”Då förstod jag att jag kunde hypnotisera”

  • 14 jul 2022
  • 8 min

Erik Olkiewicz. // Foto: Patrik Olsson

”Då förstod jag att jag kunde hypnotisera”
Henrik Ekblom Ystén

Erik Olkiewicz. // Foto: Patrik Olsson

Lyssna på artikeln

Erik Olkiewicz blev hypnotiserad och efter det blev sig ingenting likt. Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller då de har förändrats för alltid.

”Första gången jag kom i kontakt med hypnos var 1994, under min tid som utbytesstudent på North Park College i Chicago. En kväll samlades vi i aulan för en show. När hypnotisören på scenen frågade om någon ville testa blev det snart lång kö – och jag tog också plats.

Hypnotisören berättade att vi, vid återkomsten till våra platser, skulle inse att våra navlar var borta. Jag hittade min navel rätt snabbt men min vän hade större problem och ropade: ’Någon stal min navel!’ Minnena efter att jag hade hypnotiserats är få. Jag blev medveten om verkligheten igen först när jag såg min vän leta febrilt bredvid mig.

Men jag minns hur bra jag mådde! En inre frid, som resultat av att hypnotisören hade bombat oss med ljusa bilder om våra liv; hur bra betyg vi skulle få, hur väl vi skulle lyckas i livet, hur pigga vi skulle känna oss varje morgon därefter… När vi den kvällen åkte in mot stan för att festa satt jag i bilen och såg Chicagos skyline komma närmare, hela tiden med instinkten att jag ville stanna i nuet, med den där härliga känslan i kroppen.

Vid återkomsten till Sverige undersökte jag hypnos lite närmare, men det verkade krångligt och fanns inte riktigt någon hypnostradition i Sverige. Så jag blev journalist istället. Men på något sätt ville hypnosintresset inte släppa, så när jag 2008 på nytt började fundera över framtiden gjorde hypnos entré med full kraft igen. Jag gick en tvådagarskurs hos en svensk hypnotisör och blev som besatt. Jag hoppade på en utbildning i Las Vegas med Marc Savard, en av världens främsta hypnotisörer. Där gick vi adepter och såg hans shower sex kvällar i veckan, och instruerades sedan av honom hela dagarna. Jag var där i tre omgångar på kort tid, och reste varje gång tillbaka med hemläxa. Till exempel: ‘Tills nästa gång ska du ha hypnotiserat 50 personer’

Jag tog varje chans. Jag bad min fastighetsskötare om nyckeln till sällskapsrummet på vinden och bjöd in till hypnosshow via sociala medier. På Facebook postade jag regelbundet frågan ’vill du bli hypnotiserad?’. Jag gick på hemmafester, fullt nöjd med att fastna i köket med uppgift att hypnotisera folk till höger och vänster.

Hypnos är effektivt vid ångest
och smärta.

Första gången jag fick betalt var på en svensexa. Jag fakturerade 1 500 kronor efter att ha hypnotiserat delar av sällskapet till att tro att en sittpuff var en katt.

Allt detta var, när jag ser tillbaka, en fantastisk skola. Det gav mig framför allt övertygelsen om att det här ville jag syssla med. Så jag gick fler utbildningar, bland annat i Skottland, och nu har jag varit verksam som hypnotisör i drygt tio år. Dels med shower, dels med en coachande del.

Genom åren har jag förstås stött på många fördomar om hypnos. Som att allt är fejk, eller att de som blir hypnotiserade bara spelar med. Den vanligaste frågan jag får är: ‘Funkar det verkligen?’ Många tror fortfarande att hypnos bara finns i Disneyfilmer. Men ja, det funkar i allra högsta grad. Hypnos är ett sinnestillstånd där den mänskliga hjärnas kritiska förmåga förbigås och selektivt tänkande accepteras. Forskningen är tydlig med att hypnos inom vissa områden – som vid ångest och smärta – är effektivt. Man brukar säga att hypnos är den äldsta formen av psykoterapi, något som Freud försökte sig på men övergav till förmån för fri association och psykoanalys.

Själv kan jag bara berätta om det jag har upplevt under de här åren och konstatera att hypnos gör skillnad. Att roa människor från scen är en ynnest, särskilt eftersom det är en av få underhållningsformer där människor i bänkraderna är mer än passiva åskådare. De bidrar själva till innehållet genom att vara modiga nog att släppa det självkritiska filter vi annars bär på. Och att hjälpa människor med problem, och få dem att bli bättre versioner av sig själva, är förstås viktigt på riktigt.

Kristina, som kontaktade mig när mitt intresse för hypnos vaknat till liv på allvar, berättade om sin ovanliga fobi – rädslan att gå i nedförsbacke. Varje dag valde hon en omväg för att komma hem. En gång när hennes vänner lurat upp henne i Skinnarviksbacken i Stockholm hade hon tvingats hasa ner på baken för att komma därifrån. Nu undrade hon om hypnos kunde hjälpa. Jag lovade att göra ett försök.

Vi träffades i ett hyrt coachrum på Luntmakargatan och jag gjorde som jag hade lärt mig för att sätta en person i hypnos. Det fungerade. Hennes ögonlock började vibrera, andningen förändrades, axlarna föll ner. Och så började jag tala om hur katastrofscenariot hon såg i sitt inre inte var rationellt, att hon var trygg där hon gick. Det handlade om att repa skivan hon hade i sitt huvud, störa bilderna av den förestående olyckan som hon målade upp för sig själv. Jag bad henne också att se sig själv utifrån och det fick henne att inse hur löjlig hon såg ut när hon hasade nedför en backe. Så att hon kunde skratta åt sig själv. Och det gjorde hon.

Det här var första gången jag hypnotiserade för att hjälpa någon med ett faktiskt problem och jag visste inte om jag hade lyckats. Men några dagar senare fick jag ett meddelande från Kristina: ‘Alltså Erik på riktigt, väldigt härligt det här att bara gå ner för den där jäkla backen i morse.’


Berättat för Henrik Ekblom Ystén.

Fler utvalda artiklar