Därför kan nostalgivurmen vara skadlig för dig
Killinggänget, Oasis, Hipp Hipp! och Roxette. Återföreningspandemin är här. ”Nostalgivurmen kan vara direkt hälsovådlig”, varnar en docent och forskare.
Killinggänget, 2009. // Robert Henriksson / SvD / TT
Killinggänget, Oasis, Hipp Hipp! och Roxette. Återföreningspandemin är här. ”Nostalgivurmen kan vara direkt hälsovådlig”, varnar en docent och forskare.
Publiktrycket skalade upp Killinggängets återförening från tre till elva utsålda shower på Globen nästa sommar. Det får mig återigen att förundras över den återföreningsepidemi som härjar inom populärkulturen.
Killinggänget är inte ensamma. För några år sedan återuppstod humorgruppen Varanteatern, också de med storhetstid på 90-talet, och i januari är det dags för nästa återuppståndelse: skånska humorduon Hipp Hipp! ska ut på Sverigeturné.
Inom filmen, särskilt då Hollywood, är franchise-tänket sedan länge förhärskande. Kultfilmer som Stjärnornas krig och Sagan om ringen har fått både prequels och sequels. Varför skapa nytt när publiken ändå premierar det bekanta?
Devisen är som mest påtaglig inom musiken.
När Oasis splittrades 2009 hade bandet varit avdankat väldigt länge. Att fjolårets återföreningsturné blev en utsåld världsangelägenhet förbryllar mig fortfarande. Bröderna Gallagher har visserligen alltid varit sluga på storytelling, men att strulputtarna lyckades slå i en hel värld att deras 90-talshits var 2025-sommarens självklara soundtrack … Den som missade återföreningsturnén kan alltid gå och se Don’t Look Back in Anger, dokumentären om spektaklet, på bio. Eller köpa biljett till någon av de 38 konserter Oasis ger nästa år.
Påfallande många av de band som definierade 90-talet, mitt mest formativa årtionde, har återbildats på senare år. Från britpopen hittar vi även Blur och Suede. I Sverige har Kent, Cardigans, Refused, Roxette och, tyvärr, även Ronny & Ragge återupplivats.
Myriaden av bandåterföreningar förvånar mig egentligen inte. Incitament: pengar. Det som däremot förvånar mig är det varma publikmottagandet.
Initialt välkomnade jag vågen. Att se ett återförenat och formtoppat Soundgarden på Hovet 2012 innebar att en barndomsdröm uppfylldes. Samma sak när likaledes återuppståndna stoner-pionjärerna Kyuss närmast välte Debaser Medis några år senare.
Wow! Bucket list. Att äntligen få uppleva den musik som format mig var stort. De senaste tio, femton åren har många av mina favoritband återvänt från de döda. Ash, 16 Horsepower, Lemonheads, Pavement, Smashing Pumpkins …
Min entusiasm har dock fått sig en törn.
Vändpunkten kom sommaren 2019 då grunge-veteranerna Stone Temple Pilots intog Gröna Lund. Jag är oändligt tacksam över att jag hann se originalsångaren, den oförliknelige Scott Weiland, live i New York 2015, bara några månader innan han dog i en överdos. Frånfället har emellertid inte hindrat Stone Temple Pilots. Bandet är alive and kicking, numera med ersättaren (läs: Weiland-imitatören) Jeff Gutt vid micken.
Var detta vad jag hade blivit; en salongsberusad rockfarsa hopplöst förlorad i det förgångna!?
På Grönan spelade de Plush, Vasoline och de andra 90-talshitsen. Scott Weiland saknades, men de övriga originalmedlemmarna, numera grånade farbröder, gjorde förvånansvärt bra ifrån sig på scen. Jag försökte svepas med, men kom inte ifrån den oangenäma bismaken av karaoke.
Där stod bandet, likt ett gäng odöda, och rockade lydigt fram den hitkavalkad publiken trängdes för.
Det var live, uppenbarligen, men kändes dött.
Och vad sade det egentligen om mig att jag var där? Var detta vad jag hade blivit; en salongsberusad rockfarsa hopplöst förlorad i det förgångna!?
Per Johnsson, docent och forskare på Institutionen för psykologi vid Lunds universitet, säger sig förstå mina olustkänslor. Vår nostalgivurm kan vara direkt hälsovådlig, påstår han.
– Den stora faran är att du blir så upptagen av det gamla att du tränger undan nuet. Detta åsidosättande av allting annat kan bli förödande. Nostalgi kan bli en besatthet som går över alla gränser, som till och med drabbar dina relationer.
Men, poängterar han, nostalgin har faktiskt även positiva sidor. Forskning visar exempelvis att nostalgi ger katharsis och en känsla av tillhörighet.
– Att stå i ett publikhav under en konsert, och inse att du inte är ensam, att det finns ett community …
För deprimerade personer kan nostalgin innebära en räddning, tillägger Per Johnsson.

– Det har med existentiell hälsa att göra, nostalgin som meningsbärare. Nostalgi kan vara en psykologisk resurs för människor som inte mår bra.
Per Johnsson har förresten själv köpt biljett till humorgruppen Hipp Hipps återföreningsturné.
– Jag är själv nostalgisk, erkänner han. Men jag vill tro att jag vågar släppa sargen. Jag går ofta på teater och där är ju hela grejen att pjäsen ska göras om, nytolkas.
I somras såg han pjäsversionen av Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogi på Malmö stadsteater.
– Jag var helt tagen när jag gick därifrån.
Vad säger återföreningsivern om samtiden och om oss som befolkar den? Det har jag funderat på sedan kvällen på Gröna Lund.
Paul Skallas begrepp stuck culture är giltigt men en smula uttjatat. Kulturen har fastnat, argumenterar Skallas. Förklaringen: den gamla musiken, nostalgin den väcker, är en snuttefilt i en allt oroligare värld.
Jag tror att det finns andra, mer intressanta, förklaringar.
Låt oss, det påståendet till trots, backa kassettbandet. Återföreningar skedde trots allt förr också. Under 90-talet försökte band som The Knack, Creedence Clearwater Revival, Thin Lizzy, Velvet Underground och Sex Pistols att återuppta sina karriärer.
Kuriöst nog misslyckades samtliga.
Vissa försök sprack på grund av interna stridigheter, men oftast kom den tilltänkta nytändningen faktiskt av sig efter svalt publikmottagande.
På 90-talet var publiken intressant nog inte med på noterna. 2026 tycks däremot så gott som alla återföreningar göra braksuccé.
Jag misstänker att det handlar om gammal hederlig dödsvägran. Så länge våra tonårshjältar uppträder pågår fortfarande våra tonår. Intalar vi oss.
Jag har själv deltagit i självbedrägeriet. Stått där i publikhavet, med urtvättad band-tisha, vikande hårfäste och korslagda armar. Stagedivar gör vi banne mig inte längre; vi kan möjligtvis sträcka oss till att trumma takten med skorna. Bekvämlighet spelar förstås in. Vi som var tonåringar under bandens storhetstid är köpstarka medelåldersjönsar nu. Vi kan inte gå ut och röja särskilt ofta, och när vi väl kommer loss kräver vi valuta för pengarna.
Vi vill, med andra ord, få det vi gillar. Igen och igen.
En paradox när man betraktar det historiskt oöverträffade musikutbudet. Som ung tillbringade jag ohälsosamt många timmar på Helsingborgs stadsbibliotek, där jag plöjde de inplastade utgåvorna av New Musical Express.
De band som väckte mitt intresse skrevs ned på en lista som följde med mig till någon av stans många skivbutiker, där jag, till personalens illa dolda förtret, noggrant lyssnade igenom skivorna.
Idag är det lättare att upptäckta ny musik. Lättare än någonsin faktiskt. Strömningstjänster som Spotify innebär att nästan alla låtar är tillgängliga, ”endast ett tangentklick bort”, som det heter. Men pluralismen är en chimär.
Upptäckterna sondmatas oss, vilket gör att den mäktiga känslan av erövring går förlorad. Dessutom inträder en valfrihetens tyranni. Algoritmerna föreslår att vi kollar upp än det ena, än det andra bandet. Spana in den här nya punktrion från Malta; de ska tydligen låta precis som Nirvana!
Utfallet: vi pallar inte, vi blir matta. Istället för att lyssna in det nya, bandet som låter som Nirvana, väljer vi Nirvana.
Samma håglöshet infinner sig när rockklubbarnas kalendarium studeras. Vi scrollar irriterat förbi alla purunga akter vi inte känner till, de får oss ändå bara att känna oss akterseglade – och väljer säkra kort som … typ Deep Purple.

De med early adopter-aspirationer, Fredrik Strage och Andres Lokko-typer som envisas med att göra nya upptäckter, kan alltid gå och se hajpade Girl Group, eller, varför inte, norska country(!)-stjärnskottet Tobias Sten.
Konsertbesökare på jakt efter en mer mumifierad upplevelse kan i höst se tidigare nämnda Deep Purple på Avicii Arena i Stockholm eller på Scandinavium i Göteborg. Pojkbandssugen? Återförenade Westlife lär fylla Avicii Arena. De som bommat plåtar kan tröstse svenska motsvarigheten, likaledes återförenade EMD, på Draken Live i Göteborg, eller på Rival i Stockholm.
Vi äldre stötar är, tack och lov, inte enda målgrupp på återföreningskonserterna. Längre fram i publikhavet, betydligt längre fram, röjer en yngre generation, folk som haft fräckheten att upptäcka vår musik via tv-serier eller Spotifys algoritmer. Vad gör de här? På spellistorna, det vanligaste sättet att konsumera musik, samexisterar det pinfärska och det lastgamla i ett enda soniskt NU. Dagens lyssnare förväntar sig att få uppleva samtliga artister de lyssnar på. Även live. Ergo: stark efterfrågan.
En färsk studie från data- och analysföretaget Luminate visar att folk i åldern 13-24 år ratar modern musik till förmån för sådant som spelades in innan de själva föddes. Det är alltså inte bara vi äldre som söker oss bakåt.
Konsekvens: Äldre musik dominerar nuet som aldrig förr. Därför är 00-, 10- och 20-talet inte heller lika distinkta decennier som 80- eller 90-talet.
Vi får, förefaller det, precis det nostalgi-potpurri vi förtjänar.
Ett klargörande är här på sin plats. Det finns olika typer av återföreningar. Värst? De skamlösa lurendrejare som renommésnyltar på ett klassiskt bandnamn, utan en enda originalmedlem på scen. Typexempel: ”Beach Boys” anno 2026.
Bäst? Band som gör en genuin nystart. Scenario: Återföreningsturnén ger mersmak och följs av nyskriven musik. Så rullar det på. Plötsligt finns bandet på riktigt igen; till slut glömmer fansen av deras långvariga uppehåll. Som Pixies, till exempel. De inflytelserika indie-pionjärerna splittrades 1993, återförenades 2004 och lever vidare i all välmåga.
Det tar emot att erkänna men jag upptäckte själv shoegaze-hjältarna Slowdive, som brejkade på 90-talet, först efter deras bejublade återförening.
Här har vi det fina i kråksången; återföreningar som Slowdives ger en ny generation chansen att uppleva ett underskattat band live.
Jag vill inte få vad jag vill ha. Jag vill överraskas av ett ursinnigt nytt band som spelar på liv och död.
Min kompis Kim påminner om en lika förbisedd som vacker konsekvens. Återföreningar är en lysande förevändning för gamla kompisgäng att återförenas, också de. Med konserten som kitt får människor chansen att återses, öla och konstatera att det trots allt, helt objektivt sett, var bättre förr.
Trots dessa uppsidor förhåller jag mig numera kallsinnig till återföreningar. Band of Horses spelar till exempel sin debutskiva Everything All the Time i helhet på Annexet i Stockholm. Det är alltid ljuvligt att ryckas med i låtar som The Funeral, men det har jag ju redan gjort.
Jag känner mig mätt på återföreningar vid det här laget. Efter att ha sett ett återuppståndet 16 Horsepower på Fållan i våras sprang jag in i en kompis.
”Jag är nöjd,” sa han. ”Jag fick precis vad jag ville.”
Precis där har vi det: Jag vill inte få vad jag vill ha. Jag vill överraskas av ett ursinnigt nytt band som spelar på liv och död, på toppen av sin förmåga, i en svettig källarlokal.
Läs mer:
Johan Norberg: Därför lämnar jag Spotify

