De möttes i sorgearbetet

Marithas son blev avrättad med ett skott i huvudet i Vårby gård. När Lo Kauppi på teaterscenen skulle spela Maritha satt hon i publiken. Det blev Los svåraste roll – och början på en vänskap.

När jag fick frågan om jag ville vara med och spela en roll i pjäsen Mammorna hade jag aldrig sett eller träffat Maritha Ogilvie.

Men jag hade läst boken som pjäsen bygger på. Alexandra Pascalidou intervjuar 20 mammor med en nära relation till våldet och flera med mördade barn i förorter runt om i Sverige. Maritha är mamman i första kapitlet och jag kunde inte värja mig. Hon slog sönder alla mina fördomar om hur en sörjande mamma skulle vara. I verkligheten har sorgen inga förutbestämda mallar.

Ena stunden pratade hon om resor, fest och skönhetsoperationer – och i nästa fick hon knappt luft när hon kämpade med den bottenlösa sorgen som infann sig i samma ögonblick som hennes enda och älskade son slets ifrån henne. Nitton år gammal blev Marley skjuten i huvudet i en bil i Vårby gård. Min son är tolv år och ligger just i detta nu och sover tryggt i sin säng. Livet är orättvist och jag hittar inga ord utan måste påminna mig om att jag är en skådespelare som ska försöka göra mitt jobb.

Nu har vi spelat föreställningen Mammorna över hela landet. Pjäsen har fått ett varmt mottagande av publiken och just den här kvällen har vi haft nypremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Maritha har tittat för tredje gången och jag följer med henne hem efter föreställningen.

Lägenheten är fylld med foton på Marley, luktljus och en stor grön sammetssoffa. Lucky blir överlycklig när Maritha kommer hem. Han är gatuhunden från Jamaica som vuxit upp med henne och Marley i Farsta. Grace håller sig däremot i bakgrunden. Hon kom till Maritha för sex månader sen och är lite mer reserverad. Hundmamman som födde valpar i ett köpcentrum i Portugal och som ingen till en början ville ha.

– Hon börjar släppa in andra nu och öppna sig lite mer. Alla tycker att hon är så ful, säger Maritha och hennes skratt fyller hela lägenheten. Hon tar fram glas och en flaska prosecco ur kylen. Jag böjer mig ner och pratar barnspråk när jag hälsar på Grace. ”Du är så fiiiin.” Hon drar bak öronen, viftar försiktigt på svansen och lägger sin långa skäggiga nos i min hand. Maritha påminner mig om att Grace bara pratar portugisiska, men just ordet fin har hon lärt sig på svenska nu. Maritha sätter sig vid köksbordet, gör en lång utandning och tittar ut över Södersjukhuset.

– Är det inte konstigt att jag nu bor så jag ser platsen där jag födde Marley.

Hyreslägenheten i Farsta har hon bytt mot en tvåa på Ringvägen på Södermalm.

– Marley ville alltid att han och jag skulle äta brunch på söndagarna och sen var det jag som stod och lagade allt. Han satt och babblade om allt möjligt. Han blev väldigt engagerad i saker som hade med rättvisa att göra. Han var insatt i Black Lives Matter redan då. Sen när han jobbade extra på Adidas concept store och började tjäna egna pengar, då var det i stället han som skämde bort mig och bjöd på värsta hämtmaten när vi hade filmkväll och kollade på Sons of Anarchy.

Orden från hennes väninna, kvällen då det hände – ”Det behöver inte betyda något. Den kanske bara har snuddat. Det är säkert ingen fara!” – är en av mina jobbigaste repliker att säga kväll efter kväll. Men för mig var det svåraste när Maritha skulle komma och titta en vecka före premiären. Min kropp visste, att om hon inte accepterade min tolkning av henne, så skulle jag inte kunna spela.

Jag berättar för Maritha hur jag kände:

Ni satt där, fyra mammor till mördade barn och vi stod framför er och skulle försöka förmedla det ofattbara ni tvingats genomleva. På ett sätt kändes det oöverstigligt. Vi skulle berätta om era söner och dessutom spela en tolkning av er. Det är så mycket som kan gå fel! Det var därför vi bestämt att vi inte skulle träffa er efteråt första gången ni såg. Ni skulle vara fria att uttrycka precis vad ni kände och inte ta hänsyn till oss. Jag minns att jag blev så nervös när ni viskade till varandra, men sen när du filmade, skrattade och grät så släppte allt och jag kände att du godkände att jag berättade din historia från scenen. Och jag är så jävla glad att jag höll fast vid min idé om att jag skulle twerka vid ett tillfälle. Jag vet att du är ett proffs på det och jag amatör.

– Lo, du twerkar så jävla dåligt! Måste du hålla på så länge?

Vi skrattar och skålar igen. Vi vet att hon bara har en flaska hemma. Det känns tryggt för oss båda. Jag ska spela ”henne” i morgon inför en fullsatt salong. Hon ska på traumaterapi.

Jag tänker inte fråga Maritha om hennes ansvar som förälder, för jag vet redan att hon gjorde allt för Marley. I dokumentären Mammorna i våldets skugga på SVT säger Maritha: ”Ni är skyldiga mig ett barn.” Jag frågar om hon vill utveckla hur hon menar.

– Politiker som vi mammor har pratat med tror alltid att vi ska kunna lösa allt själva. Vi har ju om och om igen sagt att vi tror att det handlar om att folk i förorterna under lång tid tjänar för lite och har för många osäkra jobb, att det nästan är omöjligt att flytta eftersom det inte finns hyresrätter på andra platser. Det är färre fritidsgårdar, färre kultur- och idrottssammanhang, för få specialpedagoger och resurser i den kommunala skolan. Och man flyttade arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialtjänsten från många förorter. Vi har skapat ett vi och dom. Specialister från andra länder varnade oss för den här utvecklingen, eftersom den har lett till våld hos dem. Men jag kan ju inte förändra det, för jag jobbar inte med politik. Jag jobbar på ett gruppboende i Fisksätra. Häromveckan gick jag rakt in i en skjutning av en ung man i närheten av mitt jobb och det blev början på min sjukskrivning. Det var som om jag upplevde allt igen. Jag klarar inte av att jobba nu. Sorgen är som ett monster som har flåsat mig i nacken i sju år och jag har gjort allt för att sysselsätta mig. För ungefär ett år sen fungerade inte mina flyktvägar längre. Min kropp klarar inte av att jobba alla extrapass utöver heltid. Mina knän klarar inte att ha sju danspass i veckan och min själ klarar inte att sysselsätta mig med snubbar eller att låtsas vara glad på fest längre. Jag var tvungen att stanna upp och möta sorgen och jag mår skit. Nu väntar jag bara på att omslutas av universum och få träffa Marley igen så att det här får ett slut.

Maritha tystnar. Jag ser mig omkring i den välstädade lägenheten. Stearinljusen brinner.

Gatlamporna utanför lyser upp vägen till ambulansintaget på akuten. I hallen hänger en handmålad läderjacka med en detaljerad målning av Marley på ryggen.

– Det är en av Marleys fina vänner som gjort den.

Jag säger till Maritha att jag hoppas hon ska orka vara kvar i livet länge till. Att jag inte tror att Marley vill att hon skyndar sig. Och så frågar jag hur det är i traumaterapin.

– Den är jättebra, men den river upp mycket. Jag har fått tio terapitillfällen av SVT efter dokumentären om oss. Jag hoppas jag får fler gånger. De säger att jag har diagnostiserad komplicerad sorg tillsammans med posttraumatisk stress, så jag är sjukskriven två veckor nu, men jag måste ha mer tid.

– Vet du vad läkaren på vårdcentralen sa? Han tyckte inte det var bra att sjukskriva mig längre, för enligt hans erfarenhet blir ångest värre av det. Och sen sa han att han träffat andra med döda barn som gått tillbaka till jobbet veckan efter.

Va?

– Ja, han sa det. Så jag frågade vad han hade för utbildning. Han var allmänläkare (Maritha suckar).

Vi tystnar både två och min blick landar på ett av fotona. Och jag säger att det måste vara så konstigt att Marley aldrig kommer bli mer än 19 år.

– För mig är han alla åldrar han varit i när han levde. Ibland springer han emot mig som treåring. Ibland är han 16 och ler sitt självsäkra vackra leende. Kärleken till honom tar ju lika stor plats nu som när han levde. En kompis till mig kallar honom alltid ”Pojken med det vackra leendet”.

Maritha visar ett klipp på mobilen där han dansar för henne i hallen. Han dansar lite för länge så att man inte kan låta bli att skratta.

– Till och med när han var barn och någon gjorde sig illa och grät låtsades han ramla tills det andra barnet i stället började skratta.

Hur tror du att Marley fick så bra självförtroende, frågar jag.

Maritha tänker en sekund och säger sen:

– Kanske har en del att göra med att vi flyttade till London när han var sju. Det var inte bara för att komma bort ifrån hans pappa, utan även för att han skulle se att människor som såg ut som honom inte bara kan bli städare eller köra bussen – utan faktiskt är advokater, kirurger och kan äga banker. Nästan alla Marleys lärare i London var svarta. I skolan hade de Black month till exempel, där de varje år under en månad i alla ämnen utgick ifrån den svarta historien och kolonialismen. Hela slaveriet. Allt.

Sverige ligger verkligen efter med det, instämmer jag. Rasismen är också en del av förklaringen till varför det gått så här långt. Undrar hur många generationer det måste gå innan fördomarna försvinner. Många fastnar i att diskutera om ungdomarna som mördas är kriminella eller inte – som om en tonåring som hamnat i destruktivitet per definition skulle förtjäna att mördas.

Maritha reser sig och öppnar balkongdörren för att röka.

– Om man ser till vilka som blir skjutna så verkar det nästan räcka med att växa upp i ett specifikt område, gå i samma klass, att vara kusin eller kompis med någon. Det måste vara extremt svårt för unga i dag att inte ta ställning, hålla sig utanför. Och det har ändå inte med saken att göra. För vi har inte dödsstraff för kriminella i det här landet.

Lucky gnyr och viftar på svansen. Och jag tänker på när Maritha stod där på bron för sju år sen och tänkte hoppa. Och att Lucky räddade henne. Va fan ska jag göra med hunden? Då blir ju han överkörd.

– Problemet är om det blir krig, då får jag dö, för man får inte ta med sig hundar i skyddsrummen, säger hon.

Men min känsla är att hon kommer att överleva alla krig. Och jag tänker på innebörden av vad Maritha skrivit på Marleys gravsten: ”Wherever shadows fall, light is always nearby”.

Fotnot: Alexandra Pascalidous dokumentärserie Mammorna i våldets skugga finns att se på SVT Play.