Förlorad idyll: ”Om det blir krig, så är Hangö i fara. Igen”

I mars 1940 hamnade en svenskspråkig avkrok i storpolitikens centrum när Finland förlorade Hangö till Sovjet. Ett trauma som det tog två generationer att sätta ord på.

En sorg av det slaget, som man inte beklagar.

Det är en av de mest pregnanta meningar jag läst på svenska språket, ett nästan outhärdligt stoiskt konstaterande.

Orden är Vilhelm Mobergs, skrivna vid Moskva­freden, natten till den 13 mars 1940. Den då 42-årige författaren tillbringar natten i ett militärhögkvarter på Karelska näset. De finlandssvenska officerare han umgås med är spända och nervösa i väntan på beskedet från de pågående fredsförhandlingarna med Sovjetunionen. Till slut kan radion berätta att Finland inte bara ska få lämna ifrån sig hela Karelen, utan även Hangö udd. Målande beskriver Moberg chocken och sorgen omkring honom, och om sitt möte med en ung finlandssvensk fänrik, som med stel blick fäller repliken:

Vet ni att jag är född i Ryssland? Ja, jag är född på Hangö udd. I natt blir min hembygd rysk.

85 år senare står jag på stranden i Hangö med en fråga i huvudet: Hur är det att förlora en del av sitt land – och sedan få tillbaka det, till ett ofattbart pris? Med vilka ord kan en sådan erfarenhet beskrivas?

Eller är det enklast, mest respektfullt, att bara tiga inför en sorg av det slag man inte beklagar?

–När jag växte upp pratade man inte om det, nästan inte alls, säger författaren Karin Collins. Och som barn ställde jag heller inga frågor. Jag visste att hela staden hade evakuerats, att alla hade fått resa härifrån. Jag visste att min farmor och farfar hade fått åka med dynamitfabriken upp till Gamla Karleby. Jag visste att min farbror hade skickats iväg som krigsbarn till Sverige.

Trots att kriget var en del av familjens historia, kändes det på något vis gammaldags, irrelevant, minns hon.

–Min mormor hade uttryck som ”en ryss är en ryss även om man steker honom i smör”. En gång var vi och handlade och jag såg en blå tröja som jag tyckte skulle vara fin på henne, men hon fräste ”aldrig att jag sätter något ryssblått på mig”. Det var en viss nyans av blått som de hade målat med när de var här. Jag tyckte mormor var pinsam som höll på så där, det var ju tusen år sedan.

Först platsen. Hangö udd är en lång, smal udde – ungefär i formen av ett smalben följt av en smäcker fot – som sträcker sig i sydvästlig riktning ut i Finska viken. Det är Finlands sydligaste punkt, tillika en av landets viktigaste hamnar, förbunden med huvud­staden via järnväg. Centralorten Hangö (som trots namnet alltså inte är en ö, utan en del av fastlandet) kan till sin atmosfär jämföras med svenska skärgårdsstäder som Nynäshamn eller Grisslehamn. Rent geografiskt befinner vi oss i höjd med Stockholms norra skärgård och jag påminns ständigt om det landskapet, de slätslipade klipporna, sandstränderna, glittret över fjärden med dess pärlband av kobbar. Även miljön i övrigt påminner om Roslagen, med flagnande bad­hotell, en minigolfbana, en glasskiosk. En sådan där pittoresk, under lågsäsongen lite sömnigt trivsam plats som lever upp på sommaren.

Bara här och där syns spåren av krig och ockupation. Gamla skyttevärn, kulsprutenästen. De nybyggda betonghusen mitt i skönheten, som fula ärr efter illa läkta sår.

Hangö anlades 1874 och består egentligen av en rad sammanvävda små fiskelägen på båda sidor om den smala udden. Det sydliga läget gjorde det då till en idealisk plats som relativt isfri vinterhamn. Finland var vid denna tid en del av det ryska imperiet och staden blev en populär turistort för den ryska societeten; bland besökarna fanns bland andra Rysslands sista tsar, Nikolaj II. Efter inbördeskriget och Finlands självständighet 1917 fortsatte Hangö sin dubbla tillvaro som fashionabel badort och strategisk knutpunkt.

Man föreställer sig den unika kultur som måste ha funnits här ute i havsbandet, vid ändhållplatsen, staden där vägen tar slut. Å ena sidan skönheten, naturen, det ständiga ljuset från havet, badhotellens air av gammal aristokrati, med den årliga regattan som en av årets höjdpunkter. Å andra sidan de oupphörliga transporterna, järnvägen och hamnen som ett fönster mot världens alla metropoler. De flesta finländare som emigrerade till USA åren 1880–1930 klev ombord i Hangö. 

En stillsam, vacker avkrok som samtidigt befinner sig i händelsernas centrum.

”Ofta är livet gott, med människomått mätt. Stilla, ljusa nätter. Mat i magarna, skratt som rullar genom björk­dungar. Svamp i skogarna, fisk i näten, potatis i åkrarna. Lekande barn, gamla män som vilar sig i skuggan.”

Så beskrivs Hangö i inledningen på Karin Collins roman Snart har sommarn blommat ut, den första i en historisk trilogi om traumat som först nu, 85 år efteråt, har gått att behandla skönlitterärt. Här tecknas bilden av ett idylliskt småstadssamhälle på försommaren 1939, med gamla sjöbodar, det nyrenoverade Pension Bellevue som gör sig redo att ta emot sommargäster, lukten av rökt böckling, av bivax och fransk lavendel. Det är en svenskspråkig stad – den svenska kulturen har historiskt varit stark i det sydvästra hörnet av Finland, med Åbo, Åland och Ekenäs, och före andra världskriget var de flesta Hangöbor svensktalande.

Här lever romanfigurerna Disa, Hjalmar, Aino och de andra sina liv, en vardag som ibland är spännande, ibland småtråkigt invand, en vardag där vaga rykten om oron nere på kontinenten stör den ordnade tillvaron lika mycket som surret från humlorna i äppelträden.

–Det som slog mig när jag gjorde min research var att folk blev så överraskade, säger Karin Collins.

Det var som att de inte trodde att det kunde hända. Trots att alla var medvetna om hotet från Sovjet gick man runt och sa ”det kommer inte hit, det drabbar inte oss”.

Hon funderar över sin kaffekopp på den tomma uteserveringen, där ett lätt duggregn har börjat falla.

–Och så tror jag att människor skulle agera idag också, se bara på hur man talade om det ryska hotet innan anfallet på Ukraina, det var bara vapenskrammel, de ville bara skrämmas.

–Krig, våld och evakuering är alltid otänkbart. Tills det händer.

Så småningom begrep jag att de äldre generationerna levde med sår, både fysiska och psykiska.

Hangö sticker ut som en tagg i mynningen på Finska viken. Den som kontrollerar Hangö kan därmed kontrollera inloppet till Sankt Petersburg, som är Rysslands enda öppning mot Östersjön och Atlanten. Ett av de krav som Stalin ställde på Finland innan vinterkriget bröt ut i november 1939 var därför att få rätt att arrendera Hangö på 30 år, något som Finland vägrade gå med på.

Det trauma som därefter utspelades på denna plats är på många sätt en extrem variant av ett nationellt trauma, i ett 1900-tal där skuggorna ruvar tungt över Finland. Såren från inbördeskriget och terrorn 1918 hade knappt börjat läka när vinterkriget bröt ut i november 1939. 

Dokumentärfilmaren och författaren Stefan Randström, född i Hangö 1964, minns en uppväxt där kriget var närvarande överallt och ingenstans. Hans familj bodde i morfaderns frontmannahus, en typ av trähus i funkisstil som i Finland snabbt byggdes och tilldelades evakuerade familjer samt de många krigsveteraner som saknade hem att återvända till.

–Men vi tänkte överhuvudtaget inte på kriget som barn. Det här var ett astrid lindgrenskt sommarparadis med oändliga äventyr, skogar, stränder, den bästa barndomen man kan föreställa sig.

–Sedan fick vi lära oss att morfar hade varit med i kriget. Och att ”ryssarna” var ett slags skällsord. Så småningom begrep jag att de äldre generationerna levde med sår, både fysiska och psykiska.

Överallt fanns de alkoholiserade männen, minns Stefan Randström. De var alltid äldre, de raglade omkring på gatan eller låg och snarkade vid hus­knutarna. Man kallade dem ”pultsare”, från finskans ”puliukko”, som på svenska bäst översätts med ordet ”alkis” eller ”fyllgubbe”.

–Först som vuxen förstod jag att de var krigsveteraner som led av PTSD, att de, som många män i min egen släkt, var oförmögna att leva ett normalt liv. Min egen farfar nämnde aldrig kriget med ett enda ord – först när han låg för döden berättade han att han varit nära att dö på Karelska näset.

–Farfar sa det aldrig rent ut, inte ens då, men sannolikt hade han också tvingats döda. Det var ett trauma som aldrig gick att prata om, som så många män på den tiden fick bära på. De gick alla haltande genom livet. Kanske är det därför det först nu har gått att berätta om vad de fick uppleva, det behövs ett avstånd, det tar två generationer för traumat att tvättas bort.

I Karin Collins roman är det en chock när Hangö bombas den 30 november 1939. Trots det uppenbara hotet finns det fortfarande kvinnor och barn kvar i staden. Under finska vinterkriget faller det fler bomber över Hangö än över Helsingfors, men märkligt nog är dödsoffren ändå relativt få. Civila flyr undan bomberna. Collins beskriver hur en skolflicka upplever det ofattbara i en hel värld som måste tömmas på människor.

”Staden är som en påtrampad myrstack, tänker Aino. Om hon vore en mås skulle hon kunna segla ovanom udden och se människorna strömma iväg som panikslagna röd­myror. Landsvägen, järnvägen, havet. Alla vägar leder bort, men ingen leder hem igen.”

Och så, efter en vinter av hård och i det romantiska skimret hjältemodig kamp mot en övermäktig fiende, undertecknas det bittra fredsfördraget i mars 1940. Där Finland behåller sin självständighet men tvingas lämna ifrån sig Hangö udd.

Telegrammet från den legendariske överbefälhavaren Gustaf Mannerheim – som under större delen av 1920-talet hade levt som privatperson i Hangö där han bland annat drivit kafé – till Hangös borgmästare Arvid Norden­streng, är värt att citera i sin helhet, vilket Karin Collins också gör i inledningen till sin trilogi:

”Med bitter smärta har jag, en gammal Hangöbo, sett det hårdast tänkbara öde övergå eder idylliska stad, trots allt vad vår armé gjort för att bevara fosterlandet odelat.”

Invånarna i staden skulle få tre dagar på sig att ge sig av, löd avtalet. Men sovjetledarna var storsinta och gav dem tio.

–Några fick stanna kvar här och ta emot dem, visa dem hur vattenledningarna fungerade, elektriciteten, den sortens praktiska saker, förklarar Karin Collins.

Hon ler bistert. Orden låter absurt vardagliga i sammanhanget, som när man lämnar över nycklarna till den som ska mata katten och vattna blommorna.

–Sedan övergav vi den här staden.

Vart tog alla Hangöbor vägen? Flera bosatte sig i närområdet, i staden Ekenäs med omnejd strax norrut, men andra spreds över hela Finland. Många barn skickades till Sverige med en koffert och en lapp från Socialministeriets barnförflyttningskommitté i ett band runt halsen mot en oviss framtid; många kom att stanna i flera år.

–Min farfar skrev dagbok från den här tiden, berättar Karin Collins, en dagbok med väldigt korta inlägg, på det sätt som män skrev då, sakliga fakta om väder och vind. Men han skrev också ”förde Jack till tågstationen, om två veckor får vi höra var han är”.

Jack var deras sexårige son, som en dag skulle bli Karin Collins farbror. Han skickades till Sverige som krigsbarn.

–När jag läste det hade jag själv en son i samma ålder och tanken på att sätta honom på ett tåg och inte på flera veckor få veta var han befann sig … Det grep tag i mig. Min farbror Jack hade det bra i Sverige, vad jag vet, men han var borta i flera år och när han kom tillbaka var det till en familj han knappt kom ihåg och en stad som var helt förändrad. Och hans liv blev aldrig bra, han kämpade med alkoholismen. Och hans öde var bara ett av många.

I del två i Karin Collins trilogi, Hos dig min längtan är förtöjd, skildras Hangöbornas liv i exil.

–Jag har ofta kämpat med tårarna när jag skrev böckerna. Jag hade aldrig förut funderat över att vi blev flyktingar i vårt eget land. Hos många av de äldre Hangöbor jag mött har jag märkt av en stark bitterhet. Jag talade med en dam som blivit evakuerad till Ekenäs, en kort bit härifrån, och hon mindes än idag hur de blev kallade för ”vägglöss” av Ekenäs­borna … Fast de talade samma språk och kom från samma land och var offer för samma krig, så saknades empatin.

Jag såg på den här 100-årige mannen hur minnet fortfarande plågade honom.

När Hitler högg Stalin i ryggen och inledde Operation Barbarossa i juni 1941 inleddes nästa fas i Hangös historia. Finland ställde sig – mer eller mindre motvilligt – på Tysklands sida i det som numera kallas fortsättningskriget.

Hangö udd blev en av fronterna, med dramatiska strider ute på skärgårdsöarna och en hårt bevakad och minerad gräns i skogsområdet norr om Hangö.

–Det satsades oerhört stora resurser på den försvarslinjen, som kallades Harparskoglinjen, förklarar historikern Christoffer Holm, uppvuxen i Hangö. Man var i Finland livrädd för att Sovjetunionen skulle bryta igenom där och försöka erövra Helsingfors västerifrån.

Ett stort antal svenska frivilliga deltog på Finlands sida, varav 25 stupade, vilket sannolikt gör det till en av de blodigaste platserna för svenska soldater under hela andra världskriget.

Det var också den svenska frivilligbataljonen som i början på december 1941 marscherade in i Hangö och åter hissade den finska flaggan. Vid det laget hade Hitlers trupper erövrat Baltikum och belägrat Leningrad. Den sovjetiska armén bedömde att risken var stor att Hangö skulle bli inringat och omöjligt att försvara, och hade därför retirerat från staden.

Finländarna återvände till en stad som inte bara var förstörd, utan också i princip livsfarlig att röra sig i, eftersom fienden hade försåtminerat staden.

–Ett av de mest gripande samtal jag haft är med en av de gamla krigsveteraner som var med och åter­tog Hangö, berättar Christoffer Holm, som har gjort en dokumentärfilm om striderna och Harparskoglinjen. Han hade kommit ner till hamnen och ute i vattnet låg en pråm som sovjeterna hade övergivit. En av hans kamrater i förbandet tog sig ut till pråmen, som omedelbart sprängdes i luften. Vännen kastades upp i luften av explosionen och klövs mitt itu mot klipporna.

–Jag såg på den här 100-årige mannen hur minnet fortfarande plågade honom. Han darrade på rösten och hade tårar i ögonen när han berättade om hur döden kommit fast striderna var över och staden var befriad.

Kaoset i det återerövrade Hangö skildras i det avslutande bandet i Karin Collins trilogi, Där jag har min hjärtans kär – ruiner, bunkrar, taggtråd, kadaver från döda hästar, krigsfångar och en ständig ström av soldater från Finland, Sverige och Tyskland. Det som nyss var en fridfull och lyxig badort är ett öppet sår.

–Innan de sovjetiska styrkorna retirerade vräkte de ner skrot, tåg och lastbilar i hamnbassängen, berättar Collins. Det sägs att det inte fanns en hel fönsterruta i hela staden. Det fanns inga speglar. Vattentornet var sprängt i luften och i brunnarna hade man slängt döda hundar eller tvålar för att göra vattnet obrukbart. Och så förstås minorna, som krävde ett enormt röjnings­arbete – som ofta utfördes av krigsfångarna. Man ville inte att det skulle gå att leva här.

De privata bostäderna var i förfärligt skick efter att ha använts som barack åt sovjetiska soldater, som rutinmässigt använde ett av rummen till latrin.

–Och överallt fanns det klotter. Det stod saker som ”Vi ses igen”.

Det dröjde flera månader innan civilbefolkningen kunde börja flytta tillbaka till Hangö, och under många år framöver skedde dödliga olyckor med kvarlämnade minor eller granater som barn kunde hitta i skogen.

Och många Hangöbor kom aldrig tillbaka. Kanske låg deras hem eller arbetsplats i ruiner, kanske var minnena för traumatiska, kanske var det enklare att starta ett nytt liv någon annanstans.

–Jag var uppe i Jakobstad i Österbotten och pratade om böckerna, och efteråt kom det fram två äldre män med tårar i ögonen. Deras föräldrar hade evakuerats från Hangö och aldrig återvänt. I hela sitt liv hade de hört dem tala om staden som de en gång hade haft, och när de läste mina böcker hade de känt igen språket, platserna. Berättelsen om en förlorad värld.

Solen smeker de långa sandstränder som tycks omfamna Hangö på alla sidor. Staden är idag en av Finlands mest attraktiva semesterplatser på sommaren; att hyra en lägenhet här en vecka kan kosta närmare 50 000 kronor under högsäsong.

Men det är inte bara turister som reser till Hangö. Nu är också udden ett av Natos övningsområden, och skjutfältet i Syndalen ska byggas ut.

–Vi ser hur det händer igen, säger Stefan Randström. Nu med Donald Trump i Vita huset ser vi hur rädslan, fördomarna och hatet växer och får politiska konsekvenser. Det är så tydligt vart vi är på väg.

Ute vid horisonten skymtas stora, mörka fartyg. Det sägs att det är ryska skepp som återkommande byter flagg och saknar dokumentation, den så kallade spökflottan.

–Rysslands problem militärt har alltid varit att de lider brist på hamnar, säger Randström, som är rädd för att strålkastarljuset än en gång kommer att riktas mot Hangö.

–De vill ha det här. Den här udden är det som stoppar dem från att kontrollera Östersjön. Om det blir krig, så är Hangö i fara. Igen. Det sista kapitlet är inte skrivet.

Jag följer med Karin Collins till Hangö udds frontmuseum, som ligger mitt i den barrskog som en gång i tiden var gränsen mellan Finland och Sovjetunionen, den hårt bevakade Harparskoglinjen. Museets själva existens, där det ligger bland gamla skyttegravar, är en påminnelse om hur landet först under de senaste decennierna har börjat minnas sin historia. Vinter­kriget och fortsättningskriget följdes i Finland av en lång period av fattigdom och umbäranden, bland annat på grund av det enorma krigsskadeståndet, samt finlandisering, där landet ändå lyckas bevara demokrati och självständighet. Trots Hangös unika historia dröjde det fram till 1987 innan museet öppnade, när Sovjetunionen började släppa sitt grepp om landet och det gick att minnas offentligt, att tala fritt om de trauman som dittills varit förtigna. Här finns nu en permanent utställning som ger en överblick av händelserna 1939–1941.

–Det var när jag gick hit med mina barn som idén till en romanserie föddes, berättar Collins. Jag ville att de skulle förstå något om Hangös historia, men det var som om jag först då insåg hur lite jag själv visste.

Hon pekar på fotografierna på ruiner, på flyktingar, på sovjetiska officersfruar som solar på stranden i det ockuperade Hangö, utsträckta i sanden intill taggtråd och spanska ryttare. På dockan i naturlig storlek som föreställer ett krigsbarn med en namnskylt om halsen.

–Det blev levande, jag tänkte: ”Jag vet alldeles för lite om det här, varför har vi aldrig pratat om det?” Så jag letade på biblioteket och överraskades av att ingen hade skrivit om det förut, inte i romanform. Då bestämde jag mig för att det fick bli min uppgift. Att berätta historien om hur vi förlorade vår stad och tog tillbaka den.

Ur Vi Läsers Finlandssvenska nummer 2025.

Läs mer:

Axel Åhman: ”Klyschan är att konstnärer, författare och artister vill bort från ’skithålan’”

Klas Östergren om sin komplicerade kärlek till Finland