Därför är Bob Dylans dåliga låtar så viktiga

Bob Dylan är aktuell med två konserter i Sverige och i november kommer hans bok om låtskrivandets hemligheter. I samband med att Dylan fick Polarpriset 2000 skrev journalisten Håkan Lahger att Dylans dåliga låtar och skivor är lika viktiga som de bra, om man vill lära känna hela artisten.

Ur Vi nr 19/2000

Det är alla sanna konstnärers plikt att vara kärringen-mot-strömmen, att lyssna till sin egen röst och inte till lockropen från kritiker, agenter, förlag, gallerister och andra för kreativiteten störande figurer. Bob Dylan tar den uppgiften på största allvar och är en mästare i att slita av banden till dem som vill krama livet ur honom.

Dylan har visserligen inte, som Neil Young, blivit stämd av sitt eget skivbolag, anklagad för att ”inte producera Neil Young-plattor”, som det hette i Youngs fall. Men Dylan har lämnat sin publik i sticket så ofta att sveket blivit hans adelsmärke, en självklar ingrediens i konstnärskapet. Dylan slänger inte bara i väg en tveksam platta eller en okoncentrerad konsert som snabbt faller i glömska. Nej, Master Bob bjuder sin publik en stor och grandios besvikelse som svider i månader och år.

Dylans konst är en gammal konst och ändå är den svår att få syn på. Den befinner sig snarare vid sidan om tiden, än före den. Precis som sina målande kollegor går Dylan igenom olika ”ismer”, skapande perioder vars innehåll och betydelse ibland inte kan överblickas annat än genom backspegeln.

Generationskamraten Van Morrison har sagt att musiker inte ska bedömas utifrån enstaka låtar eller album, vilket recensenter och annat löst folk plägar göra. Sångerna skrivs i ett ständigt flöde och de kompositioner som har turen att möta de rätta arrangemangen och de rätta musikerna blir stor konst. Van Morrison önskar att musikern kunde ses som en hantverkare, en yrkesman som går till jobbet varje dag i en ständigt pågående process. Morrisons och Dylans konst ska betraktas som livsprojekt, ett maratonlopp där skivorna är vätskekontroller och där spurtpriser och etappsegrar är oväsentliga.

Vi i publiken däremot drivs ibland förbi smärtgränsen när vi tvingas slänga ut tusentals kronor i vår iver att följa ”livsprojektkonstnärernas” alla kringelikrokar. Måste exempelvis Ulf Lundell pracka på oss ytterligare en dubbelplatta? Kunde han inte stoppat hälften av sångerna i byrålådan? Och hur mycket vi än älskar att vistas i ”Slas” värld så önskar vi vissa höstar att Stig Claesson kanske kunde hoppat över att ge ut sin årliga roman.

Men om inte Dylan, Lundell, ”Slas” eller för den delen Woody Allen får fortsätta sina offentliga nonstop-undersökningar av tillvaron så halveras deras konst. Och vad blir då kvar? Det är en artistisk nödvändighet och en överlevnadsstrategi för Bob Dylan att göra ”dåliga” album och att iscensätta kreativa frontalkollisioner med sin publik.

Konstens kamikazepiloter med karriärer långa som ösregn – Dylan firar 40-årsjubileum som skivartist nästa år – har ett förhållande till publiken som liknar äktenskapet. Det är i måndagsmorgnarnas gråa ljus vi lär oss något om varandra och det är då kärleken växer. Festliga lördagsmiddagar och långa söndagspromenader är undantagstillstånd i livet.

Precis så är det med Bob Dylan. Den som endast lyssnar på hans hitlåtar får bara halva människan. Hans bortglömda ”måndagsplattor” är lika nödvändiga som hans klassiska album för den som önskar lära känna hela Dylan.

Men som sagt, det är ett litet helvete att vandra i mannens fotspår och Dylanologerna har aldrig haft några svårigheter med att hitta anledningar till att bli upprörda. I mitten av 60-talet förfasade de sig över att Dylan lämnade det akustiska folksångarskrået och trädde in en bullrig och bråkig rock’n’roll-värld. Mytbildningen kring den där eftermiddagen 1965 på Newport Jazz Festival när Bob Dylan äntrar scenen med Butterfield Blues Band växer för varje år, liksom antalet skrönor. En säger att Pete Seeger försökte hugga av elkabeln med en yxa och en annan berättar att Dylan-managern Albert Grossman och festivalarrangören Jackie Lomax medelst knytnävar försökte övertyga varandra om den elektriska respektive akustiska religionens överlägsenhet.

Fansen har inte bara skrynklat pannorna över huruvida Dylan ska använda sig av två hål i väggen eller ej. De har ojat sig än mer över hans politiska hemvist. På sitt fjärde album, Another Side of Bob Dylan, visade Dylan bland annat med sången My Back Pages att han redan som 23-åring tröttnat på rollen som det unga Amerikas argaste protestsångare. Han vände gatans svartvita demonstrationståg ryggen och den som valde att trampa upp sin egen stig i denna radikalkollektiva tid stämplades just som svikare.

Den svek-debatt som kantat Bob Dylans karriär har stundtals nått hysteriska nivåer. När dubbelalbumet Self Portrait damp ner mitt i sommarhettan 1970 tyckte många att han borde rensat bort de flesta av de 24 sångerna. Att sjunga duett med sig själv i Paul Simons The Boxer var enligt fansen under Dylans värdighet.

Om Self Portrait och Dylan (a fool such as I), som kom tre år senare, resulterade i besvikna suckar tjöt Dylanvännerna som stuckna grisar när Slow Train Coming och Saved gavs ut. Samtidigt som punkrockens svetslåga skar sönder det sena 70-talets uppblåsta rockhimmel och släpade ner rockmusiken på gatan igen började Dylan att klättra i motsatt riktning på en nyreligiös himlastege.

Vid ett tillfälle har Dylan sålt sig.

Att helt slutkörd under en turné möta Jesus på ett hotellrum och bli lika frälst som Carola kunde väl fansen i och för sig tåla, men att Dylan i Reagans nykonservativa Amerika skulle sälla sig till högerspökena i Born Again Christian-rörelsen var en snudd på oförlåtlig synd. Redan 1966 under en konsert i Manchester hade en yngling ropat ”Judas” till Dylan, och ekot av det vrålet hördes nu åter.

Å ena sidan betraktas Dylan som en gud att knäfalla inför, å andra sidan som mindre vetande. Ett barn som måste skyddas för sig själv och för världens ondska. Något som Dylan är i mindre behov av än de flesta av dagens superstjärnor. Bob Dylan har till exempel aldrig låtit sig sponsras under någon av sina otaliga turnéer och utgör därmed ett av de stora undantagen inom den rockcirkus där veteraner som Rolling Stones, Phil Collins, Tina Turners turnéaffischer numer alltid pryds av en biltillverkares eller ett dataföretags logotype.

Vid ett tillfälle har Dylan sålt sig. Ett kanadensiskt finansinstitut fick köpa The times they are a-changin till en TV-reklamkampanj. Men de fick nöja sig med Richie Havens version. För övrigt är Dylan vit som en oskuld vad gäller kopplingar till reklam och sponsorer.

Men att svänga 180 grader åt det minst väntade hållet har Bob Dylan sysslat med hela sitt liv. 1989 hyllas han för mästerverket Oh Mercy och allt är glömt och förlåtet fram till året efter, när fansen vänder bort blicken och skäms efter att ha träffats av Under the Red Sky. För att sex månader senare prata i munnen på varandra om alla fantastiska outgivna sånger som grävts fram till The Bootleg Series, Vol 1-3. För Dylansällskap världen över är innehållet i denna box jämförbart med fynden i Tutanchamons grav.

De gånger Dylan inte drabbas av svikar-stämpeln får han i stället höra att han var bättre förr. En gravplundrad Dylanlåt från det oantastliga 60-talet slår alltid det han sysslar med för dagen. I början av 90-talet spelade han in de lågmälda albumen Good As I Been to You och World Gone Wrong. Med hjälp av endast akustisk gitarr och munspel gör Dylan en djupdykning i den amerikanska folkmusikskatten. Men hans ambitiösa försök att berätta om sina ungdomsidoler, om den musik som fick i gång honom och gjorde honom till den han är, möttes av tystnad.

När Dylan däremot drar sina egna hits framför MTV:s kameror och gör en Unplugged – Tv-kanalens revolutionerande uppfinning som innebär att rockartister spelar sångerna till, ja, kan ni tänka er, akustisk gitarr – då vet jublet inga gränser.

Med nerböjt huvud, till hälften bortvänd och utan att säga ett ord till publiken, sjunger han sång på sång ur sin outtömliga sångbok. Hans munspel tjuter som en övergiven hund och gitarren hackar emellanåt fram vilsna och för världen och medmusikerna okända ackord. Han bygger nya versioner av välkända melodier. Likt en ilsken arkitekt lämnar han inte sten på sten, sångerna rivs ner till grunden innan Dylan reser upp dem igen.

Bob Dylan fyller 59 år 24 maj och fortsätter oförtrutet sin Never Ending Tour världen runt. Där i strålkastarskenet lever han. Det är hans stund på jorden. Det är för dessa försvinnande korta ögonblick han står ut med att slösa bort resten av sitt liv i flygplansstolar, på bussäten och i hotellsängar. Under två timmar gör han sitt jobb och får äntligen frid.