De förlorade paradisen

De nordafrikanska oaserna försvinner i takt med att klimatförändringarna fortsätter. Enbart Marocko har förlorat två tredjedelar av sina oaser. Samtidigt med palmerna dör en hel civilisation.

Naturen är så vacker här. Jag går hit när jag behöver lugn och ro eller för att samla mina tankar”, säger Mohamed Laaziz, när han guidar oss runt bland ­palmerna och jordlotterna som omgärdar hans hus.

– Ibland sitter jag bara här och lyssnar på fåglarna.

Att visa den oas där han är född och uppväxt är bland det bästa Mohamed vet. Han går vant runt och berättar om palmlundens många hemligheter, om växterna och odlingarna och hur man ser skillnad på honpalmer och hanpalmer.

Han har ett smittande skratt, den 52-årige dadel­odlaren från Tamegroute, en stad med 21 000 ­invånare och en av de många oaserna längs med Draaflodens dalgång i södra Marocko. När han var liten växte det alla möjliga sorters frukter, grönsaker och dadelpalmer i överflöd på familjens odlingar.

– Under skördetiden kunde varje familj få ut mer än ett ton dadlar, säger han och ler åt minnet. Då brukade vi barn samlas kring elden för att lyssna på mormors spökhistorier.

Som liten brukade Mohamed ägna hela eftermiddagarna åt att bada med sina vänner i den kalla Draa­floden som rinner ner från Atlasbergen. Men den flod som förut gav liv åt Tamegroute är i dag uttorkad och igenväxt med buskar.

– Floden vattenfylls bara tre eller fyra månader om året. I år blev det inget vatten alls, säger han.

Större delen av den grönskande och livaktiga oas som han växte upp i är nu bara en skugga av sitt forna jag med torra träd och övergivna fält.

– Torkan har varat i åtta år. Det gör mig ledsen, men man kan inte sätta sig upp mot Guds vilja.

Tamegroute är bara en av alla oaser i världen som befinner sig i en existentiell kamp mot klimatförändringarna. De senaste decennierna har stigande temperaturer och mänsklig aktivitet orsakat en fatal kombination av torka och ökenspridning som dramatiskt har påverkat det unika ekosystemet och sättet att leva. Utvecklingen är extra akut i Nordafrika, ett av världens torraste områden, där medeltemperaturen kan komma att stiga med fem grader fram till år 2060. Enbart Marocko har förlorat två tredjedelar av sina oaser under det senaste århundradet och antalet palmer i landet har minskat från femton miljoner till strax över sex miljoner.

M’hamid El Ghizlane, den oas som ligger längst bort i Draadalen innan Saharaöknen tar över, var en gång symbolen för traktens blomstrande dadel­handel, men ser nu mer ut som kulisserna i en apokalyptisk film. I oasen bor åttatusen personer; dess yta har de senaste decennierna krympt med två tredjedelar och det som återstår håller bokstavligen på att ätas upp av öknen.

– Allt förvandlas till en kyrkogård, säger den 51-åriga miljöaktivisten Halim Sbai. När jag var barn odlade vi palmer, fruktträd, grönsaker … Jag kunde inte ens se våra grannars hus för all grönska. Nu återstår bara döda stammar.

En kylig morgon träffas en grupp äldre män från M’hamid i en palmlund i oasens utkant, precis där öknen börjar. De är klädda i traditionella vita kaftaner och till rytmen av en trumma börjar de klappa händerna och sjunga. De dansar runt en röd matta samtidigt som de sjunger förfädernas bönesång för att få ett slut på torkan och bringa nytt liv till oasen. En stund senare, när de samlas i ett tält för att diskutera de klimatförändringar som påverkar M’hamid, ger de uttryck för den oro de känner inför hur snabbt oasen har förändrats de senaste decennierna.

Fram till början av 1990-talet hade M’hamid fyra årstider. Under vintern föll regn och på hösten sjöd oasen av liv då säsongsarbetare och nomader kom från öknen för att hjälpa till med skörden. Lastbilar fullastade med dadlar körde dagligen till storstäder som Marrakech och Casablanca. När skörden var avklarad firade familjerna med en lång rad bröllop och gemensamma måltider.

– Nu kan vi inte göra annat än att be för att torkan ska gå över, säger en av de äldre.

I årtusenden har oaserna varit en symbol för människans uppfinningsrikedom. Invånarna har kunnat leva gott i en miljö helt skapad av människor, mitt i ett av världens tuffaste klimat, genom att använda de begränsade resurserna på ett optimalt sätt.

– Oaserna var isolerade ekosystem, förklarar ­Abdelkarim Bouarif, en 27-årig agronom från Skoura-oasen. Människorna var tvungna att själva producera allt de behövde och det gjorde de, tack vare kunskap som byggts upp under årtusenden.

Det bor fler än 150 miljoner människor i ­oaser över hela världen. De utgör den yttersta och ­viktigaste ekologiska barriären för att hindra ökenspridning. Om de försvann skulle också en hel civilisation försvinna, vars kunskaper om allt från vatten­förvaltning till olika jordbruks- och byggnadstekniker kan visa sig bli ovärderliga för vår ­anpassning till klimatförändringarna.

Oaserna bygger på ett unikt jordbrukssystem med palmer som ger dadlar, oasernas ­huvudsakliga avkastning, och skänker skugga, vilket skapar den ­fuktighet som krävs för att kunna odla frukt, grönsaker och fodergrödor under palmerna. Denna variation i grödor har gjort oaserna extremt motståndskraftiga och anpassningsbara gentemot variationer i vädret.

– Granatäpplen, aprikoser, äpplen, persikor, oliver, bönor, korn … I en välmående oas kan allt växa, förklarar ­Abdelkarim. Det är en hyllning till den biologiska mångfalden. Alla växter frodas i ett samspel, med palmerna som orkesterledare.

I oaserna fördelas vattnet mellan odlingarna och bostäderna enligt ett roterande schema. Vattnet kommer från grundvattentäkter, omgivande berg, floder och sjöar genom ett intrikat system av underjordiska kanaler, khettaras, som utnyttjar höjdskillnader och förhindrar avdunstning. Ksarer, de traditionella byarna kring de marockanska oaserna, är byggda med tjocka lerväggar som skyddar husen från den brännande ökenhettan och ger en naturlig ventilation.

Torrperioder har alltid varit en del av livet i oaserna, men tidigare följde de ett cykliskt ­mönster som gjorde det möjligt för samhällena att klara av dem genom att bunkra mat och hushålla med ­vattenresurserna. Men nu har klimatförändringarna rubbat den naturliga cykeln genom allt högre temperaturer som ger längre torrperioder. Den nuvarande ­torrperioden har pågått sedan 2014, vilket har tvingat många familjer att överge sina jordlotter, frukt- och palm­odlingar.

– För bara tio år sedan var det här området fullt av grödor och växtlighet. Det sjöd av liv, säger Jamaal Akchbab, miljöaktivist från Zagora, den största staden i Draadalen.

– Åttio procent av de boende här i trakten driver småskaliga jordbruk och är helt beroende av dadel­handeln, men nu har området förvandlats till en palmkyrkogård. Det är fruktansvärt.

Torkan har också lett till omfattande bränder som de senaste åren har förstört tiotusentals palmer över stora områden.

De marockanska oaserna täcker 15 procent av ­landets areal och bebos av runt två miljoner människor. De flesta ligger i ett vidsträckt ökenområde söder om Atlasbergen, längs med de ­karavanleder som förr förband Saharaöknen med Medelhavskusten. Oasernas invånare är stolta ättlingar till de nomadstammar som befolkade området för hundratals år sedan och har starka band till trakten. Men de dåliga ­framtidsutsikterna tvingar familjer att flytta till storstäder för att ­arbeta på ­byggen eller ta säsongsarbeten i hotell- och ­restaurangbranschen. Hundratals ksarer har ­övergivits och håller nu på att vittra sönder under tyngden av de sanddyner som kryper allt närmare. Att vandra runt bland dessa ruiner är som att i slowmotion bevittna utdöendet av en hel civilisation.

De som fortfarande bor kvar i M’hamid försöker försörja sig på turism, den enda inkomstkälla som återstår i trakten. Otaliga bönder har blivit självlärda guider åt besökare som vill utforska den närliggande öknen. Men turismen räcker inte till för att ­försörja hela trakten. De allt fler hotellen tär dessutom ytterligare på den begränsade vattentillgången. Sbai, som själv är turistguide på deltid, är bekymrad över framtidsutsikterna.

– Oaser är ömtåliga ekosystem. Turismen måste regleras, annars kommer den ytterligare bidra till undergången, säger han.

Den marockanska regeringen ­presenterade 2016 ett program för att rädda oaserna. Det fokuserar på att stärka jordbruket och hantverksproduktionen genom lokala kooperationer; rusta upp ursprungliga bevattningskanaler; introducera ­odlingstekniker som gör växterna härdigare mot torka samt att lära upp bönderna i att odla mindre vattenkrävande medicinalväxter. Ett initiativ från regeringen samma år för att höja landets totala jordbruksproduktion har resulterat i nyplantering av mer än tre miljoner palmer – inklusive anlagda odlingar på över 17 000 hektar.

Men satsningen har också lockat investerare till Draadalen som väljer att satsa på lönsamma, vattenslukande grödor som vattenmeloner.

– De arrenderar mark och pumpar upp grundvattnet. När de har gjort slut på allt drar de vidare till nästa område, säger Jamaal Akchbab.

Vattenpumpar har också fått en del familjer att gräva egna brunnar för att vattna sina odlingar, ­vilket belastar grundvattnet ytterligare och dessutom urholkar principen om kollektiv vattenanvändning – den viktigaste sociala pelaren i oaserna.

De är bara ute efter stora skördar och maximal avkastning varje år.

Även om vattenbristen blir alltmer påtaglig finns det vissa oaser som ändå blomstrar. Fint, en ensligt belägen oas i centrala Marocko med bara 1 200 invånare, har vatten året om tack vare den flod som flyter igenom oasen. Trots att den bara ligger några tiotals mil bort är dess gröna fält som en annan värld, en stark kontrast till M’hamids vindpinade, ­uttorkade jordlotter. Fint liknar paradiset på jorden med sina kristallklara dammar, vattenfall och bäckar, som en bevarad kopia av hur denna avskilda värld en gång såg ut.

I Skoura, en oas med runt 24 000 invånare belägen på en platå nära Atlasbergen, gör närheten till bergen att man alltid har tillgång till vatten. Här utgör dadel- och olivodlingarna basen för familjernas levebröd. Den unga och entusiastiska agronomen Abdelkarim Bouarif är väl medveten om de utmaningar som oaserna står inför och vill bevara sin egen oas genom en innovativ blandning av palmodling och hållbar turism.

– Vi måste gå tillbaka till hur våra förfäder gjorde, säger han. Det är palmerna som skänker liv åt den här platsen. Utan dem finns det ingen oas.

Abdelkarim uppmuntrar de lokala odlarna att återuppta traditionella odlingstekniker, som växelbruk, och att använda lokala fröer och naturliga gödningsmedel.

– Växtföljden är också väldigt viktig, fortsätter han. Vi kan rotera baljväxter, som binder kväve, och spannmål, som berikar jorden med kalcium. Vi kan också odla kryddväxter, som håller ogräs och andra oönskade grödor borta.

En omfattande utflyttning från oaserna gör att kunskapsöverföringen mellan generationerna bryts och de lärdomar som mödosamt förvärvats under hundratals år riskerar att gå förlorade. Det gör ­Abdelkarims uppgift än viktigare.

– Många odlare använder sig inte av de traditionella teknikerna längre. De är bara ute efter stora skördar och maximal avkastning varje år. Men egentligen behöver vi inte konstgödsel i oaserna. Vi behöver inte överutnyttja våra jordlotter.

Abdelkarim använder sig av de lösningar han själv förespråkar i familjens kasbah, som omvandlades till ett exklusivt pensionat för några år sedan.

– Vi hämtar alla grönsaker vi behöver från våra egna odlingar eller från den närliggande marknaden för att stötta de lokala bönderna. Och vi använder överskottsvattnet från dammarna för att bevattna fälten.

I M’hamid har torkan skadat palmodlingarna så svårt att det nästan har blivit omöjligt att sköta om dem. Men Halim Sbai försöker att åtminstone rädda oasernas rika historia, som fortfarande traderas från en ­generation till nästa genom sånger och ­hundraåriga dikter. Varje helg samlas dussintals barn och ­ungdomar från M’hamid i Sbais musikskola för att sjunga och lära sig de gamla dikterna.

– Dikterna berättar om kärlek, om öknen och om det underbara livet i oaserna, säger Rashid ­Berazougui, en 35-årig gitarrist och musiklärare.

Själv lärde han sig dikterna av sin mamma när han var liten.

– Vi har en rik kultur som vi måste bevara och anpassa till den moderna världen. Det är vårt arv och det är vår plikt att föra det vidare.

Som många andra män hade både Halim och Rashid kunnat lämna M’hamid för att söka ett bättre liv någon annanstans. Men båda har valt att stanna kvar och kämpa för en framtid för sin oas genom att försöka föra över sin kärlek till trakten till den unga generationen.

– Vi arbetar med vårt immateriella arv. Det är det första steget, säger Halim. Utan det kommer ungdomarna aldrig förstå vad en oas verkligen är.

Trots alla utmaningar är han hoppfull.

– Det kräver ett långsiktigt engagemang, men det är underbart när jag ser glädjen hos mitt folk. För att kunna rädda oaserna måste vi först ta hand om de människor som bor i dem. De är fotsoldaterna i kampen mot ökenspridningen. Och Sahara är en snabb fiende.

Vill du se fler bilder?

Matteo Fagotto och Matilde Gattoni driver reportagebyrån Tandem och bevakar stora delar av världen, med Italien som bas. Se fler av Matilde Gattonis bilder från Marocko genom att klicka på länken nedan.