Den farliga optimismen

Kan man överleva som pessimist i en tid då vi ständigt påminns om vikten av att tänka positivt? Författaren Emil Åkerö reser in i sitt pessimistiska huvud och berättar om begreppet toxisk positivitet.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag har svårt för väldigt hurtiga och käcka människor med sina ständiga utrop. ”Tänk positivt så blir det bättre!”. Eller: ”Det kunde ha varit värre”.

Som pessimist så vet jag alltid att det hade kunnat vara värre. Men hjälper det verkligen att alltid tänka positivt? 2009 släppte författaren och debattören Barbara Ehrenreich boken Bright-Sided som tar upp konsekvenserna av att endast tänka positivt och fokusera på det bra istället för att tillåta sig själv att vara ledsen. Hon tar till exempel upp arbetsplatser som arbetar utifrån principen Good vibes only, där all kritik ses som gnäll. Detta har sedan formulerats till begreppet toxisk positivitet. Men vad är det egentligen och när blir glädje något farligt?

– Toxisk positivitet handlar om när vi inte tillåter oss själva eller andra att känna negativa och jobbiga känslor, vilket gör att vi inte kan läka, säger Mattias Lundberg, legitimerad psykolog, docent i psykologi och författare till boken Den lyckliga pessimisten.

Terapeuten Whitney Goodman lyfter i sin bok Toxic Positivity upp hur vi inte tillåter oss själva att läka om vi hela tiden väljer glädje. Du trycker undan de jobbiga känslorna tills de blir ohanterliga, vilket leder till en känsla av skam för att vi inte kan vara lyckliga och glada.

Varför kan vi då inte välja glädje? Enligt Mattias Lundberg är det främst för att det inte är ett faktiskt val, vi kan inte välja våra känslor.

– Det är en rationalisering av en känsla som bygger på föreställningen om att glädje är bättre än sorg och att det socialt önskvärda är glädje. Därav också varför vi vill ’välja’ glädjen och varför det är så enkelt att sälja in budskapet om den valda glädjen.

Positivitet blir även toxisk när någon som söker tröst, sympati eller bekräftelse kring sina känslor möts med plattityder som att det där inte är så farligt. Att man ska tänka positivt eller att det kunde ha varit värre. Relativiserandet gör också att den som är ledsen kan känna skam över att inte arbeta tillräckligt hårt för att bli glad, men också att det är dennes fel.

– Den stora faran på ett generellt plan, är att när vi tar den här typen av uttryck som vi försöker överföra på varandra, är att vi lägger väldigt mycket press på individen. Vi borde ha lämnat den här sortens uttryck bakom oss men de har istället blivit ännu mer vanliga, säger Mattias Lundberg.

Han tror att anledningen till att vi lätt hänfaller till att använda positiva uppmaningar beror på att vi är dåliga på att hantera när någon är ledsen.

– Vi har inte övat på det speciellt mycket. Då tar vi oftast till de trick som vi tycker är lätta. Att bli uppmuntrad att tänka positivt.

Mattias Lundberg påpekar att alla våra känslor har en funktion och är viktiga; är vi ledsna är det ett tecken på att något påverkar oss och att något kan behöva ändras. Likaså om vi blir förbannade eller arga. Väljer vi bort känslor väljer vi även bort det som kan ta oss framåt. Men det är också viktigt att inte fastna i en enskild känsla.

– Därför kan uppmaningar om att välja glädje och vara optimistisk slå fel, eftersom vi inte kan välja våra känslor då de styrs av kroppsliga impulser. Att uppmuntra någon att välja glädje eller inte vara ledsen blir att påföra skuld och skamkänslor.

Att provoceras av att välja glädje kan också handla om inställningen till att se fram emot saker. Gabriele Oettingen, professor i psykologi vid New York University och University of Hamburg, visar i sin forskning att drömmar om framtiden gör oss mindre benägna att infria dem, om vi inte samtidigt mentalt ser hindren och gör en plan. Våra fantasier är helt enkelt inte tillräckliga för att saker ska hända, och kan till och med hindra oss från att försöka eftersom vi hellre drömmer än riskerar att misslyckas.

Som den pessimist jag är så sysslar jag med den mer extrema formen; jag ser inte fram emot något alls för jag vet att det är självsabotage. Så fort jag ser fram emot något och tillåter mig själv att drömma, längta och fantisera så kommer mina drömmar, tankar och fantasier se till att det inte blir så. Som bandet Euskeferat sjunger i låten Pessismistkonsulten.

Det är lika bra att sluta drömma
Det går åt helvete i alla fall.

Pessimistkonsulten sägs ha skapats som en motreaktion till Sveriges första optimistkonsult Ingalill Enbom som i början 80-talet började föreläsa om optimism. När Mattias Lundberg tillsammans med komikern Jan Bylund 2013 släppte boken Den lyckliga pessimisten ville de vara en motpol till just optimistkonsulter och inspirationstalare.

– Vi ville göra upp med den här konsensuskulturen att det bara fanns ett sätt vi skulle betrakta världen på för att bli lyckliga, att vara positiva. Även pessimister kan vara lyckliga, det finns inget universellt sätt att mäta lycka på utan det är olika för olika personer. Du ska inte definiera för mig hur jag ska vara för att vara lycklig.

Regissören och självhjälpsgurun Kay Pollak kom 2001 med boken Att välja glädje. Pollak har fått ta emot både ris och ros och enligt Mattias Lundberg är det främst från pessimister kritiken kommer.

– Klart att det finns kritik mot optimismen, men kritiken kommer ju ofta från sådana som mig och inte de breda massorna som tenderar att hylla honom.

Som att vi har vårt öde i våra egna händer. Det har vi inte

Tanken att du kan välja glädje var det som fick Barbara Ehrenreich att börja undersöka toxisk positivitet, när hon som bröstcancerpatient bombarderades med budskap om att kampen handlar om att tänka positivt. Att välja glädje skulle göra henne frisk. Det positiva tänkandet har alltså tagit sig in i vårt språk och gett oss tanken att vi kan tänka oss friska. Det är något som upprör Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och skribent.

– Det är ett jättedåligt uttryck. Jag förstår inte att det har letat sig in så mycket i vårt språk. Men det speglar att vi gillar idén om att vi har kontroll och vi gillar tanken på prestation. Utifrån det föreställer vi oss att vi, om vi bara är starka nog, ska kämpa och vinna kampen mot cancer. Som att vi har vårt öde i våra egna händer. Det har vi inte.

Vad har då religion med positivt tänkande att göra? Jo, genom den så kallade The New Thought-rörelsen som växte fram under 1800-talet. Den byggde på tanken att alla sjukdomar grundar sig på att tron inte är tillräckligt stark. I Sverige är församlingen Livets ord en del av den så kallade framgångsteologin, inspirerad av The New Thought.

– Då är det genom att ha en stark tro som människan ska övervinna fysiska hinder – vilket inspirerat bland annat Donald Trump. Grundtanken i det är att människan genom sin tro och genom sin tanke kan kontrollera materien vilket kallas mind over matter, att människan inte är underordnad skapelsens ordning på det sättet utan kan styra den, säger Joel Halldorf.

Framgångsteologin lade även grunden för den så kallade attraktionslagen, där vi drar till oss det vi tänker på. Vilket blev grunden för den mer sekulariserade självhjälpstrend som växt fram i USA och sedan spridits över världen. Men Joel Halldorf är skeptisk till att tankar kan påverka verkligheten.

– Jag som teolog tycker att människan måste finna sig i skapelsens förutsättningar. Vi kan inte kontrollera världen genom våra tankar. Det är en falsk uppfattning, säger han.

Den toxiska positiviteten kan också få andra politiska effekter. Filosofen Sara Ahmed har skrivit en bok som heter The Promise of Happiness där hon tar upp hur kravet på att välja glädje kan läggas på marginaliserade samhällsgrupper vars krav på rättvisa ses som gnäll och negativitet. Glädjen blir ett hinder för samhällsförändring när allt som inte är positivt och glatt ses som något som ska bekämpas, eftersom vi alla ska vara glada och lyckliga. Ett exempel som Joel Halldorf lyfter upp är hur det var viktigt för Barack Obama att inte visa känslor och stämplas som vad som brukar kallas ”the angry black man”.

– Och jag förstår honom. Minoritetsgrupper straffas mycket hårdare för till exempel känsloutbrott. Det riskerar bli en följd när man talar om glädje och förnöjsamhet på ett överdrivet sätt. Att det inte blir något utrymme för att faktiskt konfrontera och göra upp med orättvisor.