än Tuva Novotny. Men jag brukade verkligen avsky henne. Hon var alltid på samma provfilmningar som jag och hon fick rollen, varje gång.

Vi är inte på Solsidan eller ens i närheten.

Det är anmärkningsvärt hur lite Josephine Bornebusch har gemensamt med sin berömda rollkaraktär, den statusbesatta Mikaela ”Mickan” Schiller i tv-serien. Medan Mickan desperat polerar ytan för att till varje pris framstå som framgångsrik, eller bara rik, vittnar Josephine snarare om ett liv på skuggsidan:

Nej, hon har aldrig köpt ett designerplagg. När kompisarna fick studentklänningar hade mamma sytt en byxdress av gardintyg.

Nej, hon kommer inte från en fin familj, även om efternamnet är adligt. Släktens vapensköld ser ut som konstruktionsritningen till ett avloppssystem. Hon växte upp med höns i trädgården, en storfamilj med hel- och halvsyskon. Hon har två bröder som heter Isak. Julklappsutdelningen brukade ta nio timmar.

Nej, karriären är inte kantad av framgångar, utan lunkade i många år så trögt att det är förvånande att den inte självdog av syrebrist.

Ambition har aldrig varit problemet. Josephine Bornebusch läste Brecht och pluggade Stanislavskij. Försökte leva upp till den ryske guruns dedikation, disciplin och integritet, kämpade med att förstå hans metoder för undersökandet av det teoretiska som katalysator för kreativ utveckling. Belöningen: en roll i såpoperan Hotel Seger i Kanal 5, av de inblandade kallad Hotel Suger.

– Jättebra skola. Otroligt dålig tv-serie. Vi är många som råkat radera den ur våra CV, sammanfattar hon.

Men Josephine Bornebusch kan inte vifta bort att hon just nu befinner sig på … om inte solsidan, så åtminstone en plats med växlande molnighet och medvind. När första säsongen av Älska mig visades på Viaplay och Sveriges Television förra året golvade den många. ”Årets bästa svenska tv-serie”, skrev Expressen och var inte ensam i analysen. Amerikanska tv-kanalen ABC har köpt rättigheterna till serien. Bara några veckor innan andra säsongen nyligen hade premiär utsågs Älska mig till Årets drama i tv-priset Kristallen och var nominerad i ytterligare tre klasser: Årets bästa kvinnliga skådespelare, Årets bästa manliga skådespelare, Årets program.

Att Bornebusch enligt regissören Björn Runge har ”absolut gehör” i sitt skådespeleri är ett hedersbetyg, men det är inte hennes gestaltning av tv-seriens överläkare Clara som imponerar i första hand, utan att Bornebusch också har skrivit manus och regisserat.

– Allt började egentligen med att jag hade fått nog av att sitta och vänta på dåliga manus. Så jag bestämde mig för att skriva själv. Hur svårt kan det vara? tänkte jag. Jättesvårt, visade det sig. Jag fick enorm respekt för hantverket, berättar hon.

– För 13 år sedan hade jag i alla fall fått ihop något som jag tyckte var värt att visa. Jag gick till det ena produktionsbolaget efter det andra. De var positiva, men alla hade förslag på ändringar. Så jag skrev om och skrev om och skrev om. Så höll jag på. I åtta år.

Hon var redo att ge upp skrivdrömmarna, drack till och med symboliskt begravningskaffe med sin producent. Då, plötsligt, sjönk en återkommande uppmaning från bolagen in; att bredda handlingen. Vad händer om man tillför två parallella spår så att Clara inte själv behöver driva berättelsen framåt? Om man även får följa hennes lillebror och pappa. Och, funderade Bornebusch; tänk om Johan Ulveson skulle spela pappan?

Där och då föddes Älska mig. Det omskrivna manuset fick äntligen klartecken. Ulveson hoppade på tåget, Sverrir Gudnason, Görel Crona, Gustav Lindh, Ia Langhammer likaså. Pusselbitarna föll på plats. Men ännu viktigare var att Josephine Bornebusch nu kunde försonas med sig själv och sina vägval.

Rederiet 1999. // Foto: TT

– För att bli en riktig skådespelare, manusförfattare eller regissör har jag tänkt att jag måste kunna hantera och förstå de gamla klassiska texterna. Gräva ur det mörkaste djupet. Leva i ångesten. Eller ha haft en tuff uppväxt. Jag hade så mycket komplex för att jag kommer från fulkulturen. Jag började ju i en såpa. Gjorde sketcher. Var fulskådespelare. Jag ville att folk skulle tycka att jag var bra på riktigt. Jag inbillade mig att det där jag håller på med, det kan alla göra. Men när man har jobbat ett tag så inser man att så är det inte. Humor är också en konst och något man måste lära sig. Det handlar om musikalitet och tajming. Det är varken fulare eller finare än Stanislavskij och Brecht, bara olika saker. När jag landade i att humor är det jag helst vill jobba med så var det som om någonting lossnade inom mig. Jag följde min egen inre vilja och inte vad jag trodde att omgivningen förväntade sig. Då kunde jag addera de mörkare bitarna så att det jag skrev blev både betydelsefullt och roligt, för humorn finns med i allt jag gör. Det var förlösande.

Hon lägger ut snusen. Under den långa processen från första manusutkast till färdig tv-serie åldrades inte bara tv-seriens Clara från 24 till 38 år, utan också Josephine Bornebusch.

– Upp till 30 lever man i lite av en bubbla. Sedan kommer de stora frågorna in i bilden. Barn. Död. Nyligen var det min mammas vänner som drabbades av sjukdomar. Nu är det mina kompisar. Det är klart att det påverkar. Jobbar man med mörk humor så är det nervkittlande att balansera på gränsen mellan sorg och lycka. Man kan vara förkrossad på en begravning, men skratta en stund senare. Skrattet är en slags bearbetning och kan fungera som smärtlindring. Det kanske är humorns viktigaste uppgift, funderar hon.

Döden är högst närvarande i Älska mig, då Claras mamma Kersti (Ia Langhammer) avlider redan i första avsnittet, men sedan fortsätter att knacka på i familjens undermedvetna. Som för många har pandemiåret 2020 påmint Bornebusch om livets skörhet.

– Vi hade precis kommit hem från Bali då jag hamnade på sjukhus med magsmärtor och först hörde talas om covid. Det är väl bara ett virus, tänkte jag. Långt borta. I Kina. I norra Italien. Här? Allvaret sjönk in och då kom skräcken. Jag blev livrädd, drabbades av panik. Första tiden låg jag på golvet och grät. Jag kunde inte kontrollera känslorna. Mina rädslor triggades igång av att varje timme översköljas av nya uppgifter i sociala medier och på tv. Jag följde flödet som en galen människa och kände att nu kommer vi alla att dö. Jag var inte rationell. Då bestämde jag mig för att radera alla appar och stänga av tv:n. Det var nödvändigt och hjälpte mig att komma till sans. Nu frågar jag bara min man en gång om dagen: Hur ligger vi till? Upp eller ner? Det har varit mitt sätt att hantera paniken, berättar hon.

Under den här tiden har hon också blivit påmind om den rädsla för döden som hon brottades med som barn.

– Jag hade en period då jag inte kunde sova på nätterna. Jag kände att livet gick för fort. Plötsligt var det en ny dag, en ny vecka. Månader blev år och sedan var man död. Jag vågade inte somna. Då sa min mamma något som har etsat sig fast. Att det jag kände var bra för det betydde att jag tyckte om att leva. Nyligen drabbades min son, Henry, av samma sak och när jag låg bredvid honom i sängen hörde jag mig själv upprepa mammas ord: ”Det är bra Henry, för det betyder att du inte vill att det här roliga livet ska ta slut.” Jag tror att pandemin har satt igång existentiella processer i många av oss.

Ge mig tre veckor, så kan vi börja filma om fyra.

På ett yrkesmässigt plan har hon förstås också påverkats. Tillsammans med skådespelaren och författaren Jonas Karlsson hade hon skrivit manus – och musik! – till tv-serien Harmonica där de spelar ett äkta par, två countrymusiker som ger sig ut på en nostalgiturné för att rädda ekonomi och äktenskap.

En vecka innan inspelningsstart ställdes allt in.

– Det var jättetungt. 50 personer som hade jobbat dygnet runt med förberedelser fick sluta samma dag. Så sorgligt. Men då fick jag en idé. Jag sa till min producent att jag skulle skriva ett långfilmsmanus. Ge mig tre veckor, så kan vi börja filma om fyra, bad jag.

Solsidan, 2019. // Foto: TT

Resultatet – Orca – kommer att ha biopremiär den 30 oktober. Filmen handlar om elva personer vars relationer och öden är sammanlänkade, men problematiska. De är av olika skäl distanserade ifrån varandra. Omvärldsläget och Folkhälsomyndighetens rekommendationer födde idén och präglade inspelningarna; alla skådespelare – som Marie Göranzon, Alba August, Vera Vitali och Johan Rheborg – filmades var och en för sig med ett minimalt filmteam.

– Det är galet experimentellt. Men jag ville inte att viruset skulle få stoppa kreativiteten, säger Josephine Bornebusch.

Det är uppenbart att hon är inne i något av ett kreativt rus, som om en dammlucka har öppnats där idéer flödar över. Efter framgångarna med Älska mig har hon också skapat sig handlingsutrymme och mandat att driva igenom sina idéer.

– Jag är född i en kreativ familj. Mamma och pappa träffades på Dramaten, där han var ljustekniker och hon scenograf. Men mamma ville att jag skulle jobba med något annat. När jag sa att jag tänkte bli skådespelare tyckte hon att det var typ sämsta karriärvalet. Mamma har i alla år älskat det hon gör, men har också levt med de otrygga projektanställningar som är verklighet för de flesta inom teater och film. Så hon ville väl inte leva med ångesten att ha en dotter i samma osäkerhet. Mamma tyckte att jag skulle bli tandläkare. Fattar du?! Vilket kaos det hade blivit. Jag borde få medalj av staten för att jag höll mig borta från tandläkarutbildningen, säger Josephine Bornebusch och skakar på huvudet.

Att hon började skriva, såväl manus som dagboksromanen Född fenomenalsom gavs ut 2014, handlar dels om nyfikenhet.

– Men största drivkraften har varit rädslan för att inte få rollerna jag vill ha. Att jag måste skaffa fler ben att stå på om jag ska fortsätta i den här branschen. Om man är med i en serie som blir populär, som Solsidan, så tror folk att man jobbar jämt. Men Solsidan har vi spelat in i tre månader vartannat år. Det är ju ingenting. Mellan säsongerna har jag suttit och tänkt: Hallå! Vad är det för fel på mig?

Flera gånger har hon varit säker på att det skulle lossna. Redan då hon tillsammans med Alexander Skarsgård och Linus Wahlgren charmade publik, recensenter och kennelklubbar i romantiska komedin Hundtricket. Med en succé i bagaget tänkte hon att röda mattan skulle rullas ut, så hon gjorde sig redo vid telefonen. Väntade på nästa stora dramaroll. Och väntade. Kollade så att sladden satt i. Att hon hade mottagning på mobilen. Kontaktade telefonoperatören.

– Det hände absolut ingenting. Ingenting! På tre år. Jag som tyckte att jag hade kämpat. Men det hade jag egentligen inte gjort. Jag hade mest suttit vid telefonen. Jag visste inte vad kämpa var. Med åren har jag lärt mig att man konstant måste vara i rörelse och gå igenom 20 nej för att kanske få ett ja. Efter ett tredje nej är det bara att intala sig att man ska upp på hästen igen och vara inställd på ytterligare 17 nej innan det kanske, kanske vänder, säger hon och fortsätter:

– Men det skapar hjärnspöken att bli bortvald. Jag ville så gärna fråga varför jag inte fick rollerna men det vågade jag förstås inte för jag visste svaret: Jag var inte tillräckligt bra. Så då började jag skriva. Och blev nyfiken på att regissera. Så att jag kunde ge mig själv roller (skratt).

Efter Hundtricket och tystnaden som följde åkte hon till Mexiko, dit hennes pappa hade flyttat efter skilsmässan då Josephine var tre år. Hon hade förstås sett Cocktail med Tom Cruise och bestämde sig för att bli bartender. Ganska omgående upptäckte hon att det blev intellektuellt dränerande, och dessutom väldigt varmt. Så hon återvände till Sverige efter ett år med dreadlocks och en tatuering i ryggslutet föreställande streckkoden på en Coronaflaska.

Hon började om från början.

– Jag gick från att ha huvudrollen i en stor film till att jobba som produktionsassistent, vilket innebär att man sköter fikabordet. Bokade folk till reklamfilmer för blöjor. Var statistansvarig. Assistent till inspelningsledaren. Assistent till kostymören. Assistent till scenografen. Jag assisterade alla som gick att assistera.

Och hon funderade över hur omgivningen såg på henne.

– Är jag den misslyckade nu, som skjutsar folk till filminspelningar? Under ett av uppdragen sprang jag på Peter Settman i en korridor på Sveriges Television. Han undrade om jag ville provfilma för en grej. Så fick jag rollen i Playa del Sol, som ledde till Solsidan, som ledde till det jag gör i dag.

Slump, men också en enorm uthållighet. Ingen hade klandrat henne om hon hade kastat in handduken. Hon hade onekligen spänt bågen. Och den hade brustit. Hon hade spänt bågen igen. Och skjutit sig själv i foten. Tre gånger sökte hon till Scenskolan.

Sista gången hann hon knappt börja innan någon i juryn ropade: ”Tack, det räcker!”

– Det var så otroligt viktigt för mig att få någon slags stämpel på att jag var bra. Alla mina kompisar som sökte kom in direkt. Fatta hur knäckande det var. Krister Henriksson satt i juryn sista året jag sökte. Dagen efter att jag inte gått vidare mötte jag honom på en provfilmning. ”Fan, vad du är bra”, sa han. ”Jaha, det tyckte du inte i går när jag åkte ut”, svarade jag. Han förklarade att de bara tog in personer som de kunde mejsla, som behöver hjälp, och jag hade ju redan börjat jobba som skådis. Jag tog det som en komplimang då, men sedan har jag insett att de visst tar in såna som har börjat jobba. Det är mer sannolikt att jag inte kom in för att jag var för dålig.

Scenskolan ville inte ha dig. Filmbranschen ville inte ha dig, trots viss framgång. Mamma ville inte att du skulle fortsätta. Vad har drivit dig?

– (Tystnad). Fan vet. Det måste vara kärleken till skådespeleriet. Och att ingen uttryckligen har sagt till mig att jag borde lägga ner. Jag tror jag blev kär i yrket redan när jag var sju år och spelade Doris i Jönssonligan i en föreställning på fritidsgården Kotten. Jag var så pepp, viskade alla medspelarnas repliker innan de hunnit säga dem. De hatade mig.

Hur tycker du själv att du är som skådespelare?

– Jag har blivit bättre. Från en väldigt låg nivå. Jag var sjukt dålig i Rederiet, till exempel. När vi sitter och klipper Älska mig ser jag att alla andra är bättre än jag. Men det påminner mig om vikten av att omge sig med bra människor. Jag har tänkt jättemycket på det nu när jag sitter på andra sidan, att i stället för att känna avundsjuka eller svartsjuka ska man jobba med dem som är bättre.

Det är lättare att vara generös när det går bra.

– Ja, verkligen. Men det är också en smart genväg. Om jag får med de bästa i mina projekt så får det också mig att se bättre ut. Dessutom jobbar jag bara med snällisar.

Snällisar?

– En av många positiva effekter av metoo är att bolag och producenter säger nej ganska fort till vissa personer. Man bakgrundskollar. Tidigare har man kunnat anställa en person som alla vet är svår att ha att göra med, men blundat för det eftersom personen lockar publik. För mig är det aldrig värt att ta in någon som trampar på folk. Det blir så mycket bättre skådespeleri mellan människor som har det härligt tillsammans. Det smittar av sig. Det är för långa dagar och för slitigt för att jobba med folk som är otrevliga eller krångliga. Det kommer att uppstå strul ändå, men låt oss för guds skull inte ta in någon som vi redan innan vet att det blir problem med.

Vad säger mamma i dag om ditt karriärval?

– Att det är självklart att jag ska jobba med det här. Det kan i och för sig bero på att det äntligen har gått upp för henne vilken sjukt dålig tandläkare jag skulle ha blivit.

Fler utvalda artiklar