De krockade – och blev ett par

I en slingrig kurva i Västergötland krockade Frida Andersson och Björn Sundqvist. Nu delar de både efternamn och liv – efter att ha gift sig i direktsändning i radio.

”För sju år sedan jobbade jag med att bryta torv på en gård under sommaren. Under vintern låg arbetet nere och då ryckte jag istället in med att röja vägar från snö och sanda dem här i våra trakter av Västergötland. Det här var den 30 januari och det var fullt med snö och traktorer ute för att rensa vägar. Alla hämtade sand i samma grusgrop i Granared. Vägen dit ner var väldigt slingrig och backig, så när jag var på väg därifrån tog jag ordentlig fart med traktorn för att komma upp. Precis i kurvan såg jag en mötande traktor som inte hann väja. Det var så det gick till när jag körde in i Björn och hans traktor hamnade i diket.

Första känslan var förstås att det var otroligt pinsamt att jag skulle behöva ringa till chefen och berätta att jag hade krockat. Den andra tanken var nog att han jag hade krockat med var rätt söt. Björn hade hört talas om mig, det är ju inte så vanligt med tjejer som sandar så han hade tänkt att det hade varit roligt att stöta ihop med mig nere i gropen. Och det gjorde han ju, kan man säga.

Eftersom vi hade krockat fick vi fylla i skadeanmälan och så lämnade vi också numren till varandra ’om det skulle vara något’. Så började vi sms:a. Först var det mest ’ska du ut och sanda i dag?’, men det här var rätt nära Alla hjärtans dag så i den vevan undrade Björn om jag trodde att jag skulle få några blommor. ’Bara om du kommer med dem, och det vågar du väl inte’, svarade jag.

Men det gjorde han. Den 14 februari stod han utanför dörren med blommor och semlor som han visste att jag älskade. Efter det träffades vi oftare och två veckor senare var vi ett par. Det var så mycket som stämde mellan oss. Han bodde på gård, jag bodde på gård, vi drömde båda om att skapa något eget där vi kunde bedriva jordbruk tillsammans. Vi fattade tycke snabbt fastän vi inte riktigt kände varandra.

Rätt snart började vi prata om att gifta oss men det hände aldrig något. Istället blev jag gravid – fastän det egentligen var fysiskt omöjligt för mig på grund av en magoperation jag hade gjort tidigare i livet. Läkaren kallade det till och med för ett riktigt mirakelbarn.

En dag, i april 2021, hörde jag att de sökte ett par som ville gifta sig i radio. Jag skrev ett småroligt mejl till dem och berättade om vår historia – men jag sa ingenting till Björn. Egentligen trodde jag inte att vi skulle bli utvalda. Det kändes mer som en trisslott man köper fastän man vet att det inte kommer att bli vinst.

Men radion nappade och då var jag ju tvungen att berätta för Björn. Vi satt och fikade en dag efter jobbet när jag plötsligt sa att ’jag kanske har gjort något dumt’. Björn undrade vad det var och då visade jag honom mejlet och berättade att de ville att vi skulle gifta oss i radio. Han sa: ’Aldrig i livet, inte en chans på miljonen.’ Jag tyckte att han kunde tänka på det över helgen i varje fall – och på måndagen sa han till slut ’okej då, vi kör’.

Det har vi inte ångrat, det blev ett jättefint bröllop inne i växthuset på Brämhults gård i maj 2021.

Nu har det gått ett drygt år sedan dess. Och jag måste nog säga att vi ganska mycket lever det liv som vi en gång drömde om. Björn fick ta över föräldragården i Böne och vi försöker gradvis skaffa oss fler djur och få mer tid över till det egna jordbruket, parallellt med våra arbeten.

Vi är lite fascinerade över folks reaktion på hur vi träffades. Vi är ju båda från landet, hur träffas man annars liksom? Men visst förstår vi att det är en rolig historia och vi hade antagligen aldrig blivit ett par om det inte hade varit för den där krocken. Vi bodde långt ifrån varandra, hade inte samma bekanta och han är fyra år yngre. Jag var nog rätt bestämd på att aldrig bli ihop med någon som är yngre.

Det roliga är att den där kröken vi krockade i faktiskt är tre kilometer lång, man möter aldrig någon där annars. Men där möttes vi och nu är det Björn jag ska leva med resten av mitt liv.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén.