Peter Fröberg Idling har läst Pulitzerprisvinnaren Viet Thanh Nguyens nya roman om en vietnames som lever ett parisiskt exilliv. Dessutom recenseras Klas Östergren för andra gången i år, denna gång med en samling julnoveller.

De hängivna, Viet Thanh Nguyen

Roman
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Tranan

I Viet Thanh Nguyens nya roman återknyts kontakten med den namnlöse berättaren i hans Pulitzerprisade debut Sympatisören. Huvudpersonen dras med ett livsfarligt karaktärsdrag: Han kan sympatisera med båda sidor i en konflikt. I hemlandet Vietnams blodiga inbördeskrig mellan kommunister och nationalister finns inget utrymme för dylik komplexitet. Det är antingen eller som gäller.

Hans två blodsbröder från tonåren, Bon och Man, har hamnat på varsin sida i kriget. Berättaren, en man med två ansikten, två oförenliga tankevärldar, blir förstås dubbelagent. Men då han även ser sina fiender som människor trasslade han i första boken in sig i en dödlig härva av problem och moraliska konflikter.

I den nya romanen De hängivna har det hunnit bli 1980-tal. Berättaren, som har en fransk far och en vietnamesisk mor, har hamnat som flykting i Paris. Hack i häl följer de fryntliga spökena efter dem han tvingats döda för att inte röja sin verkliga identitet. Tillsammans med den kommunisthatande blodsbrodern Bon städslas han av en sino-vietnamesisk maffiaboss för att sälja knark åt franska intellektuella. Kommunismen ersätts av nihilistisk kapitalism. Den ljusskygga marknaden styrs redan av araber med gängkrig som följd.

Det här kan ju föra tankarna till en ordinär thriller. Men mycket lite är ordinärt med De hängivna. Viet Thanh Nguyen tar ut svängarna med språket, stilen och storyn, så mycket som romanbygget håller för – och lite till. I huvudsak är den en svängig idéroman om kolonialism. Emellanåt är det subtilt, emellanåt avsiktligt övertydligt. Berättarens dubbla blick gäller även Frankrike. I koloniernas skolor hyllade lärarna ”frihet, jämlikhet och broderskap”, ideal som cyniskt nog inte omfattade barnen i skolbänkarna. Påståendet att man bringade ”civilisationens ljus” till de mörka kontinenterna var bara en eufemism för att våldta och plundra. Samtidigt finns ju den fantastiska franska litteraturen, gastronomin och så vidare. Som berättaren upprepar på en hel boksida: Fuck you Thank you Fuck you Thank you etcetera.

De hängivna blir ett slags osannolik sammansmältning av kioskdeckare, postkolonial filosofi, satir, övervåld och mörk komedi. Det säger sig självt att konstruktionen emellanåt skevar. Det är också en bitvis utmattande manlig värld. Men läst tillsammans med Sympatisören har Viet Thanh Nguyen skrivit ett storverk om exil, kolonialism, revolution och de livets oförenligheter som vi alla har att tampas med.

Recenserad av Peter Fröberg Idling