Christian Daun, välkommen upp på Dramaten-scenen!

  • 8 mar 2024
  • 27 min

// Foto: Josefine Stenersen

Christian Daun, välkommen upp på Dramaten-scenen!
Christian Daun

// Foto: Josefine Stenersen

Lyssna på artikeln

När Vi-skribenten Christian Daun var liten drömde han om att bli Robert De Niro. Plötsligt öppnas en dörr: Dramaten gör det möjligt att prova skådespelaryrket för en dag. Är det nu drömmen förverkligas, eller krossas?

Workshopen hålls i gamla Teaterbaren, vilken äntras via en liten dörr till vänster om Dramatens huvudentré. Det är en sådan dörr man slinker in igenom. Gärna iförd mörka solglasögon och New York Yankees-keps, den medvetet kontraproduktiva uniformen för en inkognito-skådis, som helst av allt vill bli överrumplad av en bataljon paparazzi. 

Jag hoppas att någon förbipasserande ska lägga märke till mig när jag ”obemärkt” gör entré, och att de då ska tänka: ”Titta på den där, han är säkert skådis.” Just i dag är jag faktiskt det, en temporär del av nationalscenens ensemble. 

Jag vill inte tro att jag är exhibitionist över genomsnittet, men jag märker hur blickarna fäster vid mig även på insidan. Det kan bero på min mundering. Jag stormar in i lokalen som en av de sista, ett yrväder med en guldmedalj kring halsen. Fortfarande andfådd efter att ha stressat från fotbollscupen. Nämnda turnering är anledningen till min anstötliga outfit: åtsmitande träningskläder och puffig täckjacka märkt FoC Farsta. Instruktionerna preciserade att vi skulle vara oömt klädda, men jag ser ut som en farsa som cyklar till jobbet. En lycra-dåre. Fast de andra deltagarna tänker kanske att det är jag som är instruktören, att min sportiga outfit är scenklädsel? Teater, bra sådan, osäkrar ju rummet. Upplöser hierarkier och sociala kontrakt. 

När vi sorlat färdigt slår sig Lena Carlsson ned på den sista lediga stolen. Det är något lufsigt och fritt över hennes uppenbarelse. En öppenhet som helt säkert är en yrkestillgång. Lena är utbildad skådespelare vid Teaterhögskolan i Göteborg och lär numera ut scenisk gestaltning på Kulturama i Stockholm. Senaste skådisinsatsen: Selma Lagerlöfs Körkarlen på Strindbergs Intima Teater. 

Vi inleder med en mindfulness-liknande övning. Fötterna i golvet, slutna ögon, djupa andetag. Först ombeds vi lyssna in det som pågår utanför byggnaden. Staden låter inte så mycket, en biltuta här, ett hundskall där. Sedan riktar vi uppmärksamheten mot ljud inifrån rummet, för att till sist lyssna på eventuella ljud inifrån oss själva. 

Efter uppmjukningen leds vi upp för några trappsteg, till ett golv med heltäckningsmatta. ”Jaha,” säger Lena Carlsson, ”välkomna upp på scenen!”

Som jag fantiserat om det här!

Christian Daun
// Foto: Josefine Stenersen

Under min gymnasietid var min och Oscars söndagstradition helig. Vi köpte varsin påse lösgodis på Bogart’s, videobutiken som kedjefieringen sedermera döpte om till Hemmakväll, sedan gick vi hem till hans mamma Kerstin och kollade film. Gärna något med Robert De Niro. Vi älskade honom. Hans spattiga slyngelenergi i Mean Streets, eller hans kärlekskranka outsiderskap i Taxi Driver, ”vår film”. Samhällskritiken för all del, även vi ogillade falska profeter, men främst gick vi nog igång på hur oblygt taxichaffisen Travis Bickle raggade på Betsy (spelad av Cybill Shepherd), en kvinna som helt uppenbart var ”out of his league”. Taxi Driver slog an samma inre strängar som vår andra stora kärlek, rockbandet Nirvana. 

Det fanns en ursinnig energi både i musiken och i De Niros skådespel, och den kändes som vår, bara vår. 

Allt var språngbrädor och längtan på den tiden. Och Taxi Driver var en perfekt trampolin. Travis var en blivandets apostel. Som det stod på Taxi Driver-affischen ovanför sängen i mitt pojkrum: ”On every street there’s a nobody waiting to become somebody.” Jag skrev skolarbeten om De Niro, såg varenda film han gjort. Tvingade mig till och med igenom såsiga rom-coms som Mad Dog and Glory, för även dussin- och mellanfilmerna innehöll åtminstone något litet ögonblick där De Niro fick nog, där han ”tappar det” för att sedan kathartiskt läsa lusen av någon. Måndagarna som följde på våra filmkvällar var så mycket lättare att uthärda. Mina klasskamrater märkte förstås ingenting – för dem var jag samma oansenliga kille som vanligt – men det var Travis Bickle som satt i skolbänken: ”You talkin’ to me?”

Omvälvande att gapa stämbanden ömma

Jag dagdrömde om att bli skådis. Tänk att få gorma så att saliven skvätter. Gå all in i någon annan, improvisera … Inte bara spela ut sitt tråkiga jag, med repliker man hört till leda. Jag hade inte agerat sedan jag spelade Gustav Vasa i en skolpjäs i femte klass, men skit samma. Jag hade det latent. Min känslostyrka sörjde för detta. Min begåvning var oförlöst, men begåvning lik förbannat. Jag var ett råämne som väntade på att förädlas. 

Om bara någon gav mig chansen. Om bara någon talangscout skulle få syn på mig i en uttrycksfull vardagssituation. Jag var en method actor waiting to happen. Skådespeleri fungerade som att ge blod, inbillade jag mig. Man kopplade upp sina vener mot en tappningsapparat, så rann allt det geniala ut. Jag skulle kliva upp på scenen och kanalisera allt fördämt. 

Det hände aldrig. Jag blev journalist i stället. När jag nu, sent omsider, får begå skådespelardebut kan det hända att jag överkompenserar. När vi instrueras att adressera påhittade personer, först i andra änden av lokalen och sedan på andra sidan gatan, tar jag glatt i för full hals. Det är omvälvande att ta i, gapa stämbanden ömma. Först vänligt, liksom inbjudande: ”Hör ni mig där borta?” Sedan mer ilsket: ”Hör ni mig där borta?!”

Jag kommer bergis att vara skrovlig i halsen efteråt, som efter en konsert eller en fotbollsmatch. Men det är bara härligt. En agerandets träningsvärk. Allt kostar. Ska kosta. Lena Carlsson bär syn för sägen. Hennes högra arm hänger stundom lealöst utmed kroppen. En förslitningsskada orsakad av 24 föreställningar Körkarlen där hon bar en tung lie.

När det gäller predisposition är jag tacksam för min inlevelseförmåga. Jag finner det inte särskilt genant att gå in i roller. Ombeds jag gorma, ja, då gormar jag. Mig behöver man inte säga till två gånger.

Jag anländer ju dessutom ”in character”. Jag, som precis coachat FoC Farstas nioåringar under cupen är TRÄNAREN, en mer högljudd, alert och tillmötesgående version av mig själv. Jag är i zonen, påkopplad, perceptiv. Det ger mig kanske ett försprång att anlända så, liksom redan varm i kläderna. 

Vi delas in i två grupper. Varje grupp väljer ett yrke att gestalta, sedan tågar vi med bestämda steg, i armkrok, fram mot de andra, taktfast mässandes ”HÄR KOMMER VI! HÄR KOMMER VI!” 

När vi kommer nära sätter de andra avvärjande Bamse-händer i luften. ”Stopp! Inte ett steg till förrän ni visar vilka ni är!” När de förbluffande nog lyckats gissa vad vi föreställer – vi väljer inte helt lättgestaltade yrkesgrupper som filosofer, trädgårdsmästare och dansare – utbryter kull. De som blir ”tagna” byter grupp, och så fortsätter det. Efteråt känner vi oss andfådda och uppsluppna. Vi nyper i plagg för att markera svettningar, dricker vatten ur små pappersmuggar. Så. Nu är vi varma i kläderna. 

Lena säger åt oss att gå runt på golvet. Vi får inga regianvisningar utöver den. ”Gå runt.” De flesta rör sig i rimliga cirklar, samtidigt som de stretchar och mjukar upp ömma leder. Själv leker jag att jag är Richard Ashcroft i The Verves video Bitter Sweet Symphony, den där han går gatan fram med enorm swag.

På Lenas uppmaning samlas vi i små grupper där vi ombeds berätta om vår senast sedda film, vilken vår favoritfrukost är, samt vart vi gärna skulle vilja resa igen. Mina svar: Dokumentären Tryffeljägarna,svart kaffe och Slovenien. Jag blir självmedveten. Nu är mina svar helt okej, de duger som representation, men hade jag erkänt om min senast sedda film var något fånigt och lättsmält? 

Det finns lyckligtvis ingen tid att snåra in sig i mitt sedvanliga övertänkande, men självmedvetenheten når mig som små stick i kroppen. Jag blir varse min … ja, det är kanske inte behagsjuka, men det finns helt klart en vilja att vara till lags. Jag vill imponera. Inte fjäska; imponera. Jag vill, som enda person i rummet, förstå precis vad det är Lena söker – och sedan ge henne den rolltolkningen, men på ett sätt hon aldrig hade kunnat förutse. Så att hon golvas. 

Så skulle drömmen slå in. Genombrott vid 42 års ålder. Årets komet. Autodidakt. ”… och kanske är det just avsaknaden av klassisk skolning som ger Dauns framträdanden extra nerv?” som Leif Zern ska skriva i Dagens Nyheter i sin recension av min debut. Upptäckt på en workshop en lördag. Så går mina tankar.

I intervjuer ska jag komma att berätta att jag inte lider av scenskräck men väl av ”sen-skräck”. Sen är livsfarligt. Teatern, livet, det är ju nu, nu, nu. 

Under improvisationsövningen paras jag ihop med Johan, en några år äldre man. Oblyg, uppenbarligen. Vi får i uppgift att ge varandra hittepå-presenter. Jag ger Johan en bebisgroda och får ett bouleklot i gengäld, ett klot jag låter vina genom luften. Efter ett lika imaginärt nedslag – ”Kolla så nära lillen!” – frågar jag honom om han tagit med Pastis. Johan visar sig ha tänkt på allt, den lymmeln, för nu krockar vi glasen mot varandra, ”Skål!”

Han är duktig! Finner sig blixtsnabbt i de situationer vi kastar in varandra i. Han är drastisk i sitt spel, absurdistisk och skavig. Lätt teatral. Själv utforskar jag en mer realistisk spelstil. När jag ger Johan en vågad t-shirt går jag all in på passiv aggressivitet. Johans ansiktsuttryck är skeptiskt när han håller upp plagget, samtidigt finns det försiktig uppskattning där också. ”Tycker du om den?” frågar jag. Jag tillägger, utan att invänta svar: ”Det känns som din stil … Jag har kvittot kvar ifall du vill byta den.” Johan fortsätter att vrida och vända på plagget. Under tystnad. Hans passivitet stegrar min aggressivitet. ”Jaha,” säger jag till sist. Nu direkt uppfordrande. ”Gillade du den eller inte? Kan du bara säga vad du tycker!”

// Foto: Josefine Stenersen

Härifrån skulle jag lätt kunna stegra ilskan i min inkvisition. ”Bättre att du för EN JÄVLA GÅNGS SKULL SÄGER VAD DU TYCKER!”, vore en tänkbar replik. Lyckligtvis avbryter Lena oss innan jag ballar ur. 

Överspelet måste vara kardinalsynden i teatersammanhang. Och usch vad jag gör mig skyldig. Det är ju så välgörande att ta i! Det finns så mycket därinne som behöver komma ut. Så många hämningar att betvinga. Under övningen ”Vykortet” får vi skådisar i uppgift att agera inventarier i varierande miljöer, såsom ”parken” och ”badstranden”. När Lena föreslår ”bryggan” springer mina kollegor en efter en ut på scenen och deklamerar: ”Jag är havet!”, ”Jag är busken!”, ”Jag är skuggan!” Jag står mest och trycker. Bidar min tid, försöker att komma på något smart. Jag väntar ut de andra innan jag går ned på alla fyra. ”Jag är bänken som ingen vill byta om på,” säger jag. Sedan förklarar en kvinna i 30-årsåldern att hon är ”svettig” och slår sig ned på mig. Under tio sekunder sitter hon så, med sin kroppstyngd ovanpå mina till sist ganska skakiga knäskålar. Det är tungt, men framför allt intimt. Jag försöker att se oberörd ut. Privatpersonen Christian rodnar, men förstås bara på insidan. Vi skådisar är ett frisinnat släkte, det är sen gammalt. 

Nästa vykort: ”Teatern”. Folk gestaltar ”orden”, ”regissören”, ”draperiet”, ”biljetten” och helvete också! Tror ni inte att någon fyndig jävel snor min idé om att vara sufflör! As. Jag får snabbt ställa om och förkunnar att jag är ”garderobiär”. Dagens första skamsköljning inträffar när Lena ber oss att lägga undan prestigen. ”Det är lätt hänt att man försöker verka spännande eller träffsäker. Det är därför det låser sig.” 

Hennes ord får mina kinder att flamma. Och inte bara för att mitt hävdelsebehov läggs i bar dager, utan för att jag är en dålig skådis. Inlevelse och utlevelse har jag inga problem med, men min fäbless för överspelet är en solklar nackdel. Min längtan efter att imponera ligger mig också i fatet. Att på allvar närma sig en roll innebär att lägga av sig sådan barlast, får vi veta. Först efter jagutplåningen är man lätt och ren nog att på allvar träda in i rollfigurens psyke. 

Eventuella vanföreställningar om fallenhet kommer på skam under den avslutande gruppövningen då vi ska omvandla ett stycke teatermanus till en levande staty. Vi delas in i grupper om fyra. Min får Trojanskorna av Euripides, andra tilldelas Perserna. Låter det krångligt? Det tycker Gilbert också. Efter att Lena utförligt förklarat övningen räcker han, en man i 75-årsåldern, upp handen. ”Ursäkta, men kan du repetera vad exakt det är vi ska göra?”

Vi ska göra replikerna till våra, och samtidigt göra en iscensättning. 

Vår text går så här: 

Det land som bevattnas av Peneios flod
fundament för Olympen, det ädla Thessalien
sägs vara vackert och flödande rikt
och blomstrande fruktbart dessutom

Vi enas om att gestalta en längtan. Blickar i fjärran, mot Thessalien, samtidigt som någon ligger sårad vid vattenbrynet. Kanske är vi föräldern som är tapper för sitt barns skull, föreslår jag. Som liksom försöker sälja in Thessalien.

Herregud vad jag babblar. Jag pratar om vikten av pauser, föreslår att vi bör jobba med tystnaden mellan raderna. Hoppas att de andra inte ska genomskåda att det är någonting jag läst mig till alldeles nyligen, i en panegyrisk text om Nobelprisvinnaren Jon Fosses dramer. Det är starka känslor, breda penseldrag, högtravande. Hexameter, med uppbruten vers. 

”Det tar längre tid att få ned en sådan här text i kroppen,” erkänner Lena.

Jag föredrar modern diskbänksrealism framför det storvulna och arkaiska. Jag gillar teater, men inte teatral teater. Jag föredrar återhållsamt och naturalistiskt spel, skådespelare som ägnar sig åt nyanserna. Som står och går på ett intressant sätt, som med en enda ansiktsskiftning, i tystnaden mellan repliker, kan göra hela föreställningen. Detta vakuum, denna teaterns motsvarighet till fotbollens ”spel utan boll”, är högintressant. Men min förståelse av teatern är strikt teoretisk. Hur fan gör man? 

Majoriteten av deltagarna på Dramatens workshop är helt oprövade i teatersammanhang. // Foto: Josefine Stenersen

Jag lägger handen på Viktors skuldra. Med den andra pekar jag bort mot horisontlinjen, samtidigt som jag anlägger en stoisk tusenmilablick, ett thousand yard stare, tänkt att rymma både tapperhet, förtvivlan och förtröstan. Lyckligtvis betygsätts inte uttrycksfullheten i våra anleten. Bedömas ska vi däremot. Vi är fortfarande mitt uppe i diskussioner om betoning och temperament när Lena tassar fram. ”Om ni börjar bli klara så ska vi visa varandras arbeten inför gruppen sedan.”

”Arbeten.” Eftermiddagens andra skamsköljning. När det blir vår tur avlöser vi en proffsig grupp som bara måste ha repeterat tillsammans tidigare. Jag hör mig själv sänka förväntningarna på oss med kommentaren: ”Jaha, och nu blir det roliga timmen-sketch!”

Så svårt det är att inte uppfattas som pinsam! På senare år har jag identifierat mig betydligt mer med regissörer och manusförfattare. Visionärerna och auteurerna som placerar ut aktörerna likt schackpjäser på scenen, lägger bevingade ord i munnen på dem. Jag får en nyvunnen respekt för skådespelaryrket under workshopen. Tänk all möda som krävs bara för att bli redo för en roll. Alla dessa steg som måste tas innan kroppen och sinnena är kalibrerade för att kunna uttala rätt replik med rätt hållning och mimik och sinnesstämning och magstöd och allt annat som kan tänkas påverka trovärdigheten. Vilket intrikat arbete, för den som tar uppgiften på allvar. 

Jag sörjer att det inte händer oftare

Innan vi skingras återvänder vi till stolscirkeln för sammanfattning. Lena först: ”De ord som skrevs för tvåtusen år sedan ekar nu i era kroppar. Tack för att ni var så modiga och gav er hän.” Sedan blir det vår tur att summera. Gilbert tackar för ”en introduktion till hur svårt det är att vara skådespelare”.

Vi andra instämmer med emfas. Somliga verkar starkt berörda, pratar om hur viktigt det kändes att våga höja rösten. ”Jag trodde att jag var mycket fegare än så här,” inflikar en kvinna. Smittad av denna stödgruppens uppriktighet betonar jag, när det blir min tur, hur fint det var att få leka med vuxna jag inte känner sedan tidigare, och på ett så innerligt sätt. 

”Jag sörjer att det inte händer oftare,” fortsätter jag. Den slumpmässigt sammanförda gruppen, en brokig skara, som delar en livsbejakande erfarenhet, det är en upplevelse sorgligt förpassad just till filmens värld. Jag kommer att tänka på den danska feelgood-pärlan Italienska för nybörjare. 

När vi går därifrån och återvänder till verkligheten, var och en för sig, hinner en bekant känsla ikapp mig. Jag är fylld av samma kvardröjande magi som efter att ha tittat på film hos Oscar en söndagskväll under gymnasietiden. Något skorrar i mig, dröjer kvar. Jag har varit någon annanstans, i ett förtrollat land, och jag tar något med mig därifrån. 


Ur Tidningen Vi #2 2024.

Fler utvalda artiklar