Därför älskar Trumps inre krets Tolkien

Donald Trumps inre krets är närmast besatt av Sagan om ringen och i Europa använder radikalhögern Tolkien för att sprida sitt politiska budskap. Hur blev Midgård ett slagfält i kulturkriget?

Dagarna innan New Yorks borgmästarval avgjordes hösten 2025 blev det allt tydligare att en muslimsk socialist skulle vinna.

USA:s president Donald Trump kokade av vrede.

Hans myndighet Homeland Security gick ut i strid på sociala medier – med J.R.R. Tolkiens sagovärld som tillhygge.

I ett inlägg sade hoben Merry att hans älskade hemland Fylke stod inför förintelse, vilket underströks med texten: ”We come to it at last, the great battle of our time.” Ett annat inlägg föreställde hjältekungen Théoden som bistert betraktade horder av anfallande orcher och sa: ”So it begins.”

Trumpisternas val av Tolkien var ingen slump. Faktum är att männen som utgör presidentens inre krets är närmast besatta av den engelske författaren och hans verk.

Vicepresident J.D. Vance har Sagan om ringen-trilogin som ideologisk ledsagare medan hans mentor Peter Thiel döper företag och varumärken efter företeelser i Tolkiens litterära landskap. Trumps chefsideolog Curtis Yarvin hyllar Tolkien som administrationens store inspiratör och Tesla-miljardären Elon Musk grundar sin världssyn på att hoberna överlevde endast tack vare ”Gondors hårda män”. Vilket innebär att västerlandet måste alliera sig med sådana karlar, i betydelsen hårdföra högerextremister, i striden mot vår samtids ondskefulla Mordor. Det vill säga invandrare.

Även i Europa använder radikalhöger, rasister och fascister Tolkien för att sprida sitt politiska budskap. Mest känd är Italiens premiärminister, högerpopulisten och Tolkien-fanatikern Giorgia Meloni. Redan i sin ungdom inom fascistiska MSI klädde Meloni och hennes partikamrater ut sig till Tolkien-figurer och arrangerade barnföreställningar. Idag som premiärminister proklamerar hon att Sagan om ringen är en ”helig” bok. 

Den europeiska rasismens intresse för Tolkien accelererade 2004 när filmstjärnan John Rhys-Davies åtnjöt framgångar efter att ha spelat hjältedvärgen Gimli i Sagan om ringen-filmerna. I en serie intervjuer sa Rhys-Davies att Tolkien gav samtiden livsviktiga insikter eftersom det pågick en nedtystad ”demografisk katastrof” i Europa. Muslimerna skulle ta över kontinenten inom 20–30 år (det vill säga ungefär nu år 2026) och redan år 2020 skulle hälften av alla holländska barn att ha muslimskt ursprung.

– Tolkien lär oss att generationerna möter utmaningar, sa Rhys-Davies. Om de inte antar dessa utmaningar så går deras civilisation under (”they will lose their civilisation”).

Filmstjärnans ord gav Europas rasister glädjefnatt. Men uttalandet mötte samtidigt ilska hos demokratiska krafter som hävdade att J.R.R. Tolkien i själva verket varit antirasist. Självaste Tolkien Society, som förvaltar författarens litterära kvarlåtenskap, uttalade att ”det finns dokumenterade bevis för att Tolkien inte delade dessa åsikter och vi blir sorgsna av att se sådana felaktigheter spridas”.

Idag riktas samma ilska mot trumpisternas politiserade Tolkien-användning. Det hävdas att Trump-administrationen inte kan någonting om Tolkien och hans författarskap. ”Enkelt uttryckt är dessa män dåliga nördar”, skriver publikationen Vox. Tolkien och hans böcker manifesterar i själva verket antirasism, hävdar Trumps kritiker.

Kriget om Midgård existerar parallellt med ett ständigt tilltagande Tolkien-intresse som inleddes när regissören Peter Jackson gjorde stormsuccé med filmatiseringarna av Sagan om ringen. Filmerna Sagan om ringen (2001), Sagan om de två tornen (2002) och Sagan om konungens återkomst (2003) har omsatt astronomiska 27 miljarder kronor och följdes av filmtrilogin om hoben Bilbos äventyr 2012–2014. Sedan kom två säsonger av tv-serien Maktens ringar (säsong tre kommer i år) och den animerade filmen Striden vid Rohan. År 2027 kommer storfilmen The hunt for Gollum och vid horisonten finns en serie Silmarillion-filmer samt en planerad nyinspelning av Sagan om ringen-böckerna.

Men vilka har egentligen rätt när de politiserar Tolkien?

Radikalhögern – eller deras antirasistiska kritiker?

Vilket ideologiskt landskap genomsyrar Midgård?

Svaren är långt ifrån så enkla som debatten påskiner. Tvärtom är de komplexa, svåra och sysselsätter överraskande mängder forskare. Det visar läsning av historikern och Tolkien-experten Robert Stuarts imponerande nya bok Tolkien, race, and racism in Middle-earth som försöker svara på diskussionens infekterade frågor. För det första, var stod J.R.R. Tolkien politiskt?

_{Fotnot: Det existerar två huvudsakliga svenska Tolkien-översättningar, dels en äldre av Åke Ohlmarks, dels en nyare av Erik Andersson. I artikeln används generellt Ohlmarks begrepp då de är mer kända på svenska, trots medvetenhet om att Ohlmarks översättningar är problematiska. Angående filmstjärnan John Rhys-Davies så hade han fel 2004 när han förutspådde att hälften av de holländska barnen skulle vara muslimer år 2020. När detta skrivs (januari 2026) definierar sig cirka sex procent av alla holländare som muslimer.}

John Ronald Reuel Tolkien föddes i nuvarande Sydafrika 1892 men flyttade som treåring med modern till engelska Worcestershire när fadern avled. År 1911 skrevs han in vid Exeter College i Oxford och specialiserade sig så småningom på språkstudier. Tolkien var ingen vidare forskarbegåvning men blev på 1920-talet anställd som universitetslärare och föreläste om sitt älsklingsämne: det fornengelska kvädet om hjälten Beowulf. Samtidigt hade Tolkien börjat uppfinna fantasispråk som han kombinerade med ett gryende fantasy-författarskap. År 1937 kom boken The Hobbit som följdes av mästerverket: den gigantiska Sagan om ringen-trilogin, som efter decenniers arbete till slut publicerades 1954–1955. Idag har Tolkiens böcker sålts i uppemot 250 miljoner exemplar och han är en av världshistoriens mest framgångsrika författare. Enligt en brittisk omröstning är Sagan om ringen-trilogin 1900-talets främsta litterära verk.

Ideologin i Tolkiens böcker avspeglar författarens uppfattning att allt nytt är dåligt och världen är ”going to the bad”, som han uttryckte det. Katoliken Tolkien tolkade verkligheten – både i omvärlden och i sin fiktiva värld Midgård – som en evig strid mellan godhet och ondska.

Politiskt tillhörde Tolkien det tidiga 1900-talets anglosaxiska konservatism; en antidemokratisk överklasshöger som nostalgiskt avskydde modernitet, industrialism och kapitalism samt tvivlade på det globaliserade och mångkulturella brittiska imperiet. Tolkien och hans trosfränder var engelska – i viss mån antibrittiska – nationalister som hyste gränslös kärlek till det utrotningshotade agrara England (motsvarande Tolkiens fantasiland Fylke) som till största delen ansågs redan ha gått förlorat.

Därmed kommer vi till frågan om Tolkiens verk representerar rasism. I den akademiska debatten finns två motsatta ståndpunkter som båda har goda argument. Robert Stuart ger bägge sidor generöst utrymme i sin bok.

Försvararna – som hävdar Tolkiens icke-rasism – pekar på hans avsky mot apartheidregimen i Sydafrika. ”Jag har hatet mot apartheid i min benstomme”, skrev Tolkien år 1959. Lika viktigt är Tolkiens dokumenterade icke-antisemitism och förakt för Nazityskland. ”Jag hyser en brinnande personlig ilska mot den okunnige lille idioten Adolf Hitler”, skrev Tolkien.

Kritikerna – som hävdar att Tolkiens verk bygger på ett rasistiskt tankegods – bekräftar att Tolkien var antifascist. Men detta berodde mycket på hans konservativa klassförakt som innebar att fascismens vulgära småborgare, exempelvis Adolf Hitler, inte dög som statsöverhuvuden. Tolkien gillade inte demokrati (som han kallade ”pöbelvälde”) och hade inga problem med att Nazityskland var en diktatur. Däremot provocerades han av fascismens skrikiga folklighet.

Tolkien beundrade istället Spaniens konservative överklassdiktator Franco. Faktum är att Tolkiens idolisering av Francisco Franco orsakade en smärtsam konflikt med bästa kompisen, författaren till Narnia-böckerna C.S. Lewis. Tolkien avfärdade kamratens Franco-kritik som lättlurad fallenhet för lögner, förtal och ”röd propaganda”. Dock innebar andra världskrigets förlopp att Tolkiens kärlek för Hitlers gode vän Franco blev alltmer problematisk, vilket syns i ett ångestladdat brev Tolkien skrev till sin son. Tolkien skriver att han börjat pendla mellan ”icke-konstitutionell monarkism” och någon form av prydlig anarkism.

Angående Tolkiens avfärdande av apartheid understryker hans försvarare att Sagan om ringen är en berättelse om hur Midgårds olika raser (människor, alver, dvärgar, hober, med flera) samarbetar. Alven Legolas blir bäste vän med dvärgen Gimli trots den ingrodda misstron mellan alver och dvärgar. Det existerar till och med en rasöverskridande kärleksrelation mellan människokungen Aragorn och alvkvinnan Arwen.

Kritikerna svarar att Sagan om ringen i grunden är en berättelse om raslig åtskillnad och segregation. Varje ras i Midgård har en bestämd geografisk plats där de förväntas leva isolerat. Dvärgen Gimli kan visserligen hälsa på vännen Legolas i dennes alvrike men kan aldrig – och vill inte – assimileras i detta land. Redan i Midgårds första forntida tidsålder beslutade alvkungarna att raser borde leva åtskilda och detta bekräftas långt senare juridiskt av kung Aragorn. Det finns visserligen ett undantag och det är staden Bri, där olika raser lever tillsammans. Men ”ingenstans i den övriga världen existerar detta märkliga arrangemang”, beskriver Tolkien sitt sagolandskap.

Tolkien skapade därmed en idealvärld av apartheid, oavsett avfärdandet av rasförtrycket i Sydafrika, enligt kritikerna. Denna romantisering av segregering motsvarade hans åsikter om den verkliga världen. Jordens folkslag borde inte ha alltför nära kontakt eftersom det ”eroderar folkens särskilda identiteter”, som han uttryckte det. Litteraturvetaren Helen Young, redaktionsmedlem vid Journal of Tolkien Research, skriver:

”Raser är inga sociala konstruktioner i Midgård utan verklighet. Det finns arter (alver, människor, dvärgar, etc.) som bekräftar 1800-talets rasteorier. Det finns en explicit rashierarki som är berättelsens kärna. Midgård är rasistens fantasiland (a racist’s fantasy land).”

Nåväl, den akademiska debatten om Tolkien och rasism är inte avgjord. Men enligt Robert Stuart har kritikerna ett trumfkort på hand i diskussionen om Tolkiens berättelser: den positiva – rentav heroiska – skildringen av folkmord. Offren för Tolkiens genocid är en ras som (till skillnad från andra skurkfolk i berättelserna) fullständigt saknar rätt att leva och existera: orcherna.

Folkmordet på orcher i Sagan om ringen är påfallande modernt, trots böckernas medeltida yttre. Verklighetens medeltida genocid var annorlunda. Ta till exempel de kristna korstågens folkmord på muslimer och judar. Offren för dessa vidrigheter hade åtminstone en teoretisk möjlighet att överleva genom att ta det katolska dopet.

Någon sådan räddning är omöjlig för Tolkiens orcher. Samtliga orcher måste dö, även krigsfångar, icke-stridande orchkvinnor och orchbäbisar i sina vaggor. Inte nog med det, hela den orchiska civilisationen, dess artefakter och kultur ska upphöra att existera. Vissa kritiker hävdar att Tolkien skapade en pseudomedeltida version av någonting mycket modernt: Förintelsen av Europas judar. 

Faktum är att Tolkien redan under sin livstid fick kritik för att raskriget mot orcherna påminde om nazismen. Hans svar var att böckerna inte återspeglade verkligheten, istället var de en allegori för det ständigt pågående andliga kriget mellan ont och gott som äger rum i människosjälen. Det låter sig sägas, skriver Robert Stuart. Men han påpekar att framgångsrik populärkultur kan ha enormt inflytande på samhällen och människor.

När världens mäktigaste militärmakt likställer sina fiender med orcher är det ett hot att ta på allvar

Tolkien skapade en fantasygenre som idag resonerar överallt: i böcker, filmer, tv-serier, konst, musik och datorspel. Det finns någonting i Tolkiens berättelser som finner resonans i den moderna människans djupaste existentiella själsbrunn; något som får böckerna att bli lästa, älskade och identitetsskapande bortom de känslor som normalt väcks av litteratur. Tolkiens legendarium och dess gigantiska avkomma – ett universum av fantasy och fiktiv medeltid som ständigt återskapas av nya upphovsmän – är ett enormt diskursivt rike vars ideologi är en återklang av det tidiga 1900-talets västerländska rasistiska världsbild och mänskliga katastrofer, skriver Stuart.

Tolkiens akademiska försvarare erkänner sig som regel besegrade inför dessa resonemang. Men inom opinionsjournalistiken återfinns två överlevande försvarslinjer. Den första är att Tolkien enbart var en sagoberättare och att det därmed är löjligt, PK-korkat och woke att ideologianalysera Midgård. Denna argumentation håller dock inte i ljuset av Trump-administrationens användande av Tolkien. När världens mäktigaste militärmakt likställer sina fiender med orcher är det ett hot att ta på allvar.

Den andra försvarslinjen har redan nämnts; den består i åsikten att rasister som beundrar Tolkien är ”dåliga nördar” som missförstått författarens verk. Men Tolkien-kännare menar att författaren inte har ansträngt sig för att förhindra rasistiska tolkningar.

Robert Stuart sammanfattar sin bok Tolkien, race, and racism in Middle-earth med påpekandet att J.R.R. Tolkien onekligen skrev sina verk utifrån en rasistisk mentalitet genomdränkt av kristen humanism och ultrakonservatism.

Vi bör ändå minnas att Tolkien vid sin död 1973 inte hade någon aning om att hans verk skulle användas av 2000-talets fascister, högerextremister och populister för att hetsa mot muslimer. Men det har inte hindrat vår samtid från att ständigt använda Tolkien i ”den numera pågående rasistiska pandemin”, skriver Stuart. 

Vi lever i en Tolkien-nutid där enbart extremt våld, krig och auktoritär politik anses kunna lösa problem. Att Tolkiens böcker är fantastisk litteratur – som ständigt upptäcks och älskas av nya generationer – förändrar inte detta faktum. 

Läs mer av Henrik Arnstad:

När Sverige skulle göra som Oppenheimer – skaffa en atombomb

Sverige stoltaste stund? Okände hjälten räddade tiotusentals liv