Brevduvor – En kärlekshistoria

Bruket av brevduvor är mycket gammalt och finns belagt i källor från det antika Grekland, Kina och Egypten. Långt in på 1800-talet var fåglarna viktiga för att få fram meddelanden, inte minst i krig.

Det finns duvor som fått militära hedersbetygelser för sina insatser. När telegrafen uppfanns förlorade duvorna sin praktiska betydelse och skicket att hålla brevduvor blev hobby och sport. Vid tävlingar släpps fåglarna från en gemensam startplats och den duva som snabbast hinner hem till sitt duvslag vinner. Tävlingssäsongen stäcker sig från vår till sensommar.

Miroslav Nosek:
”Duvorna är hela mitt liv, de är i mitt blod. Jag planerar dagarna efter dem, semestern. På sommaren går jag upp klockan fem för att hinna ta hand om dem innan jobbet och när jag kommer hem går jag direkt ut till dem.

Så länge jag kan minnas har jag haft duvor hemma. Min morfar kunde sitta en hel dag och titta på dem innan ett släpp för att välja rätt fåglar. ’Nej inte den, vi tar den i stället!’, kunde han säga. Sedan tog vi fem-sex stycken, stoppade dem i en korg och cyklade till tågstationen med korgen på en kärra. På stationen fick vi vänta på ett tåg som kunde ta med sig duvorna och sedan skickade vi duvorna med tåget.

Det är så fascinerande att ingen vet hur duvor fungerar, hur de hittar hem om och om igen. Det är helt otroligt.”

Nils-Johan Larsson:
”Tjusningen är att se dem komma hem från tävling. Man ser ingenting och ingenting och sedan dyker de upp på himlen. De flyger högt innan de plötsligt fäller upp vingarna och dyker rätt ner. Det är svårt att sätta ord på var magin i det ligger.

Nedåt Europa och ut i världen är kulturen med brevduvor mycket större än här. I Belgien, Tyskland och Holland kan förstapriset vara en ny BMW. Det är både bra och dåligt för djuren, många satsar för hårt.”

Abbas Bertil Sandberg:
”Det blev krig 1975, Beirut delades i öst och väst. Man kan vänja sig vid krig. Att titta på fåglarna och lyssna till sången, lindrade allt som hände runt omkring. På var eller varannan balkong hade människor burar med fåglar som sjöng. I Libanon fanns kanariefåglar och steglitser på arabiska kaféer för att folk skulle kunna lyssna till dem medan de var där.

En gång satt jag på ett sådant ställe under en bombning och lyssnade på fåglarna utan att bry mig om bomberna. Min mamma hade letat efter mig i timmar. När hon hittade mig blev hon lättad men samtidigt arg för att jag bara suttit där uppslukad av sången medan bomberna föll.

Jag kan inte leva utan fåglar. Jag hade kanariefåglar med min far, men den tiden finns inte mer. Så då fick jag hitta andra vägar. Och brevduvor är det jag gillar mest.”

Fredrik Nilsson:
”När jag var elva år hade jag en duva som hette 328 som var född 1981. Det var min favorit, men han flög inte så bra, det gjorde han inte.

Farsan hade ett litet bo med 20-25 platser. Det var hårt på eftersäsongen när duvorna sorterades efter hur de flugit – han behöll de som varit bäst och tog bort resten, för alla fick inte plats. Men 328 skulle han ge fan i, den var ju min. I ett par år kom 328 bara sist. På tredje året sa pappa: ’Gör 328 inte ett enda bra resultat i år kommer han att försvinna.”

”Jag bävade hela säsongen, gick där och väntade, men det hände ingenting – han levererade inte. En dag hade vi släppt duvorna på tävling och inte en enda duva på hela området hade kommit tillbaka. Jag trampade nervöst omkring bland bodarna när jag såg något komma långt, långt bortifrån. Det var 328. Han kom först av alla och det räddade livet på honom.

Han levde hela livet på ett resultat tills han en dag bara föll ihop och dog.

Det finns människor som inte bryr sig om sina duvor, kommer duvorna inte hem efter ett släpp är det bara so what. Men sådan kan inte jag vara. Därför blir jag väl heller inte distriktsmästare. Men det gör inget.”