Charlotte Gyllenhammar: ”Bra konst får mig att svära högt”

I hennes konst bär barn och kvinnor ofta lager av kläder – varför? Och vilken del av svenskheten måste tvättas bort? Konstnären Charlotte Gyllenhammar om sin konst- och livssyn.

När var du riktigt lycklig senast, och varför? 

– Jag var lycklig senast igår kväll. Familjen var samlad och vi åt middag, jag hade gjort en köttfärssås som blivit extra god. Då, mitt i vardagen, kände jag plötsligt: ”Vad jag är lycklig!”

Skulle du skämmas över att äga en Tesla?

– Nej det skulle jag inte, även om jag tycker att Tesla har förlorat sin klang och glans.

Du måste tatuera dig. Vad skulle det stå?

– Jag skulle vägra! Tatueringar får mig att tänka på stämplar på grisrumpor. Jag ogillar den där utflutna grönskiftande färgen som uppstår efter några år. Jag kan tycka om klassiska sjömanstatueringar, som ankare och sjöjungfrur – men de ska helst sitta på sjömän och inte på mig.

Hur gör du för att inte blir deprimerad av nyheterna? 

– Just nu har jag glesat ut min nyhetsbevakning. Ett tag behövde jag kolla av dem nästan varje timme. Det finns något maniskt och magiskt tänkande i det, att man inbillar sig att man kan förändra genom att hålla sig a jour. Egentligen gör det ingen skillnad om jag väntar tills kvällen kommer. Det enda som händer att jag hinner koncentrera mig på det jag håller på med.

Kan bra konst få dig att gråta?

– Oftast inte. Den får mig snarare att svära högt. Men för ett tag sedan var jag på Uffizierna i Florens, det var trångt och man kunde knappt stanna upp för att så många tryckte på. Ändå berörde Botticellis La Primavera mig så starkt att tårarna började rinna, det var som ett tryck inifrån som måste ut.

Kan dålig konst få dig att gråta?

– Nej, då mår jag mer illa och går därifrån.

Vad gör du när kreativiteten inte är på topp?

– Då försöker jag dra ner på tempot, lugna mig. Förut försökte jag hitta lösningar genom yttre stimulans och inspiration. Idag har jag insett att det funkar bättre om jag stannar upp och försöker se de finaste maskorna, de minsta nyanserna.

Du skildrar ofta kvinnor och barn i tjocka lager kläder, som en rustning. Vilket plagg är din rustning?

– En lång kappa och stövlar. Man blir liksom hel i en kappa. Det är därför det kan vara så svårt att klä sig på sommaren. Men jag gillar också långa klänningar, det är något särskilt med långa plagg i ett helt stycke.

Göteborg eller Stockholm?

– Jag är född i Göteborg men bor sedan länge i Stockholm, så vad jag än svarar blir det ett svek. Det måste nog ändå bli Stockholm, jag har ju valt att bo här – trots att min kärlek till Göteborg är evig.

Många är noga med att vara konsekventa i det de gör, men vad fasen ska allt hänga ihop för?

Brukar du skylla dina tillkortakommanden på ditt stjärntecken? 

– Nej, men jag brukar skryta om mitt stjärntecken! Jag är väldigt mallig över att vara skytt. Vår planet är Jupiter, den lyckliga planeten, och själva tecknet är snyggt. Kentauren är väldigt tjusig och spännande, eller hur?

Vem var coolast på 90-talet? 

– Hela 90-talet var coolt. Det kan ha varit det coolaste årtiondet. Jag bodde i London under tidigt 90-tal och egensinniga kvinnliga artister, som Sinead O´Connor, Björk och Neneh Cherry regerade där.

Vilken är den sämsta boken du läst?

– Jag vet faktiskt inte, men jag tycker att deckare är dötråkiga, ointressanta. Jag förstår inte genren där drivkraften är att skriva om mord? För mig är språket historien, texten måste vara som en deg man knådar sig igenom. Blir det för vattnigt tröttnar jag.

Vad gör du om en bok är dålig? 

– Då slutar jag läsa, kanske återkommer jag om den kan vara värd en andra chans. På mitt nattduksbord ligger alltid flera böcker. Ibland läser jag hela, ibland halva och ibland börjar jag från slutet.

Vad skäms du över att du kollar på?

– Jag tittar gärna på Bonde söker fru, det kunde jag förr tycka var lite genant. Men egentligen är jag inte så mycket för att skämmas.

Har du någon guilty pleasure-låt som du inte kan motstå?

– 80-talshitten Broken wings med Mr. Mister. Men igen, jag skäms sällan. På våra breddgrader har vi en tendens att skämmas alltför mycket. Det blir så ängsligt, begränsande och självupptaget. Många är noga med att vara konsekventa i det de gör, men vad fasen ska allt hänga ihop för? Jag försöker uppmuntra konstskolestudenter att prova sig fram och inte vara konsekventa. Man hittar en eventuell linje i sitt konstnärskap först efter lång tid.

Vilken är din linje i konstnärskapet?

– Det handlar om seende. Både att se och vara seende. Se genom förklädnader och komma över hinder. Jag vill uppmana mig själv att vakna och se klart.

Var allt bättre förr?

– Jag vill inte tycka det. Men just nu känns det så. Om man sitter i en båt och det går sjö så kantrar allt om för många reser sig. I dagsläget är det som om vi befinner oss mitt i en svårövergriplig storm där för många har rest sig på samma gång. Det har nog aldrig varit så uppskruvat och accelererat som idag. Samtidigt har var tid sin styrka. Som skytt ska man ju tänka positivt.

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Recension: ”Här är alla konstnärer navelskådare”

Jessika Gedin: ”Jag skiter väl i vad folk läst, eller inte”