”Då lämnade jag missbruket”

Adéle Holtz var tung missbrukare tills hon en dag lämnade sin egen nyårsfest och bestämde sig: Aldrig mer. Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val.

”Det var nyårsafton 2010 och jag hade till slut fått nog. Jag skulle fylla 21 år och levde ett miserabelt liv. Mitt hem var så äckligt. Jag orkade inte bry mig om någonting. Allt handlade om att döva mörkret inom mig. Jag proppade mig full med tunga opiater, gick på fester och drack tills det svartnade. Det som lockade och höll mig kvar i den världen var att jag var populär. Jag har alltid haft dålig självkänsla och dåligt självförtroende men bland andra pundare såg jag bra ut. Det var svårt att släppa det. Men den där nyårsaftonen lämnade jag min egen fest och bestämde mig för att bryta med mitt gamla liv och starta om på nytt.

Jag började må dåligt redan som barn. I sjuårsåldern fick jag min första panikattack. Då stack jag mig med nålar för att tillfälligt fly känslorna inombords. Jag var mobbad och hade ingen att prata med. Det blev ett inre kaos. 15 år gammal träffade jag en kille som introducerade mig för ecstasy. Jag kände ’oj, kan man må så här bra’. Snart frågade han om jag ville testa något ännu häftigare. Det var LSD. Jag flyttade hem till den här killen. Vi beställde tabletter på nätet och köpte heroin av skumma typer. Allt eskalerade snabbt. Jag gick till skolan men låg ibland avdäckad på lektionerna. Min bästa kompis har i efterhand sagt att hon inte kan förstå att lärarna inte såg. Efter ett tag började mamma misstänka något, men jag avskydde henne då. Jag ville inte att hon skulle lägga sig i mitt liv. Samtidigt kände jag själv att allt bara blev värre och värre. Jag klarade inte gymnasiet på grund av missbruket. Jag kunde inte behålla ett jobb. Jag förlorade vänner och tog avstånd från släkt och familj.

För att slippa avtändning från drogerna började jag även dricka. Jag hade en väldigt ohälsosam relation till alkohol. Jag drack rent ur flaskan och blandade med tabletter. Jag förstår inte hur min kropp klarade det jag utsatte den för. Jag kunde snygga till mig själv och se ut som en partypingla, fast det var bara en fasad. När det var som värst tog jag mig inte upp ur sängen utan att först ha fått i mig droger. Jag ville aldrig bli beroende … men det kan gå snabbt att hamna där. Jag och min pojkvän sa flera gånger att vi skulle sluta. Skillnaden 2010, då jag faktiskt gjorde det, var att jag hade börjat umgås med nya vänner. En av dessa var nykterist – men trots det var han populär och rolig. Det förundrade mig. De här människorna var på min nyårsfest. På natten följde jag med dem till McDonald’s. Sedan åkte jag inte hem igen. Avtändningen var fruktansvärd. Jag spydde, svettades och hade frossa i två veckor. Men efter det tog jag tag i mitt liv.

Många såg mig som ett hopplöst fall.

Jag började läsa på Komvux och fick möjlighet att arbetsträna på ett hunddagis. Jag kände mig omtyckt och upplevde att jag kunde göra skillnad. I samma veva kontaktade jag en psykolog som såg till så att jag fick prova dialektisk beteendeterapi (en form av kognitiv beteendeterapi som ofta används i syfte att minska självskadebeteenden hos personer med emotionellt instabil personlighetsstörning/borderline, vår anmärkning). Jag är så glad över det. Det har verkligen hjälpt mig. Nu driver jag och två vänner ett eget hunddagis. Där tar vi emot människor som arbetstränar, vissa med missbruk i bagaget. Jag är kontaktperson. Det kunde inte bli bättre. Jag får jobba med det jag vill samtidigt som jag kan hjälpa andra. Jag vet ju hur det är – och jag vet också att det går att göra någonting mer av sitt liv. Det som tidigare var min svaghet är nu min styrka. Om jag bara kan hjälpa en person, om jag kan få en enda person att känna ’kan hon så kan jag’, då har allt inte varit förgäves. Det är annars lätt att tänka att jag kastat bort en stor del av mitt liv.

Många såg mig som ett hopplöst fall. Jag hade själv aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara där jag är i dag. Jag trodde att jag skulle vara död. Jag såg ingen mening med livet. Jag ville inte bli en Svensson, jag föraktade det uttrycket. I dag älskar jag att gå till jobbet, ta långpromenader med hundarna, umgås med kollegor och sedan komma hem till målarbord, ukulele och datorspel. Tidigare fick ingen veta att jag missbrukat och mått psykiskt dåligt. Men varför bära det själv? Jag har alltid tyckt att uttrycket ensam är stark är fel. Tillsammans är man stark. Bär man bara allt inom sig gör det heller ingen nytta. Jag kan fortfarande må dåligt ibland. Jag har bland annat diagnostiserats med depression och GAD – generaliserat ångestsyndrom – men jag har lärt känna mig själv och vet vilka hjälpmedel jag kan ta till. Efter att jag tog mig ur missbruket började jag även försiktigt närma mig de i familjen som stått mig närmast men som jag tappat kontakten med, som min mamma och mormor. I dag har vi en nära och fin relation vilket jag är väldigt glad över.”

Berättat för Lina Norman