”Då berättade jag för min dotter att jag var trans”

  • 13 dec 2021
  • 7 min

// Foto: Nicklas Elmrin

”Då berättade jag för min dotter att jag var trans”
Lina Norman

// Foto: Nicklas Elmrin

Lyssna på artikeln

Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val. Angelica Löwdin kom ut som transperson, 69 år gammal.

”Jag hade packat en peruk och några klänningar, det lilla jag lyckats samla ihop. Det var november 2008 och jag var på väg till London. Det kändes som ett självmordsuppdrag att prova kläder på damavdelningen. Men den önskan jag haft, att få vara tjej, kom över mig redan när jag var tio år. Då var jag övertygad om att jag var galen – vilket var jobbigt att bära på som barn. Jag visste att så här får man inte vara. Världen såg annorlunda ut på 50-talet.

När jag var 15 år träffade jag min hustru Birgitta. Hon var 13 och vi blev bästa vänner. Vi kunde prata om allt och jag berättade för henne om hur jag kände. ’Det går nog över när vi gifter oss’, sa vi. Det förde oss samman på ett sätt men komplicerade så klart också vårt förhållande. Det är inte lätt att vara partner till en transperson. Efter att Birgitta dött blev jag ensam med det här. Jag hade ingen att anförtro mig åt. Detta hade varit vår hemlighet under hela äktenskapet. Vi var gifta i 40 år. Innan hon dog sa Birgitta att hon förstod att jag, när hon var borta, skulle vilja komma ut.

När jag inte orkade bära det här inom mig längre reste jag till London. Där finns något som kallas dressing services. Jag ringde och frågade vad det skulle kosta att ha någon som coachade mig under en dag. När jag kom dit sa kvinnan som mötte mig: ’Byt om så ska jag sminka dig – sedan åker vi till Oxford Street’. Jag utbrast: ’Va, ska vi ut?’. Hon svarade att det inte var farligt eftersom jag var med henne. Och så var det. Vi åkte buss och gick från den ena butiken till den andra. Det var första gången jag var ute bland folk som Angelica. På hotellet hade jag checkat in under mitt tidigare namn Sven-Gunnar.

Angelica Löwdin. // Foto: Nicklas Elmrin
Angelica Löwdin. // Foto: Nicklas Elmrin

Jag gick på darriga ben och fick förklarat för mig vad jag skulle tänka på. Framför allt skulle jag inte titta misstänksamt på min egen spegelbild i skyltfönstren. Jag skulle bara gå rakt fram och försöka njuta. I elva dagar var jag Angelica och jag blev säkrare och säkrare. Ingenting hände. Ingen sa ett ont ord. Folk frågade mig om vägen till busshållplatsen, som om de tänkte att den tanten vet nog.

Någon sa en gång att jag måste piffa till mig, att jag ser ut som en gammal lärarinna. Då kände jag att jag hade träffat rätt. Jag gillar den här stilen och jag är ju pensionerad professor i tyska.

Under min resa mötte jag också andra transpersoner. När jag kom hem funderade jag över var i Göteborg de här människorna fanns. Jag ringde RFSL och fick beskedet var jag skulle gå. Jag tog en pappkasse med kläder och bytte om på plats. Så höll det på ett tag. Jag vågade inte gå hemifrån iklädd klänning, grannarna kunde ju se mig. Men ungefär en månad efter Londonresan sa jag till min dotter att det var något jag behövde tala med henne om. Hon blev likblek och trodde att jag hade fått cancer. Jag svarade: ’Nej, jag är inte sjuk, jag har inte begått ett brott och jag ska inte sälja huset och flytta till Australien’. Då undrade hon vad det var för bagatell. Jag berättade att jag var transperson. Hon hade aldrig haft en aning.

Nojan sitter i ens eget huvud

När jag berättade för barnbarnen lade jag några foton på Angelica på bordet och frågade om de såg vem det var. Till slut, när jag bad dem att titta noga på glasögonen, såg de att det var jag. Jag förklarade och sedan var det inget mer med det. Ungefär: Jaha, so what? De var 10 och 15 år då och innan jag åkte hem frågade jag den yngsta om hon undrade över något. ’Du morfar, vad är solsting?’. Det kändes som att ställa av sig en tung ryggsäck. Min dotter säger att jag är mycket gladare nu. Och det är klart, kan man vara den man är… Men det räcker att jag får vara Angelica. Jag behöver inte några hormoner eller operationer.

Jag mådde verkligen gott i London och kände att här kan jag var den jag är. Nu känner jag så även hemma i Göteborg. Jag är Angelica jämt. Jag kan gå vart som helst och passera som tant. Jag var på Göteborgsoperans trettondagskonsert iklädd långklänning. Det var jätteroligt och inte farligt. Nojan sitter i ens eget huvud. När jag kom ut inför mina grannar, alla på en gång, var det en som sa att om jag inte skulle kunna vara den jag är, då vore det för jävligt. De flesta människor tycker så. Men det tar tid att bli helt säker på sig själv. Jag har en sak kvar. 2024 är det 50 år sedan jag disputerade i tyska. Då ska jag kreeras till jubeldoktor. Jag ska sy upp en snygg, svart långklänning. Det är det sista lilla pirret i magen. Accepterar de inte att jag kommer som Angelica får det vara.”


Berättat för Lina Norman.

Fler utvalda artiklar