Claes-Göran har ”Titanic” som yrke

  • 28 dec 2023
  • 9 min

// Foto: Björn Lindahl / Aftonbladet / TT

Claes-Göran har ”Titanic” som yrke
Nils Niemi Boman

// Foto: Björn Lindahl / Aftonbladet / TT

Lyssna på artikeln

Claes-Göran Wetterholm, etnolog och forskare, äger över 3 000 böcker om Titanic. Själv har han skrivit åtta av dem. Han glömmer aldrig ögonblicket då han första gången anlände till vraket.

”Jag satt hemma i Sverige när George Tulloch ringde. Bland Titanic-vetare var han känd som expeditionsledare och jag var bekant med honom sedan cirka två år tidigare. 1993 skulle han göra sin andra färd till vraket och då hörde han av sig från USA och sa att det var dags att åka.

’Du ska ut’, sa George.

’Vadå ut?’, svarade jag.

Ut på Atlanten var det. I juni åkte jag. Jag hade med mig en bandspelare från radion och gjorde ett program om resan till Godmorgon världen i Sveriges Radio. Vi kom ut till havs med ett matarfartyg och efter en tid närmade vi oss. Inspelningen var igång och jag var redo att fånga känslorna på båten. Jag gick runt med min apparat, men det visade sig vara lönlöst… Ingen ville prata. Alla gick in i sig själva. En kvinna sa senare att det var så bedövande berörande att veta att vi nu var vid förlisningsplatsen där Titanic-katastrofen hade inträffat 81 år tidigare.

Jag hade då varit intresserad av Titanic i tre decennier. Klockan var tjugo minuter i nio, kvällen den 21 oktober 1960, när allt började. Om man ska vara exakt. Jag var åtta år gammal och det sändes ett temaprogram som SVT hade köpt in från BBC. Serien hette Time to remember och det tredje avsnittet handlade om suffragetterna, då nämndes Titanic i förbifarten. Jag frågade pappa vad det var för något och med svaret hände någonting i mig.

Mitt intresse för den här berättelsen har kommit att prägla hela mitt liv. Idag är jag ordförande i Skandinaviska Titanicföreningen och jag har forskat, skrivit och jobbat på olika sätt med skeppet i fyra decennier. Jag har Titanic som yrke, det låter ju inte klokt egentligen.

Precis som för många andra greppade skeppet tag i mig, men det är svårt att definiera exakt vad som var fängslade. Första kroken var antagligen själva berättelsen om det massiva fartyget och den stora katastrofen, men med åren har jag utforskat alla möjliga olika ingångar i den här historien. Det kan ibland kännas som att ju mer jag läser om fartyget, desto mer förstår jag hur lite jag faktiskt vet.

Att hitta en enstaka förklaring till varför folk fortfarande är så fascinerade av Titanic är omöjligt. Det finns lika många svar som det finns intresserade – och det är flera miljoner. Den här berättelsen suger in folk som en malström och det har byggt en miljardindustri. Att skeppets öde väckt så mycket intresse kan delvis förklaras av att katastrofen tidigt kommersialiserades och att grundberättelsen trots allt är rätt begriplig. Man kan identifiera sig med människorna som befann sig ombord. Men mer specifikt kan man också vara intresserad av fartygsbygget, vraket, passagerarna, och så vidare. När skolungdomar hör av sig till mig och berättar att de ska skriva om Titanic svarar jag alltid att de måste berätta vilket fält inom Titanic-läran de vill fokusera på.

Konspirationsteorier kring fartyget

Till en början var mitt intresse en hobby, men på 80-talet började jag forska inom ämnet professionellt. En kvalificerad gissning är att jag idag har 3 000 böcker om Titanic som jag samlat genom åren, men nu har jag faktiskt slutat köpa nya. Jag har inte plats!

Numera är jag etnolog, så ingången jag har idag är sannolikt just läran om folket på båten. För några år sedan skrev jag en bok som hette Sagoskeppet som handlade om Titanics människor och dess myter, de konspirationsteorier som finns kring fartyget. Förra året släppte jag Svenskarna på Titanic, utöver engelska var svenska faktiskt det mest talade språket på båten så det var av intresse att undersöka de svenska passagerarna.

1991 arrangerades en utställning om fartyget på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Då hade jag varit med och samlat ihop föremål, framförallt brev och vykort gällande Titanic, från hela Norden. På sex veckor kom 66 000 besökare. Vi hade lyckats övertala Sjöhistoriska att ta sig an utställningen och det blev deras största succé genom tiderna. Det var egentligen den andra utställningen vi hade i ämnet just där och båda gick även på turné, så egentligen var det klart mycket fler som såg föremålen totalt. Det var under den tiden jag hade lärt känna George Tulloch. Då stod hans företag på randen till konkurs men räddades av vår utställning, så han utvecklade en enorm kärlek till Sverige. Två år senare, 1993, bjöd han in mig på den resa som blev min första till vraket, den som resulterade i programmet i Godmorgon världen.

Året därefter kom jag tillbaka på en längre expedition, hela sex veckor var vi ute. Jag har varit på många expeditioner sedan dess och kan inte säga att jag blivit blasé för det kan man aldrig bli om något sådant, men resan 1994 sticker fortfarande ut som den som gjort absolut starkast intryck på mig. Då var vi enda fartyget på plats och vi blev alla väldigt sammansvetsade ombord. Jag dök inte själv, men eftersom jag var den enda historikern med på resan gav det mig en unik tillgång till alla objekt som dykarna bärgade. I lugn och ro kunde jag titta på och fotografera allt. På den resan var även djuphavsutforskaren, och min vän, Paul-Henri Nargeolet, med, som tragiskt gick bort i den fruktansvärda Oceangate-olyckan i somras. Jag minns att han alltid brukade kalla mig ’Monsieur Pourquoi’ för att jag hade så många frågor om allt.”

Berättat för Nils Niemi Boman

Fler utvalda artiklar