Kent blev som dom andra

Kent – Sveriges största rockband – gick alltid sin egen väg och för
åtta år sedan satte de punkt. Avskedet var definitivt, trodde alla.
Nu återförenas de för sex utsålda konserter. Vi söker rötterna
i Eskilstuna och träffar en statsminister som berättar hur det är att älska ett band som tagit ställning emot honom.

Aino Oxblod, som har sex Kent-tatueringar, famlar efter de rätta orden för att beskriva sina negativa känslor inför bandets återföreningskonserter i Stockholm. 

– Det är som om … som om …

Hon sveper med blicken över Sturebytvåan, strax söder om Stockholm. 

Det är en speciell dag. Hon påminner om att det är på dagen åtta år sedan Jocke Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och Markus Mustonen, alla iklädda ljusa kostymer, klev av scenen för allra sista gången under bandets avslutande megaturné.

Efter 26 år, 13 album och fler än 600 spelningar var det över.

Trodde hon.

– Det har varit mysigt med de här årsdagarna. Att man hörs med alla vännerna som var med. Det är så många fina minnen. Men …

Hon bryter av. 

– Men nu känns det bara jättekonstigt. Att det blir sista årsdagen för Kents sista spelning, säger hon sammanbitet, märkbart irriterad över att bandet nu lägger till ett oväntat nytt kapitel i sin historia.

Aino Oxblod föddes 1993, samma år som det ännu okända band som först hette The Coca Cola Kids, Jones & Giftet och Havsänglar bytte namn till Kent. 

När hon som femtonåring skulle åka till Storsjöyran med en kompis som ”älskade Kent” och som sa att de ”bara måste se Kent” var hon först skeptisk. Dittills hade hon inte alls förstått vad andra såg i bandets musik. 

– Jag hade hört en del låtar, men bara tänkt: jag fattar inte vad han sjunger, jag fattar ingenting. 

Men så gav hon musiken en ärlig chans. Lyssnade på det vid tiden aktuella albumet Tillbaka till samtiden. Nu var hon mer mottaglig, och fastnade direkt för Columbus där Jocke Berg rimmar om att ”Stockholm vaknar långsamt, på droger och på sorg” med ”Snön hyr ut sin oskuld, till hela Kungsholmstorg.”

– Sedan åkte vi på festivalen, lyckades hamna längst fram. När vi gick hem efter den spelningen kände jag att det var det sjukaste jag sett i mitt liv. Jag var helt frälst. 

Snart blev bandet en naturlig del av hennes liv. Så också Kent-forumet på bandets hemsida. Här träffade hon snart likasinnade vänner – och sin blivande make, Svante. 

Strax innan Kent annonserade sitt avslut med en sista skiva och turné tänkte Oxblod att det inte skulle bli några fler resor för att se bandet. Hon hade då hunnit se Kent vid 39 tillfällen. Hon kände att hon blivit vuxen, och att Kent hörde ungdomen till. 

– Men så kommer de med det där beskedet, att det var sista gången, då kunde jag ju inte skippa det. Jag fick helt enkelt lägga om mina prioriteringar. 

Det slutade med att hon köpte biljetter till samtliga 28 konserter över hela Skandinavien. Totalpris? Som ”en charterresa till Kanarieöarna”. 

Inför avslutningen, med tre spelningar i huvudstaden, struntade hon och hennes närmaste vänner i minusgraderna och tältade utanför arenan under en vecka. För att precis som under hela turnén även under dessa nå ”kravallen”, det vill säga kravallstaketet närmast scen.

När den 28:e och sista konserten var över kom allt ifatt. Med fångade trumpinnar, svettband och rosor stod vännerna och grät och kramade om varandra. Stannade kvar i den nu upplysta inomhusarenan långt efter att det avslutande konfettiregnet nått mark.

– Det var så fruktansvärt sorgligt, som att ens ungdom dog på något sätt. Eller jag landade i att det var som att bli hjärtekrossad, dumpad av sitt livs stora kärlek. Det var ju vi – och så plötsligt är den här personen bara borta. 

Så drar hon liknelsen vidare, genom att föra ihop den med nyheten om de sex nya spelningarna. 

– Nu, precis när jag efter åtta år kommit över den här stora kärleken, när jag inte längre känner någon sorg utan har gått vidare, då är det som om den här personen valsar in igen och sliter upp alla sår. Alltså, det låter kanske väl dramatiskt, men det är precis så det känns. 

– Jag har varit så säker på att de aldrig skulle göra så här, aldrig i livet! Det är så principlöst och töntigt – och Kent har aldrig varit töntiga. Det är nog det jag är mest besviken över. 

Att då som Kent redan från start säga att man ska bli Sverige största band, det var ju självmord

De 228 000 biljetterna till de sex spelningarna sålde slut i ett nafs. 

Som en följd av Kents fortsatta popularitet även efter bandets död söker sig allt fler fans tillbaka till dess rötter i Eskilstuna.

Detta kan Rocco Gustafsson vittna om. Sedan 2017 agerar han guide under så kallade Kent-promenader i staden. 

Idén kom från den lokala turistbyrån, som tyckte att Gustafsson var som skapad för uppdraget då han själv inte bara vuxit upp på platsen, utan också tidigt lärt känna bandmedlemmarna, efter att först ha bokat dem till ett antal av deras första skräniga gig. På nära håll såg han dem sedan blomma ut till Sveriges största band under den så kallade Vita konserten, där de under 2003 års nationaldag fick majoriteten av de 33 000 i publiken på Stockholms stadion att lyda uppmaningen om att klä sig i vitt. 

– Under mina vandringar försöker jag att inte bara prata om Kent, utan lika mycket om vad det var för tid och vad Eskilstuna var för slags stad som de växte upp och kom fram i, säger Gustafsson när han möter upp vid en parkering mitt i stan.

– Den hårda industrikänslan som låg över den här rätt stukade staden, i en tid när ryslig musik som Svullos För fet för ett fuck låg etta på topplistan.

Han spricker upp i ett leende. 

– Jocke har sagt något i stil med att det finaste du kunde vara i Eskilstuna, var vanlig. Att då som Kent redan från start säga att man ska bli Sverige största band, det var ju självmord. Det var något man bara garvade åt. Du sa bara inte så om du kom härifrån. För alla visste ju att det var omöjligt. 

Kent-vandringen inleds alltid vid entrén till S:t Eskils gymnasium, där Jocke Berg och Martin Sköld mot slutet av 1980-talet gick i parallellklasser på den samhällsvetenskapliga linjen. 

Vid tiden, fortsätter Gustafsson, stod en skolkafeteria – ”Grönan” – på gräsplätten framför skolan. Enligt skapelseberättelsen ska Berg en dag ha uppskattat ett kassettband som spelades i kafeterians högtalare. Han frågade vems det var. Efter att han fått reda på att det var Skölds – och att det var My Bloody Valentines Isn’t Anything – började de två för första gången att snacka, för att snart bli vänner. Fröet till Kent var sått. 

Trots att ”Grönan” sedan länge brunnit ner, nämner Gustafsson att fans ofta ändå vill sätta sig ner på de bänkar som står här ”bara för att känna in”. 

I mångt och mycket är platserna längs hela Kent-vandringen just så här. Om inte nedbrunna så rivna eller förvandlade till något annat. 

Knegoffs, haket där bandet gjorde sin första Eskilstuna-spelning för 300 spänn och en back öl, har blivit till kombinerad bingohall och center för jobbcoaching. Max 500, en svartklubb som under 1990-talet hade öppet till fem–sex på morgonen och som också förärats en låttitel på albumet Du & jag döden, en ödetomt. Vildsvinet, stället där man sågs om helgerna, är numera ett parkeringshus. Och så vidare. 

Nästintill den enda fysiska platsen som fortfarande står kvar är Ming Palace, kinarestaurangen som inte är mer kopplad till bandet än att man 1997, i fas med tredje skivan Isola, här gjorde en intervju med SVT:s Musikbyrån.

Avsaknaden av fysiska platser tycks ändå inte avskräcka de mest hängivna fansen. Årligen håller Gustafsson i sex offentliga och cirka 25 privata promenader, med cirka 30 deltagare varje gång. Detta trots att kommunen försökt att stilla efterfrågan med en app, där bandets Martin Sköld sköter guidningen under promenaden.

Efter rundturen visar Rocco Gustafsson vägen upp till andra våningen inne på S:t Eskils, där han själv också undervisar i juridik, företagsekonomi och media. I en glasmonter har Jocke Berg och Martin Sköld förärats en plats bland framstående tidigare elever. 

Gustafsson intygar att bandets musik går i arv på lärosätet. Detta bevisas snart när en handfull elever som går förbi berättar alltifrån att de lyssnat på Kent hela sina liv till att de fått en favoritlåt i Kents Flen/Paris av igenkänning, då de varje dag pendlar till och från skolan från just Flen. 

– Om man går på S:t Eskils så går det nästan inte att undvika deras musik, säger Siri Strand. Du blir hela tiden påmind om den. 

– Det är till och med så att det nämns redan när man går på öppet hus för att välja gymnasieskola, fyller Theo Thunström i. 

Inför återkomsten har Kent tryckt på att ett av huvudskälen varit ”de nya fansen som aldrig såg bandet när det begav sig”. 

Alicia Pettersson känner sig träffad. 

– Jag tror inte att jag fortfarande har smält det helt att jag kommer att få se dem, säger hon och ler med hela ansiktet. Jag hade ju ställt in mig på att de inte tillhör min tid. Att de hade gått i döden.

Popkulturjournalisten Fredrik Strage, bland mycket annat författare till reportageboken Fans, anser att hängivenheten hos Kent-fanatikerna kommit att vara i en egen klass i Sverige.

– Det finns kanske mer hysteriska fans till andra artister, men de fansen brukar efterhand inte bry sig så mycket. I Kents fall så var det som att fansens intresse bara intensifierades, inte minst under avskedsturnén, när de till och med ordnade en parad genom Stockholm inför sista spelningen. 

– Det har jag bara varit med om en gång tidigare, innan en Morrissey-konsert på Fryshuset mot slutet av 1990-talet. 

Strage har förståelse för att de mest inbitna kan se de nya spelningarna som ”ett svek”. 

Själv har han vad han kallar ”en femårsregel”. 

– Om ett band gör en avskedsturné och sedan gör comeback inom fem år så tycker jag att det är lite pajigt. Eller, det är inte så snyggt. Som när Ozzy Osbourne åkte ut på en turné som han kallade No More Tours Tour i början av 1990-talet. Sedan bara något år efter det så var han ute på en ny turné som hette Retirement Sucks Tour. 

Det finns också svenska exempel på detta, menar han. 

– Jerry Williams gjorde likadant. Efter att han gjort en avskedsturné så kom det strax därpå en ny som hette Man måste få lira. Och jag kan tänka mig att det kanske är liknande resonemang som driver Kent: Man måste få lira.

Sedan ändrar Strage tonläge. Kommer in på att man också bör beakta att Kent ”sjungit mycket om döden”. 

– Massa, massa låtar om att livet är ändligt. Och nu är ju alla i Kent en bit över 50. Föräldrar dör när man är i den här åldern. Vänner dör. Om man nu tycker att det absolut roligaste i livet är att spela live, ska man då aldrig göra det igen?

Det var verkligen en sådan hån-grej, en ren mobbningspryl. Det var verkligen en jättekonstig tidning det där

Fredrik Strage berättar att han själv inledningsvis kände ett visst motstånd till Kent, främst för att han trodde att bandet var ”ett hobbyprojekt för skivbolagsanställda”. 

– Deras dåvarande kompgitarrist Martin Roos, som sedan blev deras manager, jobbade för Sonet. Och Martin Sköld var ansvarig för The Cardigans på Stockholm Records. Han brukade ringa mig och prata om nya artister. Sedan kom deras första album och jag tänkte att det lät okej, men att det verkligen var som The Smashing Pumpkins på svenska. 

Musiktidningen Pop, där han jobbade vid tiden, slutade bry sig om Eskilstuna-bandet efter att ha hyllat de två första skivorna.

När de inte ignorerades så gjordes de till ett svårbegripligt skämt, fotograferade som rotfrukter: ”Kent-potatisarna”. 

– Gud vet varför, säger Strage i dag. Det var verkligen en sådan hån-grej, en ren mobbningspryl. Det var verkligen en jättekonstig tidning det där. 

Strage leder aversionen mot Kent till att chefredaktören Andres Lokko helt enkelt inte tyckte att bandet hörde hemma i tidningen. Kent fick annan media ta hand om.

– Jag minns när jag en gång föreslog för Andres att intervjua Depeche Mode. ”Vad kuuuul!” sa Andres då, ironiskt, berättar Strage. Han menar att stämningen på redaktionen var lika ängsligt hipp som i parodin på Expressen Fredag-redaktionen i Killinggängets tv-serie Percy tårar. 

– Andres avskydde allt som var svartklätt, det var töntigt. Han brann i stället för att musiken skulle vara svart och soulig och äkta amerikansk gospel. 

Mot den här bakgrunden, för att inte säga branta uppförsbacken, uttrycker Strage stor förvåning över att han i dag hyser så starka känslor för Kent.

– Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att Kent skulle betyda så mycket för mig som de gör nu, säger han. 

Han pekar på betydelsen av Jocke Bergs texter. 

– Styrkan med dessa är ju att de är så detaljerade att det känns som om de handlar om väldigt specifika saker. Vem du än är så kan du snappa upp en detalj och tänka: ”Men gud, har Jocke Berg läst min dagbok? Det här handlar ju om mig. Det här är exakt så som mitt liv har varit.”

Till slut fick Jocke Bergs texter till och med Andres Lokko att tina upp. Vid bandets upplösning skrev han en längre artikel i Svenska Dagbladet om sitt ”ambivalenta förhållande” till bandet. Här landade slutligen Lokko – som aldrig dolt att han röstar rött – i att han kommit att uppskatta den sena versionen av bandet, och dess alltmer politiska slagsida: ”Viljan att tro. På något. På något gott. Något bra. Något större. Karl Marx eller Gud. Helst båda två.”

De sjöng på svenska, det tyckte jag var en stor sak. Annars sjöng ju alla på engelska. 

Att Kent kommit att ses som ett band till vänster på den politiska skalan blev extra tydligt i höstas när Ulf Kristersson gick ut i sina sociala medier och jublade åt bandets återförening. Inte minst på landets ledarsidor, där statsministerns kärlek till bandet framstod som ytlig och ogenuin. 

Aftonbladets Jonna Sima Bank skrev att Kristersson aldrig kommer att förstå ”klassdimensionen i Kents musik”. Arbetets Johannes Klenell menade att han såg statsministerns kärlek till Kent som ”en evig fråga”. Allt medan Ystads Allehandas Peter Lindgren, efter att ha sett Kristerssons glada Instagraminlägg, var tvungen att ”genast tänka på något mycket trevligt för att inte kräkas”. 

– Ja, jag har hört talas om detta, säger Ulf Kristersson på telefon från en bil på väg mot Harpsund.

– Men för mig är politik och musik olika saker, fortsätter han och vill inte utveckla mer än att han tycker att det ändå är ”uppenbart att vissa låtar har kopplingar till politik på olika sätt”. 

– Men det är inte därför jag uppskattat Kent, och inte heller ifrågasatt dem av samma anledningar. Om jag bara skulle lyssna på musik med texter som tyckte precis som jag, då hade jag fått begränsa mig väldigt. För mig är musik någonting annat. Politik får jag nog av på jobbet. 

Men hur ser du på att det skrevs så många ledartexter om ditt Instagraminlägg? 

– Jag skulle snarare vända på det och säga: är inte det snarare ett tecken på att det finns väldigt många som har en relation till Kent och Kents musik? Jag tänker på sista spelningen på Tele2 Arena, där jag i publikhavet såg alltifrån gråtande tjejer till de som var tio år äldre än jag. Det är ju helt unikt att ha en sådan bred och trogen lyssnarskara. 

Så hur hittade Ulf Kristersson till Kent? 

Kanske står svaret av ”den eviga frågan” att finna en trappa upp vid S:t Eskils gymnasium, i den tidigare nämnda glasmontern med framstående tidigare elever. Sida vid sida om Jocke Berg och Martin Sköld sitter ett fotografi på statsministern. 

Men nja. Även om Kristersson medger att det såklart är ”extra kul” att ha gått på samma skola som två av medlemmarna, hänvisar han i stället till hur han, till skillnad från de flesta andra i den här artikeln, varit trogen bandet från första stund.

– Jag minns att jag lyssnade på den självbetitlade debuten för första gången i min Sony Walkman när jag sprang på löpbandet. Och jag minns att jag tyckte att det var otroligt bra. Och så minns jag det här att de sjöng på svenska, det tyckte jag var en stor sak. Annars sjöng ju alla på engelska. 

Kristersson berättar att Kent även fortsättningsvis blivit till lite av ett soundtrack under hans joggingrundor. 

– Det är väldigt många Kent-låtar som är löpvänliga i det här helt unika drivet framåt. Så jag har dem ofta med mig på det sättet i skogen, men inte riktigt lika ofta hemma i vardagsrummet, även om jag också har alla skivor på vinyl.

Album för album har han sedan haft som tradition att gå på en spelning under varje turné, såväl i Eskilstuna som i Stockholm. 

– Det är bara en jag missat, och kan du gissa vilken? 

Den vita konserten?

– Ja, och jag hoppas att jag var bortbjuden då. Det borde jag ha varit. För annars hade jag gått dit. Självklart, utbrister Kristersson som hälsar att han ska gå på en av de sex nya Kent-spelningarna. 

Fredrik Strage ska i sin tur gå på fyra. Rocco Gustafsson på tre. Allt medan några av de unga fansen vid gymnasieskolan i Eskilstuna, likt statsministern, ska gå på en vardera. 

Aino Oxblod? 

Efter att den värsta besvikelsen lagt sig, kände hon att hon skulle komma över det här också. 

– De har den platsen i mitt liv och i mitt hjärta, för de har gett mig så mycket. Så enkelt är det.

Hur många biljetter köpte du den här gången? 

– Till alla. 

Hon spricker upp i ett leende. 

– Men du ser ju var jag bor, säger hon till sitt försvar, och syftar på att det inte är mer än drygt två kilometer från hennes hem till arenaområdet.

– Jag skulle typ höra konserten hit. Ska jag då sitta hemma och inte gå på den? Det händer ju inte. 

Däremot har hon inga planer på att köa. Hon ska stå ”längst bak”. Vilket hon och hennes vänner kallar allting som inte är kravall. 

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

Fenomenet från Frölunda – fyra röster om Håkan Hellström

Sommaren 1967: Sex, droger och drömmar som gick i kras