Den hemliga historien om antikstriden

  • 21 apr 2023
  • 27 min

Ingela Nilsson är professor i just grekiska och kan vittna om att de nya vindarna har nått lärdomsstaden, även om det än så länge rör sig om en relativt mild bris. // Foto: Albin Händig

Den hemliga historien om antikstriden
Kristina Lindh

Ingela Nilsson är professor i just grekiska och kan vittna om att de nya vindarna har nått lärdomsstaden, även om det än så länge rör sig om en relativt mild bris. // Foto: Albin Händig

Lyssna på artikeln

Det här är berättelsen om hur en 13-årig flicka upptäcker Donna Tartts romanvärld och bestämmer sig för att viga sitt liv åt utdöda språk. Men också om ett forskningsfält som slits mellan tradition och förnyelse.

Hon brukar säga att boken förstörde hennes liv.

Hon säger det med den sortens skoj som har en dos sanning i botten. Moa Ekbom var 13 år och hade fått låna Donna Tartts Den hemliga historien inför en vinterresa med familjen.

Varje dag skyndade hon genom skidåkningen för att få komma in i stugan och läsa mer.

– Jag läste hela nätterna. Det är ett stående skämt i familjen att jag kunde ha varit en duktig jurist eller lärare om boken inte hamnat i mina händer i så känslig ålder.

Hundratusentals läsare världen över har vittnat om Den hemliga historiens formativa effekt. Många faller för handlingen, själva mordfallet. Andra för dekadensen, den gothromantiska antikvurmen som senare dykt upp i populärkulturen under termen Dark academia.

För Moa Ekbom var det själva språket som drog.

– Jag upptäckte renheten som kan finnas i det språkliga och förstod hur utdöda språk kan öppna dörren till något större, något evigt.

Hon säger att mötet med en annan språkvärld var ”i klass med droger”.

Eller är, snarare. Moa Ekbom arbetar som forskningsrådgivare i forskningsetik. Fram till i fjol var hon lektor i latin och grekiska vid Göteborgs universitet. Hon disputerade i latin 2013.

Redan på gymnasiet började hon läsa de båda språken och kände att de stod för ett annat sätt att tänka och lära. För att illustrera skillnaden mellan en vanlig kurs i moderna språk och de första stegen i grekiska jämför hon två nybörjarfraser. Vad sägs om ”Jag skulle vilja beställa en kaffe” mot ”Femhundra krigare dog i skymningen.”

Eller ännu hellre: ”Allt är materia, kosmos finns inte.”

– Med en sådan kursstart fattar man direkt att språk är världsbyggande, säger Moa Ekbom.

Donna Tartts berättelse om en krets antikstudenter i Vermont står fortfarande i bokhyllan. Exemplaret hör till den första svenska utgåvan från Bonnier Alba, med sitt ”hiskeliga trädlandskap på framsidan”.

Det är 30 år sedan boken kom ut på svenska. Ett jubileum planeras senare i vinter i Stockholm. Kungl. Vitterhetsakademien finansierar ett program med paneldebatt och föreläsningar och Moa Ekbom är en av eldsjälarna som arrangerade det hela.

Foto på Moa Ekbom.
Rom. Ändå sedan Moa Ekbom kom till staden som doktorand har den varit som ett andra hem för henne, i synnerhet Villa Borghese-parken med dess antikiserande statyer och pelare. // Foto: Albin Händig

Just nu befinner sig Moa Ekbom på Svenska Institutet i Rom. Några sydländska temperaturer är det dock inte tal om. El- och gaspriserna har slagit hårt mot landet och gör att det ännu är förbjudet att slå på inomhusvärmen. Dagens outfit består av dubbla sockor, pyjamasbyxor och två klänningar.

Staden och dess lärdomsmiljöer är ett andra hem. Moa Ekbom kom till Rom som doktorand och blev omedelbart förälskad. Nu är det här hon träffar forskarkollegor, följer seminarieserier och sitter med näsan i sällsynta böcker.

I staden finns de bästa biblioteken, säger hon. Det brittiska ligger bara tio minuter bort. Allra bäst är det amerikanska, på andra sidan Tibern.

– De har resurser man inte ens kan fantisera om som svensk akademiker.

En lätt excentriskt klädd forskare i en miljö som bultar av arvet från den västerländska civilisationens vagga. Scenen med Moa Ekbom i Rom växer lätt till en bild av filologin som sådan: Lika sär som central.

Det handlar om antik språkforskning. Internationellt kallas det ofta ”the classics” och omfattar latin och grekiska. I Sverige är fältet uppdelat på två, ett för språken och ett för kulturen, historien och arkeologin. Moa Ekbom säger att uppdelningen bottnar i personkonflikter från ”typ 1910”.

Hon skrattar åt sin egen beskrivning. Men ingen kan förneka att filologin är ett traditionstyngt forskningsfält och att det i hög grad hör till själva definitionen.

Redan på gymnasiet i Uppsala fick Moa Ekbom och hennes klasskamrater använda Frithiof Ponténs Grekisk läsebok för nybörjare från 1920. I vilka andra ämnen använder man en hundraårig lärobok utan att problematisera den, frågar hon retoriskt.

– Filologin är rätt gammaldags. Det är inte nödvändigtvis fel, jag håller själv på med traditionella saker och skrev min avhandling om Vergilius, den mest upphöjda romerska poeten. Men fokuset på grammatik har baksidor.

Tanken att alla ska ges en gedigen språklig grund innebär att det tar minst ett års studier innan man får något ut av själva texten, menar Moa Ekbom. I ett allt mer pressat utbildningssystem skapar det problem.

– Dagens studenter har ett begränsat antal terminer med studiemedel. Då är det svårt att lägga så mycket tid på att lära sig ett klassiskt språk. Alla kan inte bli filologer, man vill ändå ha ett brett spektrum av människor som läser latin och grekiska.

De unga kommer också med nya frågor: Varför ska jag bry mig om den här texten? Hur många våldtäktsskildringar ska man behöva läsa?

På grund av utbildningspolitiken, samhällsförändringar och personer som Moa Ekbom blåser sedan en tid förändringens vindar genom filologin. Den handlar om att ta in nya perspektiv. Och om att uppvärdera texter som tidigare setts som lättviktiga och ointressanta.

Foto på Ingela Nilsson.
Även om mycket har förändrats inom hennes fält anser Ingela Nilsson att det finns områden där utvecklingen går för långsamt: vördnaden för antikens Grekland och vithetsromantiken för att nämna två. // Foto: Albin Händig

– Klassisk filologi har i både Sverige och världen varit väldigt manlig, vit och privilegierad.

Det säger Ingela Nilsson. Hon är professor i grekiska vid Uppsala universitet.

Hon är också eldsjäl nummer två i arbetet med 30-årsjubiléet av Den hemliga historien. Det är från ett väl inbott arbetsrum som hon planerar programmet. Hyllorna är överfyllda av böcker, på väggen hänger en reproduktion av en handskrift från Le Roman de la Rose, medeltidens mest spridda verk.

Hon säger att Den hemliga historien ringar in filologins värld och kan användas för att visa både på sådant som förändrats och på sådant som återstår att förnya.

I centrum för det sistnämnda står just vithetsromantiken, menar Ingela Nilsson.

– Då menar jag inte vit enbart som hudfärg utan som det marmorvita, rena. Det har funnits en skönhetsvurm kring det vita, med alla de politiska och ideologiska aspekter som kommer med det.

När Ingela Nilsson började läsa grekiska för 30 år sedan möttes hon av en värld med skarpa skiljelinjer mellan de olika lärosätena. Filologin i Göteborg var vänstervriden, i Lund och Uppsala var den konservativ. Personkonflikterna var många, det fanns de som inte kunde vistas i samma rum.

Inte heller dagens filologi är någon kramring; vid vårens möte mellan landets filologer hade ingen tid avsatts för samtal mellan universiteten, enligt uppgift ansåg organisatören att det skulle bli för mycket bråk. Men det övergripande tonläget är ändå ett annat. Årets tillsättning av prestigetjänsten som professor i Lund, där valet otippat föll på en dansk, visar hur gränserna luckras upp. För första gången gäller professuren både klassisk grekiska, latin och modern grekiska.

Mycket händer också vad gäller källkritik och intersektionalitet. Internationella namn, som brittiska klassicisten Mary Beard, har öppnat för diskussioner om hur vår tids syn på våld och kvinnor är arvegods från grekisk-romersk tid. Beard har också varit vägledande för diskussionen om rasifiering.

Men fortfarande finns den där, menar Ingela Nilsson. Ett slags särskild vördnad för det antika.

– Antikens Grekland målas upp som en förebild trots att kvinnor inte var medborgare och trots att en stor del av samhället bars upp av slavar som saknade rättigheter.

Nästan alla översättningar som kommer får jättefina recensioner bara på grund av att man tycker att det är så fint med antik litteratur, säger hon.

– Fortfarande är det i hög grad ett litet antal personer, i princip alla är män och ofta rätt gamla, som översätter grekisk och även latinsk litteratur till svenska. Det har gjort att antik litteratur förväntas låta på ett visst sätt, som 1800-talssvenska. Och än i dag är filologin en miljö dit unga män med ganska konservativa värderingar dras.

Ingela Nilssons egen forskning handlar om hur antik litteratur traderas och återanvänds i medeltidens Bysans. Poängen? Att visa hur litteratur och språk alltid anpassas till nya trender och smaker. Just nu sitter hon med översättningen av bland annat en kärleksroman av Akilles Tatios, en text som haft stort inflytande på den moderna romanen. Förhoppningsvis kommer den ut i höst.

Maktförskjutningar och ompositionering. Gamla ideal mot nya. Hur ska man se på det som pågår? Är det det så kallade kulturkriget som nått antikforskningen?

– Delvis, även om jag tycker att själva idén om ett kulturkrig känns överdriven. Det är inte som att vi står inför det första skiftet i världshistorien där man börjar se saker ur ett annat perspektiv, säger Ingela Nilsson.

Men Sverige är inte USA. Där har antikvurmen kidnappats av incel- och alt- right-rörelsen på ett sätt som aldrig skulle hända i Sverige, menar hon.

– Vi är så mycket mindre och har inte den sortens utpräglade grupperingar, hoppas jag.

Foto på Denis Searby.
Stockholm. Denis Searby, professor i grekiska, har lärt sig att antikforskningen inte är för vem som helst – det kräver både en stark passion och is i magen. // Foto: Albin Händig

Vem har finaste huset – Svenska institutet eller Finska institutet? Striden i Moa Ekboms Rom rör inte språk utan arkitektur. Mellan svenska och finska forskare pågår ett slags ständigt och vänskapligt krig om vem som bor vackrast i den italienska huvudstaden. Moa Ekbom tänder fredspipan och säger att Finska institutets villa är ”sjukt inspirerande”. Det är en både personlig och professionell överlevnadsfråga att kunna åka hit.

I köket möts forskare från vitt skilda fält. Samtal föds. Härifrån får hon också perspektiv på det svenska landskapet. Hon konstaterar precis som Ingela Nilsson att filologin internationellt ligger före.

Ändå är hennes entusiasm stor inför utvecklingen i Sverige.

– Det pågår enormt mycket spännande.

Moa Ekboms område gäller framför allt undervisning. När det kommer till latin använder hon gärna boken Latin via Ovid, som kastar studenten rakt in i att läsa förenklad originaltext.

– Då kommer man tidigt in på diskussioner om innehåll. Vi läser inte Ovidius vars texter rymmer många våldtäktsskildringar för att vi tycker att det är föredömligt utan för att förstå varför de en gång skrevs och vad det har betytt för vår förståelse av världen.

Moa Ekbom brukar ge studenterna översättningar och låta dem slå upp originalorden för att se hur översättningen är gjord.

– För många är det mindblowing, de har aldrig reflekterat över att översättningar kan se olika ut. Det finns en generell föreställning om att de är liksom rakt upp och ner. Men en översättning är alltid en tolkning. Speciellt när den är antik.

Långt från roms antika villor stänger Denis Searby ett fönster. Han är professor i grekiska på Stockholms universitet och har just vädrat ur klassrummet efter en lektion om Aristoteles och Thukydides.

Kursen heter Grekiska 3. Den Dark academia-effekt som möjligtvis syns bland nybörjareleverna märks knappast på den här nivån, säger Denis Searby.

Man kan beskriva det som en initierad studiekrets med nära relation till sin lärare.

– De har varit med ett tag. Jag känner dem.

Varför läser vi döda vita män?

Det är en kvalificerad grupp. En av eleverna har doktorerat i teoretisk fysik, en i indiska språk. En tredje är matematiker, en fjärde doktorerar i retorik. Grekiska läser de av ”ren kärlek”. Inte för att få jobb.

– Det krävs is i magen för att hålla ut så här långt. Antik grekiska och latin är svåra språk och ett fält där det helt saknas yrkesmöjligheter. Det undervisas i extremt liten utsträckning på gymnasieskolorna, vilket påverkar hela arbetsmarknaden, säger Denis Searby.

Han jämför med sitt hemland USA, där det precis som på kontinenten är vanligt att läsa humaniora som en allmänbildande grund att stå på innan yrkesstudierna tar vid – och där lärarmöjligheterna därför är större.

Denis Searby beskriver hur filologin är en värld med två riktningar. Dels leder den inåt, bakåt. Till arkivens handskrifter och urkunder. Till dechiffrering och teckentydande. Dels leder den utåt, framåt. Till studiet av hur och av vilka krafter den europeiska kulturen formats genom århundradena.

Filologi är både Umberto Eco och maktanalys. Både mystik och politik.

Och båda berörs när ämnet förändras. Denis Searby säger att han själv hör till ”den kanoniska skolan”.

– Varför läser vi verk av döda vita män? För att det var eliten som skrev och den bestod av vita män. Det är de verk som finns, med vissa undantag. Självklart kan man studera slavens och kvinnans ställning i antiken. Men att utifrån en modern uppfattning se antikens värderingar som vrickade undergräver inte en kanonisk uppfattning om litteratur. Det är ett faktum att vissa verk har format vår kultur.

Nya perspektiv ifrågasätter gamla. Det som gör en till synes normal process speciell inom just filologin är dess krav på språkkunskaper, menar Denis Searby. Samtidigt har filologin satt djupa spår i de postmoderna ideal som driver förändringen.

– Ta Foucault. Han tog djupa intryck av Nietzsche, som i sin tur var en klassisk filolog. Foucault gick själv tillbaka till de tidiga texterna. För alla de här människorna var den klassiska bildningen levande. Man ser tydligt hur filologins sofistikerade syn på texttolkning präglar de postmoderna teorierna.

Liten. Resurssvag. Filologin är ett oansenligt fält när det kommer till storlek och pengar. Desto större är det när det kommer till självkänsla.

– Vi har väldigt höga tankar om oss själva, säger Moa Ekbom.

Det har hänt att hon har undervisat i vetenskapsteori. Med glimten i ögat brukar hon då säga ”Filologi är den enda vetenskapen.”

– Det var filologin som ”uppfann” mycket av det som fick sitt genombrott i och med vetenskapens frambrytande på 1700-talet. Hur man tolkar och gör släktträd.

Nu är det kanske inte de vetenskapsteoretiska positionerna som fått läsarna av Den hemliga historien att bli nyfikna på filologi. Boken är såld i mer än fem miljoner exemplar. Om något har dess genomslag bidragit till romantiseringen av ämnet, menar Moa Ekbom.

Romanen har gjort det lockande att koppla upp sig mot antik kunskap.

Må så vara mest till det yttre – med hjälp av studier, sammankomster, inredning eller kläder. Till upplevelsen hör känslan av utvaldhet och inte sällan en rejäl dos hybris. Det är också en flirt med det övernaturliga, mörka och våldsamma.

– När jag var ung på 90-talet fanns inte Dark academia som begrepp. Men det fanns en väldigt tydlig estetik som hämtades från Den hemliga historien.

En stil som förordade tweed, tedrickning, promenader i dimma och cigarettrökning, säger Moa Ekbom.

Tillbaka i Uppsala berättar Ingela Nilsson att hon läste om Den hemliga historien inför seminariet. Halvvägs in i romanen insåg hon att hon bytt perspektiv sedan boken kom ut.

– Den här gången tyckte jag inte speciellt bra om den. Boken beskriver en värld som är problematisk där en lärare knyter ett litet antal studenter till sig på ett osunt sätt.

Foto på Ingela Nilsson.

Även för Ingela Nilsson var skönhetsaspekten en väg in i ämnet. I dag är hon kluven. Hon attraheras av det vackra grekiska språket men värjer sig mot hela den essentialism som omgärdar vurmen av det marmorvita.

Den är knappast mindre utanför filologins kretsar, säger hon.

– I hur många årtionden som helst har man vetat att antikens tempel och statyer var målade i starka, klara färger. Men vi tar inte in den kunskapen för den motsvarar inte den bild vi har.

På samma sätt är det svårt att ompröva synen på litteraturen, menar Ingela Nilsson.

– Vi är mycket mer medvetna om en massa aspekter i dag än vad man var för kanske 30 år sedan. Men det finns fortfarande en stark idé om vad antiken är som är svår att rubba, både inom och utanför akademin.

Ett snöblandat regn faller över Sveavägen när det äntligen har blivit dags för Den hemliga historien – 30 år i Sverige. Ett 30-tal personer har samlats i The Cabinet Room på Handelshögskolan i Stockholm. Före lunch avhandlas ”Vuxna och vuxenblivande i romanen” och ”Dark academia: collegeromanen som livsstil”. Efter lunch rör vi oss från mer abstrakta resonemang om passageriter och romanens liminala tillstånd till blixtbelysningar av reservoarpennan Montblanc Meisterstücks roll i berättelsen och Donna Tartts fat shaming av den stackars Bunny. Många är förvånansvärt kritiska till romanen, tycker den har åldrats ganska illa. Forskaren och författaren Alexandra Borg konstaterar att man får syn på sig själv – den man var – när man återvänder till en roman. Först när hon läste om Den hemliga historien insåg hon hur mycket av ett tidsdokument den är och hur cyniska romanfigurerna är. Rodney King, rasupploppen, den svåra recessionen … Ingen av de allvarliga samhällshändelserna 1992 har Tartt låtit sippra in i romanen.

I sista stund har Moa Ekbom helt ändrat om i sitt föredrag. Hennes presentation har nu fått titeln ”Georges Laforgue hade rätt: administrationen vid Hampden”. Samtidigt som mörkret sänker sig över Sveavägen fördjupar hon sig i skillnaden mellan hur lärarna (alla män) skildras jämfört med den administrativa (kvinnliga) personalen. Hur Tartt kan skriva att en kvinna i personalen är ”oförklarligt tragisk i sin enkla kappa”. Sedan avhandlar hon i rask takt det ständiga gisslet med utvärderingar och fransklektionernas sätt att driva handlingen framåt – för att elegant landa i ett resonemang om olika utgåvor av Liddell and Scott’s Greek-English Lexicon.

Ingela Nilssons presentation har titeln ”Grekiskan, skönheten och odjuret”.

Hon är klädd i svart, med ett runt silversmycke ”helt utan antikreferenser” om halsen. I likhet med flera före henne beskriver Ingela romanen som ”problematisk”.

Den hemliga historien ger en förförisk men felaktig bild av den antika världen, att det skulle finnas texter som kan sätta oss i förbindelse med perioden, säger hon och leder in presentationen på ett intressant stickspår om den ”dionysiska ritualens skrämmande förförelse” och hur The Classics kidnappats av Alt-right och Red pill-rörelsen och kommit att bli ett ideal och rentav en manual för unga förvirrade män.

– Vithets- och manlighetsdyrkan finns som en oroväckande undertext genom hela romanen, kanske i synnerhet när det handlar om Camilla. Det känner jag igen från min egen studietid i Göteborg. Jag var den enda kvinnan i klassen, från A-kurs till disputation. Vi läste Grekisk läsebok för nybörjare från 1920 och översatte uttryck som ”Tystnaden pryder kvinnan” – det var en påtaglig brist på kvinnliga perspektiv.

När hon talar i detalj om den tidens ”unkna och sexistiska kvinnosyn” går ett kollektivt sus genom rummet.

– Ni kanske har hört uttrycket Philology brings out the worst in people …?

Det närmar sig midnatt på Studentpalatset, dit talarna och ”andra förtjänta” har gått efter heldagen på Handelshögskolan. Buffén är uppäten. Den sista bag-in-boxen väger lätt. I rummet bredvid spelar någon på Benny Anderssons gamla piano. Moa Ekbom rättar till sin blålila blommiga klänning och reser sig. När sorlet lagt sig säger hon:

– Vet ni vad, den här dagen kommer att bli som den där Springsteen-konserten, då 300 gick in och 5 000 gick ut. Den kommer att bli legendarisk! Och du var här!

Sedan höjer hon sitt plastglas och utbrister:

– Lev i evighet!


Ur Vi Läser #2 2023.

Fler utvalda artiklar