Cecilia Hagen om den svårälskade monarken

Tjafsig, petig, krävande, gnällig, självisk, otacksam, illojal, hänsynslös, korrumperad – och en gravt bortskämd man som pratar med tomater. Cecilia Hagen skriver om kröningen av Kung Charles.

Kung Charles den tredje.

Det låter som titeln på ett uråldrigt drama av William Shakespeare. Men konstigt nog är det inte så.

Kung Charles den tredje heter den nye kungen av Storbritannien, han som kröns den 6 maj i år. År 2023. Och många av de traditioner som ingår i själva kröningsceremonin har varit desamma i nära nog ett årtusende.

39 kungar har krönts före honom i Westminster Abbey och om det ska betraktas som något enastående, som något för en hel värld att yvas över eller otidsenligt, på gränsen till fullständigt knasigt, det kan verkligen diskuteras.

Men nu är det häpnadsväckande nog fortfarande ungefär som det en gång var. Och hade Shakespeare levt i vår tid hade han raskt kunnat pränta ner ett drama om den nykrönte monarken och hans förflutna. För det har stundvis varit högdramatiskt trots att själva han ger ett ganska så blekt och alldagligt intryck.

Och trots all denna dramatik, trots alla de privata skandalerna, har han levt hela sitt liv i skuggan av sin karismatiske fader och sin så vördade och respekterade moder, drottning Elizabeth II, hon som avled den 8 september 2022 efter 70 år och 214 dagar på tronen. Det rekordet lär han bara kunna klå om han blir över 143 år gammal vilket knappast är troligt.

Men annars då, kommer kung Charles att kunna bli ett av britterna uppskattat statsöverhuvud eller kommer han att önska att han abdikerat till förmån för sin son William för att sen dra sig tillbaka till Toscana att studera arkitektur och måla akvareller? Som hans första hustru Diana tyckte.

Så här inledningsvis kommer han att vara populär. Kröningen ska firas i dagarna tre, alla pubar ska hålla öppet två timmar extra och måndagen den 8 maj får alla britter ledigt från jobbet. Nästan alla älskar pompa och ståt. Och inte minst kalas. Nu kommer de att duka långbord ute på gatan, vifta med flaggor och tillsammans med sina grannar mumsa den franskinspirerade ost- och spenatpaj som kung Charles och drottning Camilla egenhändigt ska ha valt ut åt folket att fira deras kröning med.

När drottning Elizabeth kröntes döptes en kycklingrätt till Coronation Chicken – kröningskyckling – och den äter britterna med glädje än idag. Vi får se om pajen klarar sig lika länge.

Men kommer kung Charles att lyckas erövra en plats i britternas hjärtan på riktigt? Hittills har han tyckts ganska så svårälskad.

Han har av vissa belackare beskrivits som tjafsig, petig, krävande, gnällig, självisk, otacksam, illojal, övermåttan hänsynslös, korrumperad och – förstås – gravt bortskämd:

Han lär ha blivit ganska så upprörd den gång det inte skummade om tandborsten som det brukade eftersom butlern alltid vanligen preparerade den med tandkräm i förväg.

Och när han strax efter sin mammas bortgång skulle skriva under ett dokument och det visade sig att bläckpennan läckte och han blev kladdig om fingrarna, då fick han ett riktigt litet utbrott. Som vi alla kunde ta del av eftersom det råkade filmas. Nu lär han alltid ha med sig en egen penna för säkerhets skull.

Han är rik som ett troll eller ännu rikare. Enligt The Guardian är han god för 1,8 billion pounds. Nu betyder billion inte biljon utan bara miljard, men ändå. Cirka 20 svenska miljarder. Trots det är det staten som pröjsar kröningen.

Han har sagt att den ska hållas lite nedtonad och nerkortad eftersom tiderna är som de är. Den lär kosta mer än multum oavsett.

Hans hustru Camilla, drottningen, var länge djupt hatad. Hon fanns i hans säng – eller i alla fall tankar – under hela hans äktenskap med Diana. Skilsmässan ansågs vara Camillas fel och hans förstås, och när splittringen var ett faktum 1996 var det ingen som ens i sin livligaste fantasi kunde föreställa sig att äktenskapsbryterskan, som rasande kvinnor slängde brödbitar på i mataffären, någonsin skulle gifta sig med honom och dessutom bli drottning. Men tiden går. Och deras kärlek tycks bestå. Det är ändå ganska rart.

Han har sina goda sidor, Charles Philip Arthur George. I vissa sammanhang har han varit långt före sin tid. Han oroade sig med all rätt över världens tilltagande sopberg innan så många andra reflekterat över saken. Och när han lite skämtsamt sa sig tala med tomater, blev han oändligt hånad. Nu har det visat sig att tomater kan uttrycka känslor.

Miljön har alltid legat honom varmt om hjärtat. På hans eget lilla hemmaslott Highgrove odlar han – eller låter odla – allting ekologiskt. Och när hans ska besöka Balmoral, slottet i Skottland, behöver han inte medföra sina sedvanliga extra resväskor fyllda med hemodlade grönsaker, här odlar en hel hord trädgårdsmästare allt han kan begära efter hans intentioner.

Han är förvånansvärt bra på språk för att vara engelsman. Vid sitt första statsbesök, det i Tyskland, fick han beröm för sitt perfekta skorrande. Franska talar han också flytande och det var egentligen till Frankrike han först skulle ha åkt, men det besöket ställdes in på grund av de våldsamma gatudemonstrationerna mot höjd pensionsålder. Följaktligen missade han graffitiklottret i Paris som löd: ”Mort au Roi! Do you know the guillotine?” Död åt kungen! Har du hört talas om giljotinen? Och häromdagen fick han ett ägg kastat på sig också. Det missade.

Att vara evig tronföljare kan säkert kännas tröstlöst, men att vara nybliven kung är inte heller enbart en dans på rosor. Jag har nog alltid tyckt lite synd om honom. Tyckt att han varit en smula fånig och att han haft alldeles för utstående öron. Men dem tycks han ha låtit operera in. Om det nu inte är så att han vuxit i dem. Äldre herrar ser ofta betydligt bättre ut än samma herrar i yngre år.

Så vad tror jag? Blir han hela Storbritanniens älskade landsfader till slut? Han har fått vänta i 70 år på att bestiga tronen. Kommer livet på den att bli en besvikelse för honom och för hans så kallade undersåtar? Blir han den siste i raden att krönas i Westminster Abbey, den sista att smörjas med helig olja från Jerusalem, den siste att få den juvelbeströdda guldkronan nertryckt över sina kritvita lockar, den siste brittiske monarken?

Kanske. Men kanske inte. Monarkin har visat sig vara ett förvånansvärt seglivat statsskick.