Bröderna Salming – hand i hand över mållinjen

Ingen Börje utan Stig, ingen Stig utan Börje. Bröderna Salming följdes åt genom livet, från att de tidigt förlorade sin pappa i gruvan. I ett nyskrivet efterord till sin Salming-biografi berättar Ola Liljedahl om syskonens starka relation och hur storebror Stig höll Börjes hand när han somnade in.

Legenden. En självbiografi (Hur han blev störst – hans egen berättelse) ges ut på Volante förlag den 27 april. Boken är en bearbetad upplaga och det här är Ola Liljedahls efterord Två bröder.

Storebror Stigge sätter sig ner bredvid sängen och tar lillebror Börjes hand.

Börjes fru Pia har ringt och sagt att det är bråttom nu. Stigge har åkt från Gävle till Nacka för att tillsammans med familjen vara ett stöd i slutskedet. Det är förmiddag den 24 november 2022.

Stigge börjar prata med Börje om barndomen och om Kiruna och om Torneträsk och Salmi.

Vi återkommer till det.

Några timmar senare ringer min telefon på en väg i skogarna mellan Örebro och Gävle. Det är någon på Sveriges Radios Ekoredaktion som berättar att de precis fått veta att Börje Salming har dött och undrar om jag som medförfattare till hans memoarer kan vara med i en extrasändning om en minut.

Självklart.

Det är en ära. Lika stor ära som det var när Börje Salming för länge sedan bad mig ägna några månader åt att tillsammans med honom berätta om hans karriär och liv i bokform när han hade dragit av sig skridskorna för gott.

Men ord har en tendens att förändras med åren.

Det som slår mig när jag läser texterna igen är att det inte bara är en bok om en av världens mest hyllade ishockeyspelare och om skador och fester och avgörande mål.

Det är också en bok om två bröder.

Börje och Stigge.

Två småpojkar som förlorade sin pappa i gruvan Kiruna när de bara var 5 och 9 år i en tid när trauman sällan bearbetades. Därför svetsades de två samman. Kanske för att helt enkelt överleva och gå vidare? De bet ihop, de gjorde det som måste göras, de klagade inte.

Där i Kiruna var de först bröderna Salming, de stackars småpojkarna som förlorat sin pappa, men när ishockeyn kom in blev de begreppet bröderna Salming, backarna som en del stackars motståndare måste möta. Storebror mer ansvarstagande, lillebror lite mer bohemisk – men med gemensamma nämnare på isen.

Även där bet de ihop, gjorde det som måste göras, klagade inte.

Gång på gång slås jag i texten av att Börje kommer tillbaka till vad Stigge sagt eller gjort eller tyckt. Han kallar storebror för förebild och idol och mentor oavsett om han pratar om barndomen, ungdomen eller vuxenlivet.

Börje Salming levde ett liv i högt tempo. Det var medgångar och motgångar både som ishockeyspelare, affärsman och kring familjen så där som det är i ett liv.

Stigge var konstanten som alltid fanns där.

”Äh”, sa Börje, ”Stigge och jag ska åka till Kiruna och fiska.”

När jag genom åren stött ihop med Börje kändes det som att alltid någonting stort hade hänt kring honom.

Som när Internationella ishockeyförbundet tagit ut århundradets ishockeylag. Fyra sovjetiska spelare, den kanadensiska superstjärnan Wayne Gretzky – och lille Börje från Kiruna.

”Äh”, sa Börje, ”har du sett Stigge nåt i ishallen?”

Eller när han blivit staty på Legends Row utanför Toronto Maple Leafs hemmaarena.

”Äh”, sa Börje, ”Stigge och jag ska åka till Kiruna och fiska.”

Extrasändningen i Sveriges Radios Ekot inleds med orden ”Ishockeylegendaren Börje Salming är död …” och fortsätter i tjugo minuter. En extrasändning kring en idrottsstjärnas död är ovanlig och säger en del om både Börje Salmings betydelse som idrottsman men kanske ännu mer om den plats han tagit hos svenska folket för sitt sätt att vara. Delvis även på grund av sjukdomen ALS.

I ishallen i Gävle sitter Stigge Salming och minns sin lillebror.

”Han hade under flera år trappat ner en del på sina uppdrag. Både hans fru Pia, hans barn och jag pratade om vikten av att reducera uppdragen, det var ju så många som ville ha med honom i alla möjliga sammanhang. Han hade svårt att säga nej. Kanske var han lite konflikträdd? Men han var medveten om att han ville hinna med det som på allvar var viktigt för honom. Som att vara med familjen och att åka mer till Salmi och Torneträsk för att fiska och jaga eller för att ibland åka över till vännerna Kanada.”

Börje hade under våren 2022 berättat att det var något som kändes konstigt. Kroppen lydde liksom inte riktigt. Han tog prover och väntade på svar.

Stigge berättar:

”I april åkte vi till Kanada med ett svenskt företag som hade köpt upp ett kanadensiskt företag. Börje var med som en brygga mellan företagen och för att sprida lite glans. Det var en trevlig resa men där och då insåg jag att något inte stämde. Det märktes lite på talet, det var inte bara den där hesheten som han alltid hade. Han lät helt enkelt inte som vanligt. Vid ett tillfälle på resan blev han jätteledsen. Jag fick ta honom åt sidan. Jag anade att något verkligen var fel men vi hade ju ingen aning om vad det var.”

Hemma i Sverige igen kom provsvaren.

”Börje bad mig komma ner. Hans familj var samlad och vi fick besked av hans läkare att provsvaren visade att han hade ALS, amyotrofisk lateralskleros.”

Stigge tittar ut över ishallen där några ungdomar tränar ishockey, tar ett djupt andetag och säger:

”Det var ett dråpslag.” Han betonar det igen:

”Det var ett riktigt jävla dråpslag.”

När den första chocken lagt sig gjorde Börje som han alltid gjort: bet ihop, gjorde det som måste göras, klagade inte. Sjukdomen ALS är svår och lurig. Det finns de som lever med den i årtionden. Börje Salming var 71 år när han fick beskedet. Jakten på bromsmediciner startade.

Men ganska snart visade det sig att hans ALS var aggressiv.

Stigge berättar:

”Vi hade en familjeträff hos min son i Gävletrakten i början av augusti. Då hade Börje fått rätt stora problem med talet. Det gick så fort. I månadsskiftet slutade han prata helt och kunde bara kommunicera genom att skriva.”

Börje Salming gick, via Toronto Maple Leafs, ut med ett pressmeddelande:

’Jag har fått nyheter som skakat om min familj och mig. De tecken jag fått på att något varit fel med min kropp visade sig vara ALS. Allting förändrades då på en gång. Jag vet inte hur framtiden kommer bli, men jag förstår att jag kommer få möta utmaningar som är större än de jag fått förut.”

Ishockeyvärldens strålkastarljus riktades mot honom. För han, som alltid ansetts vara sinnebilden av någon som sätter laget före jaget, gjorde det även nu fast i ett större sammanhang.

Han hade förstås kunnat dra sig tillbaka och sökt lugnet sin sista tid.

Men han valde istället att ännu en gång täcka skott trots att det säkert gjorde ont. Den här gången tog han smällar för laget Samhället. Med hjälp av sin familj be- stämde han sig för att starta Börje Salmings ALS-stiftelse för att skapa uppmärksamhet och samla in pengar till forskning.

Hans sista veckor blir därför på ett ovanligt sätt ganska offentliga.

Hela ishockeyvärlden följer hyllningar i Toronto när han, svårt märkt av sin sjukdom, väljer att vara med under en helg då spelare ska väljas in i Hockey Hall of Fame. Hans gamla lagkamrat och kompis Darryl Sittler och klubbens andra riktigt store svensk, Mats Sundin, leder honom in på isen medan hela publiken står upp och hyllar sin Borje.

TV-bilderna är både skrämmande och fina.

Börje Salming gråter och många, många med honom. För laget Samhället ger han precis där på isen sjukdomen ALS ett ansikte. Och redan kvällen efter väntar en ny hyllning i samma arena. Han är trött efter första hyllningen men biter ihop. Det var bara att göra det som måste göras.

Skulle näten upp ur sjön så skulle de. Skulle pucken stoppas så skulle den.

Alla som ser de båda hyllningarna i arenan eller på TV förstår hur svårt sjuk han är.

Men ingen anar att han då inte ens har två veckor kvar att leva.

Några dagar senare, hemma i Sverige igen, firar Svenska Ishockeyförbundet 100 år med en stor TV-sänd gala den 17 november 2022. Börje vill vara med även där. Hyllningen är förstås stor. Familjen är med och stöttar. Storebror Stigge likaså. Börje får hjälp upp på scenen och applåderna vill aldrig aldrig aldrig ta slut.

Det är en underbart fin hyllning han får.

För Börje själv är det en allra sista chans att tacka hela den stora hockeyfamiljen. För allt. Och hockeyfamiljen vill tacka honom. Med tårarna rinnande tittar han ut över gamla vänner och minnen och så biter han ihop och gör som alltid det som måste göras.

Trots muskler som inte vill lyda lyckas han forma händerna till ett hjärta.

Det är en bild som etsar sig fast hos alla.

Stigge berättar:

”Det är en underbart fin hyllning han får. Jag stannar efter den kvar hos Börje och Pia några dagar. Sedan måste jag åka hem på lördagen. Den förmiddagen är Pia och jag ute och promenerar med Börje i rullstolen i säkert en timme. När jag berättar att jag måste hem skriver han ’varför måste du åka?’. Jag förklarar att jag ska få gäster …”

Stigge andas in, blinkar några gånger och fortsätter: ”…då funderar han lite och skriver sedan ’jag älskar dig’. Det är det sista han säger till mig.”

Några dagar senare, på förmiddagen 24 november, ringer Pia och säger att det är kris. Stigge skjutsas ner till Nacka för att tillsammans med familjen vara ett stöd i slutskedet.

”Hans fina familj är där. De fanns verkligen till för honom under hela hans kamp mot sjukdomen. Jag sätter mig ner bredvid sängen och tar Börjes hand. Jag pratar om Kiruna och om Torneträsk och om Salmi där vi lekt och fiskat så mycket. Jag försöker prata högt. En del säger ju att människor kan höra även i slutskedet av livet. Jag vet ju inte om det stämmer men det känns fint. Efter 45 minuter tar han sina sista andetag med familjen omkring sig.”

Hand i hand med storebror.

Som så ofta i livet.