Där Sverige och Finland möts: ”Gräns är inte en gräns för folket”

  • 8 okt 2022
  • 34 min

Linnea. // Foto: Sara Mac Key

Där Sverige och Finland möts: ”Gräns är inte en gräns för folket”
Susanna Alakoski

Linnea. // Foto: Sara Mac Key

Lyssna på artikeln

Pandemin skapade en känsla av vi och dom, men kriget i Ukraina och Natoansökan har svetsat samman Finland och Sverige igen. ”En gräns är bara ett streck som någon dragit på en karta”, säger en av alla röster som Susanna Alakoski möter på sin resa i Tornedalen.

Ur Vi #10 2022.


Vi beger osstill riksgränsen. Kör Norrskensvägen, från Haparanda till Kilpisjärvi vid Treriksröset. En resa på cirka 150 mil tur och retur. Vi ska möta människor på både den finska och svenska sidan. Landskapet går från ett slags grönskande slättlandskap med höga björkar till karg fjällmiljö med knotig vindpinad fjällbjörk. Har gränslivet påverkats av det pågående kriget i Ukraina och pandemi-situationen?

Människorna i Tornedalen har rötter i västra och östra Finland, Savo, norra Finland, Sverige och hos det samiska folket. Inte konstigt. Våra länder styrdes under tusen år av samma kung, samma riksdag. Befolkningen kämpade under samma blågula fana fram till finska krigets slut 1809.

Återkommande teman i Röster vid gränsälven (2021), en antologi från Tornedalen, är traktens flerspråkighet, den så kallade tvångsflytten söderut (pakkomuutto), krigens inverkan på bygden, årstiderna, kärleken till det karga landskapet och människorna i det. Men också gränsen som sådan. Hur den förenar, delar, hur det alltid idkats handel över den.

På väg mot Haparanda stannar vi till på Seskarö för att träffa Tommy, Smugglarkungens son, som bor tillsammans med frun Anna i ett tillbyggt fritidshus. Tubkikaren står ställd ut mot havsviken. Bastun har en egen brygga. Vi slår oss ner i uthuset där den omistliga vedkaminen utgör hjärtat.

Tommy har varit vd för Haparandabaserade företaget Polarica som hanterar bär och vilt. Förr sjukskrev sig många svenskar för att plocka bär, berättar Tommy. Kunde få 35 kronor litern och ta familjen på lyxig husvagnssemester. Men svensk bärplockarkultur dog ut 1985–1995. Polackerna och thailändarna tog över.

Foto på Tommy. // Foto: Sara Mac Key
Tommy. // Foto: Sara Mac Key

När Tommy var ung på 70-talet fattades fortfarande allt i Finland efter andra världskriget. Klädda i Levisjeans for han och polarna med moppar över gränsen och snodde tjejerna.

Vi kommer fort in på Tommys pappa som föddes 1908. En kramgo affärsman som ansåg att slipsen var ett fattigmanstecken. Tommy beskriver honom som nasare, smugglare, slaktare, fiskare. Pricken, ett sjömärke i havet, markerade gränsen vid Sarviöarna längst ut i skärgården. När pappan en sommar fiskade med nät, och råkade hamna lite för nära ­finska sidan, bestämde han tillsammans med de finska kollegorna att ta lagen i egen hand.

– Va fan, vi bogserar sjömärket en bit in i Finland så näten hamnar i Sverige.

I hemmet gästade celebriteter som boxaren Ingemar Johansson och trollerikonstnären Truxa. Pappan ägde travhästar på Solvalla, bar kassar med pengar till banken. När han senare drev en Ica-butik kunde han, med sitt stora hjärta, stoppa en slant i fickan på fattiga finska snattare. Han bedrev även tjuvrackarspel med tullen. Försåg finländarna med ryamattor, skinn, skogsfågel, klockor, trollerisaker och surrogatkaffe. Fick prima lax i utbyte. När han sedan sköt en björnhona, tog hennes tre ungar och skapade ett ”Borås djurpark” utanför den egna butiken blev det också rubriker. Han fick dagsböter för smugglingen, satt i finkan, men i folks ögon blev han aldrig dömd.

– Man ansåg att han gjort en god gärning.

Tommy tycker att pappa borde fått medalj i stället för böter. Att vara smugglare är den bästa handelshögskolan, lägger han till. När jag frågar om vad som fraktas över gränsen i dag svarar Tommy raskt:

– Snus och knark.

Ska vi bli fiender nu?

Bron till Tornio svänger av vid Sveriges nordligaste Ikea. Det enda som behövt byggas ut redan första året. Torne älv, Norrbottens längsta älv, glider majestätiskt nerströms. Att klockan hoppar fram en timme är egentligen det enda som visar att vi byter land. Så Outokumpu förstås, som tillverkar saker i rostfritt stål.

Ulla har likt många andra gjort den omistliga pakkomuutton söderut. Sökt såväl äventyr som jobb. Hon arbetade på Volvo i Göteborg och utbildade sig till svarvare vid AMU-center i Eskilstuna. Efter tjugofem år återvände hon.

– Språket är enklare här.

I dag arbetar Ulla på en tv-fabrik men har två syskon kvar i Sverige. Ett i Sandviken, ett i Borlänge. Båda har arbetat på Domnarvets jernverk.

Ullas pappa körde mjölk. Som liten på 70-talet följde hon med till affären i Sverige, en på den tiden spännande resa. Sverige var burgnare. Det fanns en tull. Ulla minns särskilt skridskorna och äppellådan som kom från tant Elsa på den svenska sidan. På finska sidan minns hon klädhjälpen familjen fick i skolan till de sju barnen. I dag reser hon till Sverige på nöjesresor för att köpa knäckebröd och ärtsoppa. Snabbkaffet är också billigare.

– Inte är det som förr. Då fylldes bussarna, vi reste ofta över gränsen för att köpa mjölk och smör och socker.

Ulla säger att hennes liv är vanligt, inget speciellt. När jackan åker av läser jag trycket på hennes t-shirt: Au revoir tristesse.

Gränsen beskriver hon som en dörr hem. När pandemin på allvar bröt ut ville ingen åka till Sverige.

– Ska vi bli fiender nu?

Så blev det inte. Kriget i Ukraina har enligt Ulla svetsat samman broderfolken igen.

Molnskuggorna kastar sig över oss. Linnea som är inflyttad till Haparanda tog jaktlicens och skoterkort när hon var sexton. Hon bär den blommiga gröna sjalen från tornedalsdräkten nonchalant runt halsen utan vare sig kjol, förkläde eller svarta klackskor. Hon löptränar längs gamla Haparandabanan där de många godstågen en gång pendlat. Dressinerna som tagit över spåret påminner om nya tider. Vi far till det gamla älgtornet. Hit kommer Linnea arla morgon med termos. Dricker kaffe, skriver ner tankar. Blåbär, lingon, hjortron. Genom bärmarkerna följer hon årstiderna. De är mer renodlade hos oss, säger hon. Hon älskar vintern mer än sommaren.

– Islossningen ber inte om lov. Nu händer det.

Vi far vidare till Kukkolaforsen. Finlands flagga vajar i vinden på ena sidan det strömma vattnet. Den svenska på den andra.

Foto på vatten, gränsen Finland/Sverige.

Älven förenar svennebroderland, mer än den skiljer oss åt, säger Linnea när vi äter lunch på Kukkolaforsen Turist & Konferens. För henne är gränsälven mer en lekplats än en gränsövergång. Den betyder vänskap, grill, dejter, laxfiskehäng, picknick och båt. På vintern kör ungdomarna skoter och pimplar där. Det är också älven hon har starkast känslomässigt band till:

– Där har jag gråtit, hånglat, dansat och spytt.

Före kravallstaketen i samband med pandemin visste hon inte var gränsen var. Någon skillnad på Sverige och Finland har det aldrig varit för henne eller vännerna.

– Vi är samma land som Finland här. Vi är annat i södra Sverige. Vi talar blandspråk, växlar till det som känns bäst för stunden.

Med kriget i Ukraina menar Linnea att det blivit än viktigare att hålla relationerna Sverige-Finland intakta.

– Vi måste stå enade. Det skulle funka så himla dåligt om vi inte gjorde det.

Linnea som utbildar fritidsledare pratar också om pakkomuutto. Menar att regeringen gör det omöjligt att bo i Tornedalen. Sjukvård, vägar, utbildningsmöjligheter sviktar. Pandemikrisen visade dock att mycket går att göra på distans, säger hon, samtidigt ler hon åt att Postnord meddelat att posten numera ska levereras var tredje dag.

– Klarar de det är det bra. Har inte hänt på 50 år.

Europa är fullt av minnesmärken från slag och krig. Monument resta för att inte glömma soldater som stupat. I Finland, med landets våldsamma 1900-talshistoria, är de mångfaldiga. Även i Haparanda, och längs hela Norrskensvägen, stöter vi på krigsminnen. Statyer resta över krigsinvalider, krigsbarn, men också svenska frivilliga i de olika broderlandskrigen. Flera vi talar med kommer ihåg egna eller äldre generationers nedärvda berättelser. Linnea minns farmor i Pajala.

– Hon tog hand om ryssar som skidat fel.

Linneas vänner i Ryssland är det svårt att upprätthålla kontakten med just nu. De vill fly landet och situationen. När de talar i telefon talar de kodat.

– Känns ju som förr i tiden.

Vi återvänder till Finland. Passerar städer som Pello och Kolari. Molnbergen speglar sig i Muonio älv, Torne älvs största biflod, som nu utgör gränsen till grannlandet. Ensamma renar nosar vägrenen. Välskötta hus och trädgårdar. Vindpinade silvergrå rior. På flera ställen obevakade gränsövergångar.

I Kilpisjärvi tronar flaggor från Norge, Sverige och Finland. Vi slår oss ned med Bosse från Karesuando. Den före detta slaktaren som har slaktat Sveriges nordligaste ko, men som sedan nitton år driver Guesthouse Haltinmaa med tillhörande restaurang Lapintyttö och Halti Pub. Kärleken förde honom hit.

– Det var fruns idé att köpa. Vi säljer frisk luft.

Byn är utgångspunkt för vandringsturer. Här ligger Malla naturreservat och Finlands högsta punkt, Halde fjäll. Treriksröset, en gång byggt av ryssar och norrmän, markerar de tre rikenas gräns.

Foto på Bosse. // Foto: Sara Mac Key
Bosse. // Foto: Sara Mac Key

Bosses verksamhet drabbades hårt under pandemin. Nu är det fullbokat igen. Det går bättre och bättre säger han förnöjt, men kineserna och ryssarna är borta.

– Sverige och Norge är bättre grannar än Ryssland.

Bosses mamma gick i skolan i Haparanda under kriget. Hörde hur det pangade på finska sidan. Det började här i Kilpis, säger Bosse, de brände allt på finska sidan.

Hur påtagligt det är här, att folk minns bränderna från Lapplandskriget, som utkämpades mellan Finland och Nazitysklands trupper, alldeles i slutet av andra världskriget. Finländarna som flydde till Sverige bodde i jordkojor när de återvände, säger Bosse allvarligt. Så skrattar han till.

– Det finns många fruar från Finland i Tornedalen.

Gränsen är ung. Vid fredsavtalet efter finska kriget 1809 förlorade Sverige Finland genom en ny gränsdragning längs Torne älv. Tornio hamnade på den ryska sidan. Haparanda by med sina sju bondgårdar på den svenska. Under första världskriget var staden enda kontakten mellan länderna i väst och de stora imperierna i öst. Åren 1917–1918, då även finska inbördeskriget härjade, fraktade postlinbanan 28 miljoner paket. På den svenska sidan älven stannar vi till vid konstverket Transit, ett minnesmärke föreställande brevduvor som påminner om detta.

Stundtals känns det märkligt att befinna sig i ett land och samtidigt se ett annat hela tiden. Berg, stenar, vatten är ju desamma. Fröna, fjällvråken, fjällämmeln och fjällripan korsar likt älgen och renen gränsen utan eftertanke. Det gör vi människor vanligtvis också. Men när pandemin var ett faktum och ländernas regeringar fattade beslut om skilda förhållningssätt ändrades allt. Många beskriver hur människorna på kort tid gick från att vara grannvänner till fiender med stundtals hårt språk.

– Kommer det någonsin att bli som förut? När kriget i Ukraina bröt ut, nog blev det som förr igen.

Åtta grader, dugg. Vi drar på oss regnjackorna. Mitt i Kilpis ett inhägnat område. En grupp människor ligger på knä och påtar i jorden. Eija Aikio är ordförande i Kilpin Marttat (Kilpis Marthor), som sköter den botaniska trädgården. Marthorna härstammar ursprungligen från den tvåspråkiga Martharörelsen i Finland, vars uppgift i slutet av 1800-talet var att bedriva upplysningsarbete bland Finlands husmödrar inför de hotande ”förryskningsåtgärderna”. Än i dag finns Marthorna i hela Finland, om än med andra uppgifter. Bland Marthorna i Kilpis syns också män, och en hund.

Det pågår ett vecko-talko. Talko på finska betyder frivilligt arbete utfört av en gemenskap. Det kan handla om allt från att bygga en bystuga till att turvis sköta gårdsplanen åt en krasslig granne. Talkoandan under kriget var god. Först arbetade man hemma på åkern, sedan hjälpte man grannarna på kvällen. Stadsborna uppmanades via affischering att delta i hötalkona då landsbygdens folk befann sig vid fronten. Barnen travade ved och plockade metallskrot. Finland återuppbyggdes till stor del på detta vis efter krigen.

Stolt visar Eija trädgården som utgörs av perenner, ätbart och vilda växter i ”en och samma bänk”. Sibirisk pion, libbsticka, gulsporre, rabarber, snårvinda, smörblomma, porslinsveronika. Allt tycks finnas. Hur är det möjligt? tänker jag och ser mig omkring. I ett område där snön i fjällbjörkskogen smälter i början av juni, där isen på älven lossar kring midsommar, där vegetationsperioden hör till de kortaste i Europa, 101 dygn, med en medeltemperatur i juli på 10,9 grader, och på sina ställen ett tjockt lager av evig tjäle. Jag studsar till när Eija utbrister:

– Det är så vackert när allt blommar!

Bland alla växter ståtar även Framtidens gran. En miniatyrgran som härstammar från ett frö från en gran som planterats för att hedra Finlands självständighet 1917. Självaste urgranen planterades i Brunnsparken i Helsingfors 1931. År 1967, när Finland fyllde 50 år, planterades sedan över 30 000 gårdsgranar, alla ättlingar till modergranen. Projektet Framtidens grankampanj erbjöd därefter så ”många människor som möjligt” att hedra historien av landets självständighet, genom att plantera ett eget träd inför Finlands 100-årsjubileum. Omgivet av bergen här i Kilpisjärvi står det också ett.

– Granen representerar också det finska folkets skatt, de finska skogarna.

Foto på Anna Sigrid. // Foto: Sara Mac Key
Anna Sigrid. // Foto: Sara Mac Key

I Karesuando, Sveriges nordligaste tätort, finns en knivfabrik. Slakteriet Kötthallen där Bosse slaktade Sveriges nordligaste ko, ligger vägg i vägg med Sveriges nordligaste camping. Mitt i ligger Bymacken med skylten:

”Vi har allt, nästan”.

Åskan mullrar över vidderna. Byn drabbas av strömavbrott, stängs ner i ett huj. Vi haffar Anna Sigrid som kommer farande nerför backen på sin sparkrollator. Blir hembjudna. När vi någon timme senare sitter i hennes kök på kommunens äldreboende får vi veta att hon egentligen är mer van att bo i kåta.

– Pynta ett hus har jag svårt för, men i en kåta vet jag åt vilket håll kaffepipen ska stå.

Anna Sigrid, född 1940, har gått Nomadskolan i Karesuando. Terminerna sträckte sig från sjätte augusti till mitten på april.

– Jag hade tur, lärarna kunde samiska.

Den enda gången Anna Sigrid tänkt på gränsen som gräns var när flyttleden under kriget passerade den, och familjen kom till finska sidan. Pappa sa:

– Gå inte av släden, det kan finnas minor.

Hon minns också en ensam desertör som kom simmande över älven till fjälls. Pappan gömde honom i förrådet riggat på fyra pålar. När de fyra vakterna kom efter och letade ljög han.

– Man hjälpte dem som kom.

Det kom även flyktingar över gränsen från Norge. Fem av dem gömdes av farmor, minns Anna Sigrid, som också såg henne ge dem trettiofem kronor.

– Det var mycket, pensionen på den tiden var femtio kronor.

Anna Sigrid förstod inte. Det visade sig dock att flyktingarna var farmors egna barnbarn som bodde på den norska sidan. De välkända fjällstigarna hade lett dem rätt. Bränderna minns hon också tydligt. Fast hon bara var i femårsåldern har hågkomsterna satt djupa spår.

– Jag for till Inari. Kunde inte sova. For över till Norge, där sov jag som en gris.

Anna Sigrids väggar pryds av bilder på söner och barnbarn inramade i renhorn. När vi kommer in på hantverk tar Anna Sigrid fram vaggan hon sov i när familjen levde till fjälls.

– Mamma gjorde den.

Anna Sigrid har själv virkat brudkronor och vävt otaliga samiska traditionsenliga band, avsedda för kläddräkter, skor, mössor, förkläden, vaggor, vardagsföremål, ryggsäckar. Hon välter ut påsen på bordet. Visar hur de ska kombineras med varandra för att utmärka vilket område personen kommer ifrån, om det är band till en kvinna, man eller ett barn. Anna Sigrid väver på stolen hon sitter på. Jag spänner fast garnen i dörrhandtaget där, säger hon, och pekar åt sovrummet.

– Mönstren sitter i huvudet.

Foto på vatten, gränsen mellan Finland och Sverige.

Anna Sigrid har med kontor i Karesuando som första kvinna arbetat på Länsstyrelsen med rennäringsfrågorna. När jag frågar hur hon tycker att rennäringsfrågorna har utvecklats under den fyrtioåriga anställningen, citerar hon vad pappa en gång lärde:

– Världen förändras, försök vara med den.

Anna Sigrid väver fortfarande, stickar sockor och bakar. Hon visar en plåt bullar som aldrig blev färdigställd eftersom åskan bröt strömmen.

Vid Pajala möts Torne älv och Muonio älv igen. Vi byter rike genom att köra över ännu en gränsbro. Kommer till Pajala lagom till fisksoppan som Monika, inflyttad från Göteborg, bjuder på. Runt bordet sitter vännerna Bertil, anrik Pajalabo, och Tuula som kommer från ”sursillssläkten” i norra Finland.

– Man skäms inte över att komma från lappista längre. Det har blivit fint att komma från norr.

Genast kommer vi in på språk. Ty i området finns anor från skogssamer, svedjebrukare. Det finns ett betydande vallonskt påbrå. I staden driver hitflyttade från Thailand kafé och hotell. Det finns ryskor här, chilenare, men också människor från Syrien. När man började spela teater på meänkieli under 80-talet utvecklades det till en folkrörelse, säger Tuula, som menar att språk gör oss nyfikna, världen blir större, möjligheterna blir fler. Vi listar ord på meänkieli, det största gemensamma språket.

Hantuuki
Matrassi
Bolsteri
Hinki
Lastbili
Tallrikki
Gardini
Äppuli

Äppuli. Äpple. Tuula sluter ögonen. Äppellådan i skolan om hösten kommer för henne. Det slår mig hur exotiskt det en gång måste varit med äpple här i norr. Nästan alla äldre nämner dem, saliga i blicken.

Samtalet vinglar in på laestadianerna vars landmärken är lika tydliga som krigen i trakten. I detta nu är de en inifrån växande grupp, enligt Bertil, bosatt i Sattajärvi, en av de byar där väckelsen dominerar och befolkningen ökar genom barnaskaror upp till 10-15 barn. Rörelsen, säger han, är bokstavstrogen, konservativ. En skara tyr sig helt till Karl den XII:s bibel. Barnen deltar inte i undervisning om homosexualitet, går inte på teater. Man motsätter sig kvinnliga präster och många ser pandemin, ryska invasionen, översvämningar, jordbävningar, okontrollerade bränder, som tecken på tids ände. Men detta räds man inte, tvärtom, tron stärks, man övertygas om att man står på rätt sida vid Jesus återkomst.

Effektivitetskraven är hemska.

När vi talar gränsliv skrattar Tuula till, säger att det går att köpa vad man vill, dessutom det billigaste på båda sidorna. Bertil skrattar också, menar att smugglingen upphörde i samband med EU.

– De tog bort hela spänningen!

Tuula blir allvarlig, vänder blicken inåt.

– Gränsliv är bra. Man upptäcker sig själv genom den andre.

Landsbygdspolitiken är en stor fråga. Det fattas folk. Behöriga lärare, sjukvårdskunniga, lastbilschaufförer, truckförare, tandläkare. År 2002 fanns det fem poliser i Pajala. I dag har polisen öppet halva torsdagen. Kontoret bemannas då av en polis. Monika, pensionerad socialarbetare, skakar på huvudet.

– Allt handlar om att hålla budget. Effektivitetskraven är hemska.

Alla tre är överens om att Kaunisgruvan drar folk till bygden.

– Till och med samerna fattar att gruvan är ett måste. Vägarna här är sämre än sovjetvägarna.

Bertil cyklar hem, men Monika och Tuula tar oss till Kengis där Tuula bor och har arbetat som guide vid det gamla järnbruket. Här har man tillverkat stång- och tackjärn, här har Læstadius i egen hög person bott i det grå pörtet och från predikstolen tagit fight med både sprit och språk. Genom att öka finskans status gav han bygdens folk en stärkt självkänsla.

Monika har kokt kaffet. Tuula har bakat hjortronpajen. Vi tränger oss genom blåbärsris och snår. Slår oss ned på stenarna vid forsen. Bruset tar över, tvingar oss att lyssna på dess tusenåriga röst. Vi gör som forsen säger och njuter av kalaset.

Foto på Anja och Ludde. // Foto: Sara Mac Key
Anja och Ludde. // Foto: Sara Mac Key

Anja Maria och Ludde i Hedenäset bjuder på fika. Anja Maria är kommunikatörsansvarig på skogsindustriföretaget Billerud Korsnäs. Ludde arbetar som yrkesjägare, just nu i ett mårdhundsprojekt vars uppgift är att utrota gossedjuret med fluffig päls och stora mörka ögon på svenska sidan.

– Det hör hemma vid Asiens östkust.

Om mårdhundar sprider sig fritt i Sverige skulle de dränera naturen på grodor och fåglar som bygger bo på marken, berättar Ludde, och lägger till att mårdhundsprojektet sannerligen utgör en slags skarp gräns.

Järvskinnet på väggen kommer från 40-talet, Luddes farfar var skytt. På väggen hänger även tre lodjursskinn. Får man skjuta lodjur? frågar jag. De tar ren, svarar Ludde, så i skyddsjakten, ja. Det slår mig hur fel pälsdjur på väggen kan uppfattas söderöver. På en annan vägg hänger bilden på Anja Marias farmors mormor. Vi tycker den är fin, men Anja Maria klipper av:

– Rasbiologerna tog bilden på 20-talet. Det är vår enda bild av henne.

Paret har två barn och är inflyttade från Arvidsjaur. Kärlek och jobb förde dem tillsammans, och hit.

– Man åker inte till Tornedalen utan ett ärende.

Första gången Anja Maria passerade gränsen blev hon rädd.

– Får man passera?

Gräns är inte en gräns för folket, säger Ludde. Det är bara ett streck som någon dragit på kartan. Och just vid Hedenäset bildar Torne älv ett inlandsdelta med flera suveränitetsholmar. Holmarna tillhör det ena landet men nyttjas av brukare i det andra. Själva gränsen går i den djupaste fåran, kan flyttas i samband med de gränsöversyner som sker vart 25:e år. Vissa svenskägda holmar kan då ligga på finskt territorium.

Familjen åker ofta över till Finland. Men pandemin ställde till det. Gränsen stängdes i omgångar. Drop in-tider. Intyg. Personbevis dög ibland, ibland inte. Artiklarna i Haparanda-bladet handlade om finländare, bosatta i Sverige, som var förbjudna att besöka sitt eget land.

– Pandemin skapade en känsla av vi och dom.

Fritidsaktiviteter gick förlorade. De kunde inte åka med barnen till ”världens bästa lekplats” i Tornio. Släkt, vänner träffades på parkeringen i Pello.

– Vardagen slogs i spillror.

Men nu är det över. Nu dras ett spår för längdskidor från Risudden till Övertorneå. Och visst, det pågående kriget i Ukraina hjälper till. Goda grannar som vi är, och måste vara.

Utbudet, säger de, är otroligt på finska sidan. Industrier, bilmärken, kläder. Rovaniemi 17 mil bort är en stor stad.

– Du får fara till Gävle för att hitta motsvarande.

Barnen går i förskola i byn. Äventyrspedagogik, jag har aldrig hört ordet. De har ett älgtorn på gården och går på älgjakt om hösten med pinnar som bössor. Personalen talar olika språk, meänkieli, finska, svenska, är vana vid olika kulturella inslag.

– Här är alla barn minoritet. Här förstår alla att det är viktigt med språk.

Paret umgås med vänner som också är inflyttade. De nämner folk som flyttat upp från Eskilstuna med finska föräldrar, folk med rötter i Polen, Tyskland.

Sista natten övernattar vi hos Gunhild som driver Arthotel i Risudden, och är initiativtagare till Konsthall Tornedalen. Tillsammans med det nya landskapshotellet på Luppioberget som erbjuder vandring, grottor, klippor, lämningar från kriget, känns området plötsligt som en tillväxtens plats.

Vinden smeker hängbjörkens grenar. Utsikten över älven är magnifik. Allt blommar karusellikt. Hägg, syren, rönnbär. Midsommarblomster, maskros, hundkex, smörblommor. Laxen dyker i älven. Ren, älg, lodjur. Vinterparadis. Midnattssol som bländar. Jag tänker att trakten runt Risudden måste vara självaste Tornedalens Österlen.

Fler utvalda artiklar