Christer slog larm om Tjernobylolyckan

  • 28 maj 2022
  • 7 min

// Foto: Gunilla Lundström

Christer slog larm om Tjernobylolyckan
Leandra Caldarulo

// Foto: Gunilla Lundström

Lyssna på artikeln

Christer Persson, luftmiljöexpert på SMHI, glömmer aldrig den 28 april 1986. Det var då han slog larm och gav världen kännedom om haveriet i Tjernobyl. Men Sovjet förnekade.

”Måndagen den 28 april 1986 hade jag just kommit tillbaka till SMHI i Norrköping efter en lunch på stan när telefonen ringde. Det var en journalist från Svenska Dagbladet som jag hade hjälpt ett par gånger tidigare.

’Vet du om att det har uppmätts höga halter av radioaktivitet vid Forsmarks kärnkraftverk under förmiddagen’, frågade journalisten.

Jag blev först alldeles stel men när det stod klart att halterna var likartade i flera riktningar tänkte jag att radioaktiviteten sannolikt kom långväga ifrån. Jag kastade mig över en datorterminal och startade en trajektorieberäkning för baklänges spårning av luftens transportväg. Resultaten visade att luften över Forsmark kom från sydvästra Sovjetunionen. Jag försökte omedelbart ringa Statens strålskyddsinstitut (SSI), men det var omöjligt att komma fram. Nyheten hade spritt sig och allt var kaos. Jag nådde dem till slut via fax.

Baserat på en nuklidspecifik analys som en kärnfysiker från Försvarets forskningsanstalt (FOA) gjort och de beräkningar från SMHI som jag låg bakom så kunde svenska ambassaden i Moskva meddela de sovjetiska myndigheterna att Sverige ansåg det sannolikt att en kärnkraftsolycka skett i sydvästra Sovjet. Men Sovjet förnekade. Proceduren upprepades under eftermiddagen utan att Sovjet bekräftade någon olycka. Detta gjorde mig skakig, jag mådde inte bra. Trajektoriemodellen som jag använt hade nyligen installerats på SMHI av en forskare på det europeiska vädercentret i England som var tillfälligt bortrest. Modellen ingick inte i mina vanliga åtaganden som luftmiljömeteorolog och jag hade utan mina chefers vetskap lagt tid på att testa den. Nu hade jag dessutom på grund av det akuta läget kontaktat SSI utan att informera mina överordnade. Initialt kände jag mig ändå säker på beräkningen, men när Sovjet inte bekräftade kom tvivlet. Tänk om jag gjort något fel! Tänk om jag bidragit till en allvarlig politisk kris för Sverige? Supermakten Sovjetunionen var inte att leka med under kalla kriget.

Vid halv fem måste jag hämta barnen på dagis, men vi hann knappt innanför dörren förrän SSI ringde och sa åt mig att omedelbart återvända till SMHI för ytterligare beräkningar. Jag fick lämna barnen hos grannen och vända. Den påtagliga oron i rösten från SSI – läget var uppenbart allvarligt – och att hals över huvud lämna barnen var nog det jag personligen upplevde som mest dramatiskt den dagen.

På kvällen fick vi veta att Sovjetunionen nu meddelat att en reaktor i Tjernobyl i Ukraina hade havererat redan kring midnatt 25-26 april, nästan tre dygn tidigare. Sovjet hade in i det längsta mörkat händelsen för sina egna medborgare och för världen. Hemskt – men jag var ändå lättad. Det hade skett en kärnkraftsolycka i sydvästra Sovjetunionen och Sverige hade bidragit till att Sovjet till slut kände sig tvingade att informera om det.

WHO ordnade ett första expertmöte i Köpenhamn den 6 maj 1986 och SSI bad mig representera Sverige. Utsläppet pågick fortfarande när mitt plan lyfte från Norrköping och våra senaste prognosberäkningar visade att radioaktiviteten åter skulle transporteras in mot Sverige med vindarna, precis som under det första dygnet efter haveriet. På mötet presenterade jag en beskrivning av spridningen av radioaktivitet från Tjernobyl dag för dag baserad på våra modellberäkningar. Speciellt de tre östeuropeiska strålskyddsfysiker som deltog visade stort intresse. De hade ingen information om vilka delar av Europa som drabbats. WHO publicerade omedelbart rapporten Chernobyl reactor accident, med såväl Vita huset i Washington som Kreml i Moskva på sändlistan, där SMHI:s bidrag fick en framträdande plats.

Efter det kom mitt jobb på SMHI aldrig att bli detsamma igen. Jag deltog i ett samarbete med Stockholms universitet och FOA som resulterade i en ambitiös studie, en riktig kioskvältare inom forskningen om långväga transport av luftföroreningar, och ett mångårigt samarbete mellan SSI (senare SSM) och SMHI ledde till utvecklandet av en avancerad modell för beräkning av luftspridning av radioaktivt material.

Efter Sovjetunionens upplösning kom SSI att ge stöd till Ukraina kring beredskap och hantering av radioaktiva källor. Jag hade förmånen att delta i det samarbetet och fick besöka Tjernobyl, Kiev och den övergivna uranhanteringsanläggningen i Dniprodzerjinsk (nära dagens Dnipro) som varit kopplad till Sovjets kärnvapentillverkning. Vi försökte på bästa sätt ge råd och stöd åt de ukrainska myndigheterna och jag minns samarbetet med de forskare och ingenjörer som mycket positivt. De hade små ekonomiska medel och kämpade med extremt svåra strålskyddsproblem. Under mitt första besök fick jag till min stora förvåning höra att flera av forskarna där visste att jag hade varit inblandad i att ge världen kännedom om haveriet i Tjernobyl och de visade påtaglig tacksamhet.

Drygt 30 år efter att studien från 1987 publicerats möttes vi som varit med i ett nytt projekt där en ny kärnteknisk teori för hur haveriförloppet gick till presenterades. Även den artikeln blev mycket läst och resultaten syns kortvarigt i den välgjorda miniserien Chernobyl på HBO. Serien belyser hur makten i Sovjet undertryckte all information och hur Tjernobylolyckan till viss del bidrog till det slutna Sovjetsystemets fall och införandet av glasnost, öppenhet. En öppenhet som är totalt borta i dagens Ryssland. Ska det möjligen bli så att händelser i Ukraina återigen ska leda till en ny glasnost? Idag bär jag inombords på en bön för Ukraina och hoppas att det blir så.”


Berättat för Leandra Caldarulo

Fler utvalda artiklar