Det ska vara konflikter på en teater, menar Suzanne Osten. Men vissa hade hon gärna varit utan, som när hennes unika skapelse Unga Klara lades ner. Nu är den icke-demoniska regissören tillbaka med ny pjäs, memoarer och tusen idéer.

Två ord förknippar jag främst med Suzanne Osten – ja, vid sidan av teater och film förstås – nämligen Dramaten och stränghet. Ett av dem har jag fått helt om bakfoten, ska det visa sig.

– Det är det här som kallas utveckling, säger hon.

Vi ska strax ta farväl, intervjun är över.

Mellan oss står en illröd väska på hjul, en så kallad Dramaten. Den heter så för att man förväntas dra mat i den och för att flertalet matdragare, enligt stereotypen, förväntas vara kvinnor i övre medelåldern som går på Dramaten.

Suzanne Osten har visserligen arbetat på vår nationalscen vid Nybroviken, men hennes yrkesliv inom teatern förknippas mest med Kulturhuset, Stockholms Stadsteater och i synnerhet Unga Klara, specialscenen för barn och unga. Ja, och så tio långfilmer, böcker, professorstitel, undervisning, kungamedaljer, hedersdoktorat och annat snofsigt. Stridbar är hon. Framför allt har hon varit barnens och kvinnornas förespråkare.

Nu visar hon mig tre hjul, ställda i en märklig triangel, på var sida om den väska jag tror mig alltid ha sett med henne.

På varje bild, i varje sammanhang.

– Nej, den här är alldeles ny! Senaste tekniska landvinningen. Den funkar i trappor!

Enligt Suzanne Osten kan väskan klättra – och det behövs.

En axel är trasig berättar hon, operation i sommar. En stor sådan, tre månader minst kommer hon att vara konvalescent.

– Men det måste göras.

Suzanne Osten är 77 år och när sommaren går mot sitt slut har hon förhoppningsvis en fungerade axel igen och en avklarad premiär av Buster Keaton på månen, en pjäs skriven av Gunilla Linn Persson. Till hösten kommer också Suzanne Ostens memoarer. Tematiskt är den indelad efter franska revolutionens stolta paroll frihet, jämlikhet och broderskap. Titel: Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?

Regissören Suzanne Osten