Den icke-demoniska Suzanne Osten

  • 21 jun 2021
  • 24 min

// Foto: Thron Ullberg

Den icke-demoniska Suzanne Osten
Stina Jofs

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Det ska vara konflikter på en teater, menar Suzanne Osten. Men vissa hade hon gärna varit utan, som när hennes unika skapelse Unga Klara lades ner. Nu är den icke-demoniska regissören tillbaka med ny pjäs, memoarer och tusen idéer.

Två ord förknippar jag främst med Suzanne Osten – ja, vid sidan av teater och film förstås – nämligen Dramaten och stränghet. Ett av dem har jag fått helt om bakfoten, ska det visa sig.

– Det är det här som kallas utveckling, säger hon.

Vi ska strax ta farväl, intervjun är över.

Mellan oss står en illröd väska på hjul, en så kallad Dramaten. Den heter så för att man förväntas dra mat i den och för att flertalet matdragare, enligt stereotypen, förväntas vara kvinnor i övre medelåldern som går på Dramaten.

Suzanne Osten har visserligen arbetat på vår nationalscen vid Nybroviken, men hennes yrkesliv inom teatern förknippas mest med Kulturhuset, Stockholms Stadsteater och i synnerhet Unga Klara, specialscenen för barn och unga. Ja, och så tio långfilmer, böcker, professorstitel, undervisning, kungamedaljer, hedersdoktorat och annat snofsigt. Stridbar är hon. Framför allt har hon varit barnens och kvinnornas förespråkare.

Nu visar hon mig tre hjul, ställda i en märklig triangel, på var sida om den väska jag tror mig alltid ha sett med henne.

På varje bild, i varje sammanhang.

– Nej, den här är alldeles ny! Senaste tekniska landvinningen. Den funkar i trappor!

Enligt Suzanne Osten kan väskan klättra – och det behövs.

En axel är trasig berättar hon, operation i sommar. En stor sådan, tre månader minst kommer hon att vara konvalescent.

– Men det måste göras.

Suzanne Osten är 77 år och när sommaren går mot sitt slut har hon förhoppningsvis en fungerade axel igen och en avklarad premiär av Buster Keaton på månen, en pjäs skriven av Gunilla Linn Persson. Till hösten kommer också Suzanne Ostens memoarer. Tematiskt är den indelad efter franska revolutionens stolta paroll frihet, jämlikhet och broderskap. Titel: Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?

Regissören Suzanne Osten

Ja, det kan man ju undra.

Dotter till en flykting – pappan behövde lämna Tyskland 1935 när han jagades av Gestapo – men hon är också skilsmässobarn, syster, mamma, mormor till en 25-åring, kärlek till musikern Per Tjernberg.

Jag har alltså fått för mig att Suzanne Osten är en mycket sträng människa. Inte elak direkt, men tydlig i överkant, och den där kanten är just en sådan man inte gärna vill balansera på.

– Sträng, säger hon och känner på ordet.

För ett ögonblick ser hon faktiskt sträng ut, men så spricker ansiktet upp.

– Nej, men jag har krav.

Jag jobbar på, super inte, sköter ekonomin och håller tider.

Hon gör en paus, ser mig rakt i ögonen och ställer sedan en mycket adekvat motfråga:

– Du menar väl något när du antyder att jag är sträng?

Jag fumlar med orden, hon hinner fortsätta innan jag formulerat en tanke:

– Jag gillar kaos i processen för att jag tror att den är bra för kreativiteten, men vill ha människor omkring mig som arbetar på mitt sätt. Är det att vara sträng?

Visst är lek och lust avgörande i skapandet förklarar hon, men annat måste också till.

– Jag jobbar på, super inte, sköter ekonomin och håller tider. Jag vill gärna arbeta med liknande – obs, inte exakt samma – människor som jag.

Hon kräver ett eget driv hos sina medarbetare, säger hon.

Och om det drivet går emot ditt driv?

– Som regissör ska jag inte uppfostra människor. Vi är vuxna, inte sant. Och konflikter? Det ska man ha på en teater, jag ser dem som konstnärliga viljediskussioner. De är inte farliga, tvärtom.

Hon tänker en stund.

– Jag är inte svår, om du tror det. Och jag är …

Hon poängterar ordet som sedan följer så skarpt att det måste skrivas med versaler.

– … INGEN demonregissör.

Hur är en sådan?

– Manipulativ, han vill äga andra, diskuterar inte fram scenerna utan styr skådespelarna mot ett visst mål. Det handlar om makt.

Hon verkar inte vara särskilt förtjust i de så kallade demonerna. Två exempel ger hon, båda män.

– Ingmar Bergman var en elak jävel, han kunde påstå att han led av en dödlig sjukdom för att skapa ångest under repetitionerna. Bo Widerberg bytte i hemlighet ut ölen mot urin i rekvisitan för att få en autentisk reaktion under en filminspelning. Det är sadistiskt. För mig är allt sådant ett stort no no. Jag älskar att arbeta med skådespelare, men jag behöver inte äga deras tankar, faktiskt ibland inte ens veta vad de tänker. De ska göra det de är satta att göra, nämligen spela teater. Låter det strängt?

Hon fortsätter:

–Sedan kan en skådespelare vara osäker, vilja pröva. Det är något helt annat än att vilja bli styrd.

Hon berättar om den brittiske skådepelaren Laurence Olivier, som redan som 15-åring kom in på en scenskola i London och många år senare adlades för sitt mästerliga skådespeleri. Suzanne Osten letar i minnet efter ett citat som hon älskar. Enligt henne fick Olivier en gång frågan vad som krävs i förberedelse för att bli en skicklig skådespelare och han lär ha svarat: ”Well, what’s wrong about acting?”. Ingen av oss hittar det exakta citatet hur än våra hjärnors synapser arbetar, men andemeningen är klar:

”Spela, gör ditt jobb.”

Spelar är just vad de gör några veckor före vårt andra möte. Det är genomdrag, en sista repetition före sommaruppehållet, av Buster Keaton på månen som ska ha premiär den 20 augusti på Unga Klara. Vi är åtta inbjudna. Munskydd är obligatoriskt, svarta plaststolar är utplacerade med rejält avstånd. På scengolvet, ett trappsteg ner, syns en husbil i plåt, enorma traktordäck, tvättlinor, ett matbord, en tvättmaskin och en mikro. Det ser ut som ett tillfälligt läger, men för familjen Keaton är det ett hem.

Till höger på scenen en orkester … nåja, ett piano och ett trumset. Det finns tusen underbara saker att fästa blicken på. Snart ska allt braka lös. Tänk cirkus, varieté, vaudeville, saloon, kabaré och kör alla begrepp i en mental centrifug så hamnar du någonstans i rätt stämning för historien om Buster och hennes familj. Längst bak på åskådarplats sitter Suzanne Osten, bredvid henne den röda och rullande innovationen. Leende är hon, rak i ryggen, randiga strumpor, rutiga byxor.

I korthet handlar pjäsen om den unge Buster Keaton och hennes familj, ett kringresande teatersällskap. En dag får Buster en lillebror, den stumme Harpo. Pappa Joe dricker för mycket och ”har humör”, som man säger.

Mamma Myra har mest migrän. Det är hon som hela tiden upprepar: ”Tänk så lite vi har, men så bra vi har det.”

”Lite” stämmer, men har de det verkligen bra?

Familjen är både kärlek och hat, trygghet och fara.

– Det är en drömpjäs för mig, en kärlekshistoria till den dysfunktionellt normala familjen.

Dysfunktionellt normal?

– Ja, många familjer är så. Jag har skruvat upp historien till en fars och låter för en gångs skull barnen fatta ett beslut om att de inte behöver sina föräldrar.

Jag förväntar mig nu ett brandtal om barns rättigheter, men hon säger:

– Det är inte så blodigt. Jag är helt övertygad om att de flesta barn överlever sina familjer, livet är konstruerat så. Jag hoppas den signalen går fram i föreställningen.

Vilken signal?

– Jo, att barndomen bara är en start. Sedan väntar resten av livet.

Suzanne Osten i samband med Fickteatern, 1969, Bröderna Mozart, 1986, Jösses flickor – befrielsen är nära!, 1974.
Fickteatern, 1969, Bröderna Mozart, 1986, Jösses flickor – befrielsen är nära!, 1974.

Hon tittar mycket på naturprogram med David Attenborough, säger hon, och berättar om en underbar grodpappa (orden är hennes) som gräver en kanal i sanden till sina yngel så att de ska överleva, i alla fall första sommaren. Sedan får de klara sig själva.
I pjäsen liknas vuxna vid väder och barnen vid fiskare. Det kan komma regn, hagel, storm eller solsken – en fiskare måste alltid förhålla sig till det.

– Det är den stora gåtan när vi är barn, hur vi ska förhålla oss till vuxna.

Suzanne Osten överlevde med råge sin barndom, en tid som hon har beskrivit många gånger, i barnböcker som Flickan, mamman och soporna, men också i filmer och pjäser. Hennes mamma Gerd Osten var filmregissör och en mycket aktad filmkritiker, bland annat i Tidningen Vi. Men hon var annat också, och det tog lång tid för Suzanne att beskriva hur det var att växa upp med en psykiskt sjuk mamma. Ensamheten, inlåsningarna, sopbergen, vräkningarna. Jag har förberett många frågor om de omöjliga åren, men återigen blir jag överraskad. Hon säger om sin barndom, om sin mamma:

– Jag var nog en väldig bråkig tonåring, och hade ingen som helst känsla för någon sjukdom. Och vi var inte helt ensamma, det fanns släktingar som bidrog med kläder, tandläkarbesök, räckte mig en hjälpande hand.

Men … allt det andra?

– Det var inte bara elände. Mamma hade en märklig humor – vass och elak – och en mycket tydlig moral. Man fick inte skvallra, inte klaga, inte vara barnslig. Sällan fick jag medhåll eller beröm. Hon var med andra ord långt från dagens oroliga medelklassföräldrar. Men – och det är viktigt – hon var också mycket tolerant. Hon satte mig i en väldigt bra skola, gav mig tips på sevärda filmer, lät mig leka med hennes kläder och saker.

Skådespelaren Siri Hamari, som gör rollen som den unge Buster Keaton, är född på en finsk cirkus. Hennes familj kände utbrytarkungen Houdini, som också förekommer i pjäsen.

– Siri betraktades tidigt som vuxen, fick ansvar, förväntades klara saker – och då klarar man det mesta, säger Suzanne Osten. Så var det också för mig.

Barn längtar efter frihet menar hon, och de tror att den finns hos vuxenheten.

Och … blir barnen besvikna?

– Nä … De blir som vi, vuxna. Det är inte så tokigt att ha en egen dörr att stänga om sig, en egen plånbok. Vi har vår sexualitet …

Suzanne Osten på Unga Klara teater.

Hon utvecklar länge resonemanget, men förkortat låter det ungefär så här: Vi kan stå på en vuxenvärldens kulle och titta ner mot barndomen, nostalgiskt längta tillbaka, men skulle vi verkligen vilja vara barn igen?

– Barn bestämmer i stort sett ingenting.

Allt det här kan uttryckas i teater för barn och ungdomar och det ska man göra på största allvar, menar hon, men gärna på ett roligt, drabbande sätt som i Buster Keaton på månen.

– Det är inte ”gulligt” att jobba för barn. Barnpubliken har en stark livskänsla medan vuxna tål strukturella resonemang bättre. Vi lät till exempel niondeklassare se Lars Noréns Underjordens leende, och de var jätteuttråkade. De höll inte alls på med besvikelse, de var i ett aktivt nu. Barn vill inte se tillbaka, men man kan få till och med mycket små barn att intressera sig för relationer. Vuxenlivets besvikelser är däremot helt ointressanta för en vital publik.

Med vital menar du … riktigt små barn?

– Ja, de har helt andra hjärnor. Redan som åttaåringar finns ett utkast för hur vi blir senare.

Behåller vi inte vitaliteten?

– Nä… det går väl utför hela tiden.

Hon ler, men med ett stort allvar i blicken.

Hur ska våra barn må bra?

– Unga människor behöver vara fysiska – träna en timme om dagen, annars blir de deprimerade. Det gäller oss också. Man ska ha en uppgift, det är bara att titta på hundar som får en pinne. Jag tror inte att jag hade överlevt den här pandemin om jag inte hade haft den där pjäsen. Att vara i samspel, ha en uppgift. Det är väldigt bra för själen.

Så lätt det låter.

Jag har ställt den fråga som alltid kommer upp i samtal med framgångsrika personer. Vilka är dina drivkrafter? Suzanne Osten har jobbat hårdare än många andra, och med hårdare motstånd än många andra. Det är inte synd om henne, inleder hon sitt svar:

– Jag har fått utveckla en ny teaterform här på Unga Klara. Jag har haft motgångar med chefer, men det är småpotatis i jämförelse med många andra.

Men drivkrafterna, vilka är de?

– Jag är kvinna, räcker inte det? Det finns absolut inte någon fördel med att vara kvinna i den här branschen. Jo, jag har sluppit den där förbannade tävlingen mellan män om priser, pengar, listor.

Är det revansch du talar om, som en drivkraft?

– Ja, men så klart! Jag vill också synas, ha stora recensioner, bli schysst bedömd, komma åt resurserna, bli inbjuden till seminarier, tagen i anspråk. Hela den kampen förde jag fram till 90-talet, i början var jag väldigt ensam.

Den biologiska feminismen, som till exempel hävdar att kvinnliga konstnärer skulle måla på ett speciellt sätt, har inte tilltalat henne.

–Nej, rättvisa löner, struktur, fördelning.

Jag vill fråga vem Suzanne Osten var när hon och Margareta Garpe gjorde succé 1974 med pjäsen och musikalen Jösses flickor – befrielsen är nära! och hoppas att frågan ska uppfattas som personlig, eller faktiskt privat, men Suzanne Osten börjar direkt beskriva vad hon hade gjort fram till dess yrkesmässigt – och vad hon ville göra efter framgången.

Ständigt denna rörelse framåt.

– Napshut på polska betyder framåt. Det är vad geten Gullspira säger i Barnen från Frostmofjället. Geten lär dem att överleva.

Mer då, inte kan väl revanschism varit din enda drivkraft?

– Nej, i grunden handlar det om att få berätta. Hittar jag något som inte är berättat är det den vägen jag har valt. Konst och konstnärlighet är ledord.

Vad innebär det, rent konkret?

– Det innebär att undvika klichéer, men branschen – nu talar jag om film – letar efter något man redan sett. Jag tycker att poängen är att göra något som ingen har sett. Filmen och teatern behöver en passionerad process.

Suzanne Osten

En riktigt stor seger, om man nu kan kalla det så, har hon vunnit. Suzanne Osten är tillbaka på Unga Klara, den teater hon grundade 1975. En experimentverkstad, som rönte stora framgångar, inte minst internationellt. Även i Sverige hyllades hennes arbete, men 2004 startade en segdragen kamp som Stadsteaterns ledning då gick segrande ur.

Kort och gott: Man lade ner verksamheten.

Vi måste tala om Benny Fredriksson, säger jag.

– Det var ett jättetrauma. I 36 år hade jag verkat inom Stadsteatern, efter brytningen fick vi visserligen sitta kvar i lokalen men utan pengar. Tjugo miljoner togs bort. Det var hårt, kulturlivet var hjärtlöst.

Henning Mankell, Lars Norén, Unga Klaras vänner och många andra protesterade, men inget hjälpte.

– Jag var tvungen att börja om från början, söka stöd och pengar hos personer och näringsliv som inte begrep vad vi ville göra. Utanför Sveriges gränser var protesterna höga – man fattade inte att Stockholm lade ner en professionell teater.

Protesterna hjälpte inte.

Konflikten avslutades 2009, då Unga Klara inte längre skulle ingå i Stadsteatern.

Jag trodde aldrig att han skulle lägga ner min teater.

– Men dragkampen började mycket tidigare. Benny Fredriksson ville att jag skulle lyda honom. Han var impulsstyrd. En gång när vi var osams, drog han in min lön. Plötsligt fanns inga pengar på kontot. Jag tror att han var avundsjuk på mig för att jag var konstnären och höll på rätten att gå, rätten att säga nej. Jag lyder naturligtvis normala lagar och följer överenskommelser, men teatern får inte förvandlas … till day trading, en åtråvärd föreställning ska upp på börsen, andra läggas ner. ”Det här är ett laboratorium”, försökte jag säga om Unga Klara, ”inte en vinstmaskin”. Han ville få bort mig.

– Teaterarbete är en konstnärlig process, att då ha en chef som tjatar om att man ska jobba fortare … eller vara på andra scener … Han gick in på mina marker helt enkelt, och jag sa nej. Då startade en långsam nedmontering. Jag trodde aldrig att han skulle lägga ner min teater. Men det var ett styrelsebeslut, glöm inte det.

Benny Fredriksson begick självmord 17 mars 2018.

– Självmordet var en tragedi som ingen kunde förutspå. Debatten om honom hamnade helt snett, kom att handla om huruvida han tafsade på kvinnor. Det här är en stor teater, media måste få granska maktstruktur och chefers kompetens. Nu har allt blivit en sorgeakt i stället. Om tio år kan man ta upp det igen… och med tydligare blick se vad som hände.

Kriget, som alla krig, handlade om makt, menar hon.

– Men vet du … det fantastiska är ju att konsten rullar vidare! Denna enorma kraft kommer att generera nya föreställningar, nya förklaringsmodeller, nya chefer. Det kommer alltid en ny chef. Ändå fortsätter teaterarbetarna, filmmakarna, konstnärerna och författarna att skapa.

Vi har talat länge om barnets vitalitet, dess öppna syn på världen och kommer till slut till vuxenlivets besvikelser. En av dem förstås ledningens beslut att förändra Unga Klaras premisser. Mer då? undrar jag och hon nämner främst två saker. Återigen handlar det om arbetet och samhället, inte en gång har vi talat om det riktigt nära. Är det den oviljan – eller oförmågan – som jag tolkar som stränghet? Och sitter oförmågan att bli personlig hos henne, eller i mina frågor?

Hennes svar:

– Jag är besatt av hur idéer formar oss och är trött på gråtande, bekännande människor i radio och tv. Möt mig verkligt sårbar i pjäsens tragik och slapstick.

Fler besvikelser, tack:

– Jag trodde att vi i dag skulle vara mer jämställda, att vi skulle gå i bredd. Mansrollen är fortfarande obsolet, inte funktionell. Jag tycker synd om männen. Även om kvinnor fortfarande dras med sin låga status så har vi utvecklat en mer flexibel roll under åren. Vi lär oss tidigt att tala om känslor, vi tar bättre hand om våra kroppar, även om jag starkt ogillar utseendefixeringen, vi luktar bättre, kollar oss mot sjukdomar, medan männen fortfarande tävlar, döljer mycket av sin sårbarhet.

Suzanne Osten.

En väg mot en annan, friare roll är skilsmässorna menar hon, där män tvingats bli mer närvarande pappor.

– Jag tror att vi människor ganska lätt skulle kunna omforma oss, men fortfarande styrs vi av ekonomiska förhållanden. Ojämlikheten hindrar oss på så många plan. Inte minst männen är offer för stereotyperna. Det är därför barnteater är så himla viktigt, vi åstadkommer mycket mer genom att spela för barn än genom att predika för vuxna.

Arbetet syns inte så mycket vad gäller status i världen, men det kan gå djupt, menar hon.

– Man ser det när ungarna springer ut efter en föreställning. Det är en fysisk effekt, som efter en rockkonsert.

Vi måste bara en sak, nämligen dö.

Integrationen är en annan vuxenbesvikelse hos Suzanne Osten. Hon trodde att vi skulle ha kommit längre, tycker att Sverige uppvisar en mycket korkad sida.

– Tänk på allt vi har fått, säger hon och skickaren uppmaning till alla invandrare:

– Snälla, organisera en generalstrejk!

Är åldern – hon fyllde 77 i juni – en besvikelse? Hon svarar nej.

– Däremot ålderismen. Jag vill inte klumpas ihop.

Demens skrämmer henne men inte döden.

– Vi måste bara en sak, nämligen dö, men vägen över till exit kan bli… den stora utmaningen.

Som sagt.

Suzanne Osten har arbetat hårt, och många gånger med hårt motstånd. Hennes arbetsliv är inte över. Som vanligt vill hon framåt. Nya pjäser och filmmanus är på gång. Jag har frågat hur hon hämtar kraft efter en premiär och hon rycker på axlarna:

– Jag vilar väl någon dag eller två, firar en aning.

Sedan är det bara framåt som gäller. Som alltid, verkar det. Fem år eller 23, 45 eller 77 spelar ingen roll.

Någon timme in i vårt i samtal ringer hennes telefon. Suzanne Osten svarar: ”Vad vill du? Jag förstår … Jag har inte tid, är upptagen, återkom.”

Medan jag hör henne korrekt och vänligt avfärda ett samtal upptäcker jag hennes almanacka snett framför henne, den minsta sorten som borde passa i en ficka. Hennes buktar av alla lappar som lagts in för att komma ihåg möten idéer, uppslag, formuleringar.

Sprängfull, tänker jag.

Och ändå har bara halva året gått … 

Fler utvalda artiklar