Bob Dylan är aktuell med två konserter i Sverige och i november kommer hans bok om låtskrivandets hemligheter. I samband med att Dylan fick Polarpriset 2000 skrev journalisten Håkan Lahger att Dylans dåliga låtar och skivor är lika viktiga som de bra, om man vill lära känna hela artisten.

Ur Vi nr 19/2000

Det är alla sanna konstnärers plikt att vara kärringen-mot-strömmen, att lyssna till sin egen röst och inte till lockropen från kritiker, agenter, förlag, gallerister och andra för kreativiteten störande figurer. Bob Dylan tar den uppgiften på största allvar och är en mästare i att slita av banden till dem som vill krama livet ur honom.

Dylan har visserligen inte, som Neil Young, blivit stämd av sitt eget skivbolag, anklagad för att ”inte producera Neil Young-plattor”, som det hette i Youngs fall. Men Dylan har lämnat sin publik i sticket så ofta att sveket blivit hans adelsmärke, en självklar ingrediens i konstnärskapet. Dylan slänger inte bara i väg en tveksam platta eller en okoncentrerad konsert som snabbt faller i glömska. Nej, Master Bob bjuder sin publik en stor och grandios besvikelse som svider i månader och år.