Debutanten Bilan Osman: ”Det här är mitt land”

För Bilan Osman, som lever med en stark hotbild, var det skönlitterära skrivandet terapeutiskt. Resultatet blev debutromanen Det var bättre förr, som skildrar ett radikaliserat Sverige.

Det var tänkt som en dystopisk bok när Bilan Osman började skriva den för sju år sedan. Men verkligheten kom ikapp. Den växande rasismen och radikaliseringen som hon beskriver i Det var bättre förr kom att bli samtida. Att den befinner sig här och nu blev nästan kusligt tydligt när boken var på väg att tryckas samtidigt som skolskjutningen i Örebro inträffade. Det är en sådan händelse som ramar in berättelsen. Ljudet av skott i skolkorridoren. Blodet. Snyftningarna. Det för tankarna till nyhetsrapporteringen den fjärde februari i år, när Sveriges värsta masskjutning någonsin ägde rum.

– Ja, det var lite kusligt. Men inte chockerande. Jag visste att det skulle ske och jag är övertygad om att det kommer att ske igen.

I fallet med Örebro är motivet inte klarlagt. Det var dådet i Troll­hättan 2015 som Bilan Osman hade i bak­huvudet då hon skrev. En skolattack av en ensam gärningsman med rasistiska motiv. Hon ville försöka förstå, sätta de människor som beskrivs som ”isolerade öar av galenskap” i ett sammanhang. I Det var bättre förr växer Liam och Leyla upp tillsammans, de leker som barn, de är tonåringar på samma skola. När han radikaliseras blir hon, som har föräldrar från Somalia, måltavla för hans allt mer våldsamma rasistiska uttryck.

– Jag är själv uppvuxen i Partille på 1990-talet och flera av dem som jag växte upp med är idag aktiva i högerextrema organisationer. De är inte främlingar. Det är människor som jag har lekt med, som bidrar till att rasera allt som jag är och tror på.

Men det handlar inte bara om individen. Inte bara om Liam. I den lilla orten där de bor, Liam, Leyla och hennes mamma Fadumo, sker en obönhörlig förskjutning. Leyla får höra att hon ska åka ”hem”. Grannar som hon har känt hela livet börjar betrakta henne med misstänksamhet. I tidningen beskrivs ett förfall som kommit med ”invandrarna”. Leyla kan inte längre skilja ”mellan nazister och vanligt folk”.

– Vi behöver prata mindre om individer och mer om ett radikaliserat samhälle, som vi är en del av vare sig vi vill eller inte. Vissa saker som sägs om minoriteter i debatten idag hade varit otänkbara att säga för 10–15 år sedan.

Bilan Osman är journalist och researcher och hela hennes yrkesverksamma liv har handlat om rasismen, om att beskriva den högerextrema miljön och sätta ljuset på det som också drabbar henne själv. 

Hon utstår återkommande hat och hot. 2023 blev hon misshandlad av en okänd man på öppen gata. Hon lever med skyddad identitet. Att skriva den här romanen var delvis en terapeutisk process, ett sätt att bearbeta hur rasismen påverkar henne psykiskt.

Vad är det som får dig att – trots allt – fortsätta att på olika sätt prata om rasism och radikalisering?

– Framför allt är det en ren överlevnadsstrategi. Det handlar om mina och mitt barns villkor i Sverige, om mina syskon och min mamma. Det finns inget annat alternativ än att prata om det. Det här är mitt land, där jag föddes och växte upp.

Ur Vi Läser #3-4 2025.

Läs mer:

Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru: ”Vittnesmål om det mest otänkbara”

Faysa Idle: ”För farlig för vem?”

Lisa dos Santos: ”Om skjutningarna tillfälligt går ner innebär det inte att gängen är borta”