Som privatperson sörjer Anna Kågström en pappa på väg in i den sista fasen av demens. Som snart färdig undersköterska ser hon något annat – en ny syn på demenssjuka, och chansen att bli ett slags vårdande privatdetektiv.

Det är en torsdag eftermiddag, och jag ringer pappa. Han blir glad, men förvånad över att jag får tag i honom, eftersom han är på ett ”läger i Västerbottens inland”.

Jag ser hans demensboende framför mig: Hur han sitter på sin vanliga plats i det dötrista dagrummet. Svagt rosa institutionsväggar. Furumöbler. Slitna plastgolv och en tv inställd på TV4 eller Kanal 5; alltid en reklamkanal. De andra boende på sina vanliga platser.

I sin egen hjärna är pappa alltså ute i naturen i ”Västerbottens inland”, som är hans barndoms landskap. Det gläder mig.

– Det låter fint att vara i skogen. Vad gör ni där på lägret då, pappa?

– Ja … vi arbetar mest hela tiden. Det är skönt att få hugga i. Men om jag ska vara ärlig – och det kanske inte är så trevligt att säga – så börjar jag bli ganska trött på mina lägerkamrater.

Varje år får 20 000–25 000 svenskar en demensdiagnos. Det gör demens till vår fjärde största folksjukdom – och en av våra största anhörigsjukdomar. Framöver kommer siffran över insjuknade och anhöriga att öka kraftigt, eftersom vi generellt lever längre. Det betyder enligt nuvarande prognos: Dubbelt så många som insjuknar år 2050. Och alltså dubbelt så många anhöriga runt den sjuka.

Med tanke på de studier som visar att anhöriga till dementa är särskilt utsatta för att själva drabbas av ohälsa kan vi tala om ett tickande folkhälsoproblem.

Alla som levt nära en människa med en demensdiagnos vet vad det innebär – att den person man en gång tyckt sig känna, fläckvis men stadigt löses upp i sina konturer och seglar iväg, in i dimman. Som anhörig står man kvar på stranden i ett utdraget och smärtsamt farväl.

Ulla Isaksson beskriver i den självbiografiskaBoken om E från 1994, hur sorgen inför makens fortskridande demens klär sig i vanmakt, förnekelse och raseri: ”… Kom tillbaka min älskade, kom tillbaka!”

Andra anhöriga vittnar – över middagsbord, i chattforum och på anhörigträffar – om hur de sliter och sviker, älskar och sörjer, handlar och råddar, gör rätt och käpprätt åt helsike fel och om kvällen sneglar rannsakande i spegeln: Vad kan och mäktar jag göra för en älskad person som knappt går att känna igen längre?

Att vara anhörig är lika ofta att befinna sig i situationer som är svindlande komiska, som: Vad gör paketet med skinka bland strumporna? Poesiboken i frysen? Och hur kan en person – klädd i sommarkläder – prata om hur skönt det är att ägna dagen åt snöskottning?

Det reser också besvärliga frågor om identitet, den som vi med sådan energi famlar efter och snidar på i våra liv: Vad är en människa utan sina minnen? Och vad påverkar vad som faktiskt stannar kvar?