Cormac McCarthy och PO Enquist mytologiserar sina hemtrakter

Ett år har gått sedan en av USA:s mest mytomspunna författare avled. För Stina Jackson blev Cormac Mccarthy en viktig vägvisare när hon flyttade över Atlanten för 20 år sedan. ”Han hjälpte västerbottningen i mig att känna mig hemma på nytt.”

Få platser är så mytomspunna som den nordamerikanska kontinenten. En författare som konstant dragit näring ur denna fantasirika mylla och gjort stor litteratur av den är Cormac McCarthy. De amerikanska landskap han frammanar i sina romaner – Appalacherna, Texas-Mexiko-gränsen, sydvästerns röda öknar – utgör en vidunderlig väv av verklighet och saga, med trådar som sträcker sig genom litteraturhistorien och gör romanens världar till delar av något större. Det var dessa trådar jag började dra i när jag flyttade till USA och försökte bygga mig ett nytt hem, i såväl livet som litteraturen. Jag minns när jag bilade genom New Mexico, delstaten där McCarthy levde ut sina dagar, och fylldes av känslan att allt var en vidunderlig kuliss, att jag befann mig mitt i en berättelse, en film eller en roman, samma känsla som följt mig genom barndomens Västerbotten och som tidigt födde en längtan att skriva, att hitta ord för allt detta oförklarliga, göra det till mitt. 

Det var miljöerna som förförde mig. McCarthys röda pensel över öknarna och himlen, den amerikanska jordens blodigaste minnen i skoninglös skärpa. De nästan bibliska tablåerna där envisa eldar brinner i protest mot jorden och himlens mörker. Ett ensamt träd som står i lågor och vildhästarnas skuggor som spränger över slätten. Flodernas sugande framåtrörelse och en konstant känsla av att färdas, inåt, neråt, bortom. Scener som ekar sig kvar i minnet långt efter läsningens slut och som ger ny hänförelse inför prärien och bergskedjorna och det USA som sveper förbi utanför mitt fönster när jag färdas genom detta land som nu också är hemma. 

Jag har tillbringat merparten av vuxenlivet i den amerikanska sydvästern och den inhemska fiktionen blev ett naturligt sätt att tränga in i mitt nya lands medvetande. Den fick mig också att vända tillbaka till ursprunget, till de västerbottniska berättartraditioner jag skänkts med modersmjölken och till de författare som sprungit ur samma rotsystem som jag själv. Mina nya litterära förälskelser fick mig att minnas mina första, och tillät mig att se dem med nya ögon – på försonande avstånd, vilket vidgade båda världar, och på många sätt förenade dem. Att läsa William Faulkner och Toni Morrison väckte en hunger efter att återupptäcka Torgny Lindgrens och Sara Lidmans romaner och likheterna mellan de amerikanska och de västerbottniska författarna är många och trösterika, ­särskilt i deras omsorg om människorna och platserna de skriver om. Som läsare är det lätt att känna sig hemma i deras världar.  

Mitt första möte med McCarthys författarskap skedde under universitetstiden när en professor satte Vägen i mina händer, den postapokalyptiska roman som blev McCarthys kommersiella genombrott och som belönades med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Romanen berör en far och sons färd genom ett sönderbränt, näst intill utplånat landskap, helt täckt av aska. Det är en drabbande berättelse om överlevnad, där kärleken utgör den enda ledsagaren i en förlorad värld. Läsupplevelsen skälver sig kvar i minnet, den säregna klangen och rytmen, det avskalade språket som ­plötsligt stegrar sig och snuddar vid det bombastiska. McCarthy använder sig ofta av arkaiska ord och uttryck, samtidigt som han har ett absolut gehör för hur människor av vår tid talar, och denna medvetna blandning av det förgångna och nuet blir sällsynt drabbande och skänker prosan en känsla av tidlöshet. Texten är ren, skiljetecknen få, den stadiga pulsen osviklig: 

”Ingen lista över saker att uträtta. Dagen är sig själv nog. Timmen. Det finns inget senare. Allt ädelt och skönt som man sluter till sitt hjärta har ett gemensamt ursprung i smärta. En födelse i sorg och aska. Alltså, viskade han till den sovande pojken. Jag har dig.”

Att färdas genom McCarthys litterära världar är att färdas genom ett USA som är både bekant och främmande, underskönt och skräckinjagande; det är en resa genom tiden och litteraturen där Tennessees underjordiska grottor bär ekon av Dante, där västerns öknar färgats röda av medeltida legender och Gamla testamentets blodigaste verser och där världen som vi känner den ofta får en mytisk hinna. Kort sagt: McCarthy ger läsaren ett amerikanskt landskap som sträcker sig långt bortom landets gränser.  

Mellan mörkret och ömheten började västerbottningen i mig känna sig hemma

Författaren växte upp i Knoxville, Tennessee och det är i dessa trakter som hans första fyra romaner utspelar sig. Av dessa har två översatts till svenska: Guds barn och Mörkret utanför. Det mest ambitiösa verket från denna tidiga Tennessee-period, Suttree, finns ännu inte utgivet på svenska, vilket är olyckligt, då det utgör ett av författarskapets absoluta höjdpunkter. Romanen som anses vara författarens mest självbiografiska, bjuder på en mäktig läsupplevelse med spår av Faulkner och sydstatsgotiken. 

I romanen möter vi Cornelius Suttree, en ensam man som valt att vända sin välbärgade bakgrund ryggen för ett liv längs floden och stadens bakgator där hans självvalda familj – dryckesbröder, barägare, före detta fängelsekunder och en häxa – uppehåller sig. Det är ett mörkt porträtt av en vilsen mans strävan efter mening i en tid av förändring, där gamla levnadssätt och traditioner hotas av den moderna stadens framväxt. Här beskrivs Knoxville i förfallet och undergångens gråskalor. En plats fylld av krossade drömmar och hopplöshet som utgör en direkt spegling av Suttrees inre tomhet och sökande efter mening. McCarthy leder läsaren genom stadens pulserande innanmäte – pubarna, horhusen, det underjordiska grottsystemet – allt är tecknat med en realism som vittnar om författarens lokalkännedom, samtidigt som där också finns en tydlig biblisk estetik som förädlar och förhöjer upplevelsen. Tennesseefloden frammanas som ett slags floden Styx, och det urbana landskapet blir en skärseld som bär samma ödesmättade skepnad som den utbrända världen i Vägen. 

Samtidigt genomsyras berättelsen av en ömhet – både gentemot landskapet och människorna – som jag känner igen från den berättartradition jag själv vuxit upp med, oavsett om det handlar om Musikanternas uttåg, Pölsan eller Hjortronlandet, just platsens oerhörda betydelse, markens grepp om människorna och den ständiga känslan av att befinna sig långt från händelsernas centrum, i en värld där naturen och religionen länge har härskat sida vid sida och där friktionen mellan stad och land, mellan att bevara och utvinna, är ständigt närvarande. Och det var här – någonstans mellan mörkret och ömheten – som västerbottningen i mig började känna sig hemma på nytt. 

Miljöns betydelse är genomgående för hela författarskapet, vare sig McCarthy skriver om barndomens Knoxville, gränslandet mellan Mexiko och USA eller den mytomspunna sydvästern som blivit hans hem på äldre dagar, så utgör landskapet, själva markerna, inte bara en egen karaktär utan också en katalysator för handlingen, för människorna. Det är landskapet som sätter villkoren och skänker romanerna deras oerhörda sprängkraft. 

Författaren lämnade uppväxtens Tenneessee för El Paso, Texas, där han började göra research inför det romanprojekt som skulle resultera i hans magnum opus: Blodets meridian. Beväpnad med historiska och litterära källor, skrönor och legender, samt vår ­moderna erfarenhet och eftertanke, lyckades han skapa ett av den amerikanska litteraturens storverk. Romanen är en västern, samtidigt som den gör upp med sina romantiserande föregångare och belyser landets koloniala historia med en närgången brutalitet som matchar den hänsynslösa tid den skildrar. Här finns inga hjältar för läsaren att klamra sig fast vid, tvärtom, romanens bultande medelpunkt utgörs av domaren Holden, en av den amerikanska litteraturens mest oförglömliga antagonister. Blodets meridian sträcker sig bortom lokalhistoriska skeenden och antar bibliska proportioner. Öknen och de karga ­slätterna blir ständiga påminnelser om lidandet – de nattliga stormarna, sanden som knastrar mellan tänderna, hettan och den dödliga törsten. Den naturliga världen blir en syndabock för människans plågor. Som Holden säger mot slutet: ”De sade att det ­berodde på landskapet. Att landskapet tar ifrån människan förståndet.”

De försonande dragen är få. Det som gör romanen uthärdlig är språket. Den lyriska prosan blir till en bön för mänskligheten. En påminnelse om konstens kraft att blotta vårt djupaste mörker med en skönhet som utgör vår starkaste motpol och möjlighet till försoning.  

Utanförskapet har gett mig en klarare blick på omgivningen

En värld i förändring är ett återkommande tema i McCarthys romaner. Ett annat är ensamheten. Ingen av karaktärerna känner sig helt och fullt hemma i den värld de lever i, vilket leder till ett ständigt sökande efter mening och tillhörighet. Denna isolering blir tydlig i Dessa vackra hästar, den första delen i McCarthys Gräns-trilogi, där vi får följa unge John Grady Cole som förlorat sin familjs marker i Texas och ger sig av mot Mexiko i jakt på ett sannare liv mer förenligt med hans nostalgiska natur. Han rider till häst längs vägar som befolkas av bilar och över slätter som förvandlats till återvändsgränder med hjälp av stängsel och taggtråd, han drömmer om ett liv som vaquero i en tid där cowboyen är på utdöende. Upplevelsen av att famla efter sig själv i en värld som blivit alltmer främmande är bekant och berörande. Precis som Cole har jag tampats med känslan av att inte längre höra hemma någonstans sedan jag flyttade över Atlanten. Världen har blivit större, men min plats i den är inte längre lika självklar. Jag lever i ett slags mellanrum mellan två länder, kulturer och språk, en enslig plats som tär på själen, men ger desto mer näring åt författarådran. Utanförskapet har gett mig en klarare blick på omgivningen, en ny medvetenhet som ger bränsle åt skrivandet. Det är med ordens hjälp som jag ständigt försöker hitta hem på nytt. 

Under de första utlandsåren var läsningen en vindlande vandring längs nya stigar, men snart var hemlängtan där och med den väcktes ett nytt intresse för den värld jag lämnat bakom mig, och jag började snart läsa mig hem till rötterna. Till ­Skelleftetrakten och Per Olov Enquist.

Det jag beundrar hos McCarthy är det samma som jag högaktar hos Enquist, nämligen förmågan att fånga en plats, att skänka den liv och mening med osviklig skärpa och en lyhördhet som öppnar upp och bjuder in läsaren. Båda författarna besitter ett absolut gehör för hur människor pratar och rör sig i sin specifika miljö, och båda lyckas samtidigt väva in en mytologisk sensibilitet i texten, en värld utanför världen, som sträcker sig bortom det lokala och skänker rymd och omfång, som placerar den fysiska platsen i ett större sammanhang som gör den ännu synligare, låter oss smyga än närmre. Kanske är det den goda fiktionens största bedrift? Denna förmåga att vidga och förena i en och samma text. 

Per Olov Enquists Västerbotten är min egen litterära vagga. Jag har formats av samma nyckfulla marker, av skogarna, avstånden, årstidernas ändlösa utmaningar, allt är ytterst igenkännligt, men samtidigt ­främmande, just för att det silats genom Enquists säregna bildspråk, hans konstnärliga geni. Detta inträffar inte minst i Musikanternas uttåg, en roman som briserar av lokal färg och kännedom, men där texten också antar en nästan överjordisk klang, något som får mig att se de hemtama miljöerna med nya ögon. Ett känt exempel är den hos Enquist ofta återkommande bilden av himlaharpan. De flesta människor i nordliga trakter är bekanta med sjungande vinterisar, men hos Enquist blir fenomenet någonting större och mer betydelsefullt, något som sträcker sig långt bortom den västerbottniska by han skriver om: ”Sången från isen kände han också igen… Det var en oerhörd sång som tycktes hämtad från stjärnorna… Det vrålade som om trähuset varit en cellolåda och någon där ute i det gnistrande kalla mörkret dragit med en jättestråke över strängarna. Sången kom från rymden och var ordlös och handlade om de ordlösa. Det var himlaharpan.”

Och det är inte enbart den fysiska världen som får en mytisk dräkt i romanen, även västerbottningarna ges gåtfulla drag när vi får se dem med en utomståendes ögon: ”Detta folk, tänkte Elmblad, är ett obegripligt folk. Att missionera i detta Westerbotten är att vandra i det mörko landet. Jag förstår mig inte på dem.”

Enquist, liksom McCarthy, mytologiserar platserna och människorna de känner som bäst, och det är i den varsamma blandningen av det realistiska och det mytomspunna som fiktionen hämtar sin förenande kraft.

McCarthy och Enquist föddes med ett års mellanrum och ett världshav emellan sig. Två vitt skilda författarskap som berusar mig på samma sätt. Deras verk uppehåller sig vid existensen, vid de stora ­frågorna, och frammanar oförglömliga bilder i sina försök att närma sig svaren. Deras litterära landskap ger läsaren möjligheten att färdas in i det okända och att hitta hem i samma andetag.

Ur Vi Läser #4 2024.

Läs fler artiklar:

Stina Stoor om konsten att döda ett husdjur

I skuggan av Evert – Ellinor Taube fick vara ”Lillan” hela livet