Britt Wadner – min mormor piratdrottningen

För över 60 år sedan hördes Radio Syd i den svenska etern för sista gången. En station lika älskad av folket som den var en nagel i ögat på myndigheter och politiker. Det här är historien om poppiraten Britt Wadner, "Sveriges populäraste förbryterska”

Historien förtäljer inte vilken låt det var Rolling Stones spelade den där eftermiddagen på den trånga, ganska mörka och slitna vinden i centrala Lund. Kanske Satisfaction?

En låt som visserligen ska släppas först några månader senare, men det är fullt möjligt att det är just den blivande superhiten som Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones jammar på när en ung beundrare plötsligt ramlar rakt igenom takfönstret och faller handlöst ner på vindsgolvet.

Vi kan bara föreställa oss hur förvirrad och förvånad denne yngling måste ha blivit när han tittar upp från glasskärvorna och ser de tre brittiska popstjärnorna i soffan, med var sin gitarr.

På gatan utanför hörs hundratals unga röster skrika i kör: ”Vi vill se, Rolling Stones!”
Lyckan i den unge mannens ansikte när han så småningom kliver ut genom ytterdörren – försedd med tre färska autografer som han i triumf håller upp framför folkmassan – var troligen obetalbar.

Mormor beskrev situationen målande och gestikulerande. Hon älskade att berätta dessa historier, i synnerhet denna om när Rolling Stones bodde hos henne på Nygatan 19 i tre dygn våren 1965.

Om hur Keith Richards hjälpte henne att måla om poolen i trädgården. Iklädd keps, T-shirt och slitna jeans hoppade han utan knot ner med en målarroller i högsta hugg, redo att sätta i gång: ”Let’s get to it.”

Om hushållerskan, fru Persson, som inte behärskade någon engelska men ändå med självklar auktoritet klev ut i trädgården och med barsk röst förkunnade ”Stones! Eat!” varje gång det var dags för mat.

Men vi tar det från början.

Historien om hur Britt Wadner blev Piratdrottningen med hela svenska folket tog sin början kring våren 1959. Hon, en före detta skådespelare och mannekäng från Stockholm med tre äktenskap bakom sig och lika många barn, försörjde sig då som resande försäljare av möbeltassar.

Efter ett par dåliga fastighetsaffärer var hon skuldsatt, pank och i desperat behov av försörjning. Möbeltassar fick, i brist på annat, duga.

Men denna 45-åriga kvinna hade betydligt högre ambitioner än så. Envis var hon, alltid fast beslutsam att pröva nya vägar. Riskbenägen och beredd att ta till okonventionella metoder för att lyckas. Eller som hennes sambo de sista 30 åren, Ingvar Hjulström, brukade säga:

”Britt nöjde sig helt enkelt inte med ett nej. ’Allt går’, brukade hon säga. Och om kartan inte passade, ritade hon helt sonika om den.”

Via bekanta fick hon höra talas om ett gäng unga grabbar i Landskrona som året innan startat en reklamfinansierad radiostation som sände från en båt i Öresund.

”Jag bodde hemma hos mina föräldrar på den tiden. En dag kom mamma in på mitt rum och sa: ’Det står en äldre kvinna utanför dörren och frågar efter dig.’ Jag gick ner i hallen och möttes av en rödhårig, elegant kvinna i päls, nästan som tagen ur en film. Hon presenterade sig som Britt Wadner och berättade att hon sökte jobb som annonssäljare på stationen.”

Nils-Eric Svensson, Nes kallad, då bara strax över 20 år, var den som dragit i gång Skånes Radio Mercur efter en idé av några danska radioentusiaster. Tillsammans hade de studerat lagstiftningen noga och kommit fram till att det var fullt lagligt att sända radio över Danmark och Sverige så länge man gjorde det från en båt på internationellt vatten och om båten var registrerad i ett land som inte var medlem i den internationella teleunionen.

Sagt och gjort. De skaffade sig båten ”Cheeta” som registerades i Panama och lades för ankar strax utanför ön Ven, mitt i Sundet. Ombord monterades en sändare och en mast. På land byggde man en enkel studio, finansierad av lån från Nils-Eric Svenssons föräldrar, där man spelade in programmen. Varje morgon tog någon av dem en motorbåt ut till ”Cheeta” med rullbanden.

Det finns mycket att säga om radioutbudet vid den här tiden. Sveriges Radio, som i hovsam ton läste nyheter, intervjuade politiker och spelade klassisk musik eller militärmarscher, var definitivt ingenting som lockade den unga publiken. I stället rattade ungdomarna in Radio Luxemburg som med sin mellanvågssändare nådde stora delar av Europa. Där spelades rock’n’roll med Elvis och Bill Haley, presenterat av unga, rappa diskjockeyer.

Precis det ville Nils-Eric Svensson och hans kompisar åstadkomma. Den där fräcka, lite rebelliska tonen. En lokal radio, som spelade musik för unga och tog sina lyssnare på allvar. Topplistor, lyssnarbrev, intervjuer med artister – allt i ett högt tempo.
Det kommande året utvecklades Skånes Radio Mercur i snabb takt och lyssnarsiffrorna steg lavinartat.

Precis det här hade Britt Wadner drömt om, hennes entreprenöriella ådra fullkomligt sjöd av energi när hon åkte runt i nordvästra Skåne och sålde radioannonser. Men det stannade inte vid det. Hon ville ta mer plats i företaget.

Skånes Radio Mercur fyllde uppenbart ett behov hos den unga publiken och hon ville vara med och skapa historia.

De kommande åren hände allt i en rasande fart. Nils-Eric Svensson flyttade till USA, Britt Wadner tog över stationen, döpte om den till Radio Syd och flyttade såväl kontor, studio som sändarbåt söderut, till Malmö.

Kalendegatan 17, mitt i stan, blev Radio Syds klassiska adress. Därifrån var det bara ett stenkast till kanalen där den lilla motorbåten ”Speedy” låg förtöjd, redo att åka ut med rullband och förnödenheter till personalen som jobbade ombord på ”Cheeta”.

Programmen utvecklades, fler annonsörer anslöt och med en ny och kraftfullare sändare ombord sände Radio Syd i början av 1960-talet 20 timmar om dygnet och nådde stora delar av Skåne. Vid den här tiden hade Britt Wadners två yngsta barn, Karl Gustav och Constance, också tagit plats bakom mikrofonen och blivit folkkära programledare.

På arbetsplatser, kaféer och hemma i vardagsrummen ljöd de klassiska brittiska popgrupperna Beatles, Stones, Animals, blandat med svenska stjärnskott som Sven-Ingvars, Nameloosers och Lill-Babs. Allt detta varvat med reklamdängor som ”Broddmans, Broddmans, Broddmans” och så klart jingeln: ”Ni lyssnar till Radio Syd, 88,3 på FM-bandet, er önskeradio.”

I stort sett dagligen skrev tidningarna om piratstationen på Öresund som trotsade både stormar och is för att spela musik och underhålla skåningarna. Men mest av allt trotsade den myndigheterna och Sveriges Radio. För det är klart att framgångarna inte sågs med blida ögon i Stockholm.

Redan 1962 kom den första radiolagen som förbjöd svenska medborgare att äga en radiosändare som störde Sveriges Radio. I samband med det bestämde sig den andra stora piratradiostationen i Sverige, Radio Nord, för att avsluta sina sändningar.
Men Britt Wadner fortsatte att streta emot.

Sporrad av entusiastiska lyssnare och annonsörer bestämde hon sig inte bara för att strunta i lagen och fortsätta – hon satsade ännu mer.

En ny sändarbåt, fler studior – och snart sände Radio Syd dygnet runt. En Sifoundersökning från mitten av 1960-talet visade att hennes station hade fler lyssnare i Skåne än samtliga Sveriges Radios tre kanaler tillsammans.

Och för varje gång hon inställde sig till en ny rättegång ökade hennes popularitet ytterligare några snäpp hos folket.

Hon kom att bli en galjonsfigur för yttrandefriheten och som sådan hamnade hon på varenda löpsedel i södra Sverige. Fyra gånger hann hon dömas till dagsböter för brott mot radiolagen innan tingsrätten till slut tog i med hårdhandskarna och dömde henne till tre månaders fängelse. Samma kväll som domen föll demonstrerade 10 000 människor på Gustav Adolfs torg i Malmö för hennes rätt att fortsätta sändningarna.

Och inte blev hon mindre populär när hon några månader senare arrangerade två konserter i Malmö med Rolling Stones.
Efter en tumultartad presskonferens på ”Cheeta II”, som den nya sändarbåten hette, gav sig sällskapet av till Malmö där de möttes av tusentals fans. Britt Wadner beskrev senare paniken i Mick Jaggers blick när han insåg vilket tumult som väntade. ”Lugn. Vi kan köra en annan väg och ni kan bo hemma hos mig. Där får ni vara i fred”, sa Britt.

Så kom det sig att Rolling Stones flyttade in på Nygatan i Lund i några dagar och fick njuta av fru Perssons hemlagade köttbullar och ge Britt Wadner ett handtag med hennes nya pool.

Kort efter Stonesbesöket inställde sig Britt Wadner på Hinseberg för att avtjäna sitt fängelsestraff. På Malmö Central hade tusentals lyssnare samlats för vinka farväl och det var då Sveriges Radios reporter på plats döpte henne till ”Sveriges populäraste förbryterska”.

I början av januari 1966 höll kylan och isen Öresund i ett järngrepp. Kustbevakningen rådde Britt Wadner att lätta ankar och ge sig av norrut, annars riskerade båten att frysa fast.

Sent på kvällen den 19:e satte hon sig vid mikrofonen i den lillap studion ombord och berättade för lyssnarna att de var tvungna att avbryta sändningarna och ge sig av, på grund av det besvärliga isläget.
”Men vi kommer tillbaka”, förkunnade hon.

För allra sista gången hördes Radio Syds signaturmelodi Så länge skutan kan gå i den svenska etern.

Det skulle dröja 27 år innan det svenska radiomonopolet bröts och regeringen godkände kommersiell, lokal radio.

Men för Britt Wadners del var sagan långt ifrån över. Under tiden som isen slöt sitt grepp om Öresund förhandlade hon om att få tillstånd att sända från landbacken i stället för från havet och då från ett annat land. Hon hade tröttnat på de svenska lagstiftarna och politikerna som fortsatte att motarbeta henne.

Och till slut fick hon napp. Presidenten i Gambia välkomnade henne att komma dit, starta sin radiostation och få möjlighet att sända från land. Helt lagligt.

Hon kom att stanna i Västafrika i över ett decennium och hann också få sitt namn på den afrikanska kartan. Bara någon kilometer från Radio Syds studio byggde hon hotellet Wadner Beach Hotel. Samtidigt lyckades hon förmå myndigheterna att döpa strandremsan framför hotellbyggnaden till just Wadner beach – vilket den fortfarande heter.

Som tolvåring fick jag mitt första sommarjobb. Det var mormor som anställde mig och arbetet bestod i att bringa ordning i hennes enorma samling av klipp och tidningsartiklar. På samma vind där Rolling Stones suttit 15 år tidigare stod mängder med flyttlådor, fullproppade med artiklar, löpsedlar och förstasidor.

I veckor satt jag och läste, sorterade och klistrade in artiklarna i pärmar. Visserligen hade jag hört henne berätta många av Radio Syd-historierna tidigare, men det var först då jag såg sambanden och förstod vilken roll hon och radiostationen hade spelat i samhällsdebatten i mitten av 1960-talet. Kontrasten mellan min mormor alltid lika kärleksfull och generös mot oss barnbarn, och den stridbara, äventyrslystna och tuffa kvinnan som framträder i tidningarna, var omtumlande. Men det fyllde mig också med stolthet.

Vi fick en fin sommar tillsammans. Ofta satt vi i trädgården på baksidan och pratade om åren på Öresund men också om Gambia som hon då lämnat efter att ha sålt hotellet.

Men Radio Syd drevs fortsatt vidare av hennes barn, Karl Gustav och Constance. Och skulle så göra fram till 2002, då den 80 meter höga radiomasten välte i en storm. Den nya gambiska regeringen gav därefter inte stationen förnyat sändningstillstånd.

Mormor fick några fina år i Sverige innan hon i mitten av 1980-talet drabbades av svår cancer. I februari 1987 somnade hon in i det nyinköpta huset i Båstad, omgiven av sin familj.

Hennes kamp för yttrandefrihet och fri radio var inte förgäves. Även om hon tyvärr själv aldrig fick uppleva när det svenska radiomonopolet hävdes, sex år efter hennes död.

Men ekot från Radio Syd kan höras i såväl Sveriges Radios lokalradio som i de kommersiella kanalernas lite uppkäftiga och humoristiska ton.

Det var den kombinationen hon ville uppnå. Och det är det arv som lever vidare efter henne.