Författare har länge drömt om artificiell intelligens

Kommer AI att ta över och göra människan överflödig? De senaste tekniska landvinningarna har blåst liv i en debatt som är gammal som gatan. Ända sedan förhistorisk tid har det funnits fantasier om den konstgjorda människan, en dröm som följts av lika delar optimism och fasa. I en ny bok bjuds vi en idé- och kulturhistorisk exposé över robothistorien.

Det här är ett utdrag ur boken Robot – drömmar och mardrömmar om mänskliga maskiner av Peter K Andersson, lektor i historia vid Örebro universitet. Boken kommer ut 8 januari på Natur & Kultur.

När så roboten slutligen dyker upp i historien, både som ord och som automatiserad humanoid maskin, är det måhända en vändpunkt i teknikhistorien, men det är knappast något som sticker ut i de konstgjorda människornas historia. Att ordet ”robot” myntas och populariseras av den tjeckiske författaren Karel Čapek i hans drama R.U.R. 1920 är kanske bekant, men verket är väl mest känt just för att ha lanserat ordet, och egentligen är det bara ett av en uppsjö dramer, romaner och filmer vid samma tid som tar upp liknande ämnen.

En röd tråd genom den konstgjorda människans historia är tanken på den som potentiell slav, som ersättare för arbetaren. Denna tanke, som kan spåras till antiken, återkommer med full kraft i kölvattnet av den industriella revolutionen, och med den också rädslan för revolt. Men som vi har sett växer samtidigt tron på och optimismen inför ång- och plåtmän. Optimismen utkämpar ständigt en dragkamp mot rädslan för den snabba utvecklingen, men 1800-talet är i grunden en tid av framtidstro och uppdelningen i optimism och pessimism är i viss mån en uppdelning mellan en generell mentalitet uttryckt i medierna och isolerade uttryck från enstaka tänkare och författare. Det vänder dock efter sekelskiftet. Pessimismen ökar, och det är till stor del en följd av första världskrigets erfarenhet. Där erfor många hur unga män förvandlades till kuvade och fjärrstyrda mördarmaskiner. Men idén om industriarbetaren som en mänsklig maskin blir också mer utbredd i början av 1900-talet än vad den var under den första industrialiseringen, eftersom det nu sker en effektivisering av fabriksarbetet. Det löpande bandet införs, inspirerat av den amerikanske ingenjören Frederick Winslow Taylors idéer publicerade 1911. Även den ryska revolutionen 1917 visar omvärlden vilka konsekvenser konflikterna i det industrialiserade samhället kan få.

Optimismen före kriget nådde sina kanske högsta – och mest bisarra – höjder i form av den italienska futurismen, en modernistisk konst och poesi som hyllade maskinen och tekniken och ville se ett slags förening av människa och maskin. År 1909 utgav futurismens ledargestalt Filippo Tommaso Marinetti sin roman Mafarka le futuriste, om en hänsynslös och rovgirig general som föresätter sig att skapa en son utan en kvinnas hjälp. Marinetti utvecklade idén i ett manifest två år senare där han förutspådde en symbios av människa och maskin, vilket först skulle bli möjligt när behovet av ömhet reducerades. Den nya människan har inget behov av kvinnan som älskarinna eller mor. Marinetti och hans följare hyllade militarismen, erövringen och den tekniska utvecklingen med en i efterhand närmast komisk manlighetsdyrkan. Och kanske är futurismen ett exempel på hur framtidsoptimismen nästan gick överstyr innan världskriget tvingade västvärlden att ändra sin inställning.

Samtida med Marinettis manifest är Selma Lagerlöfs berättande dikt Slåtterkarlarna på Ekolsund (först publicerad 1912), om en godsherre som uppsöker Christopher Polhem i hopp om att denne ska kunna tillverka åt honom ”slåtterfolk, som mejade hans gärden, / men ej begärde lön och ej behövde bröd.” Godsherren lägger fram sin fråga till en av Polhems smeder, som svarar att hans arbetsgivare ska bygga slåtterfolk av trä åt honom, på villkor att godsherrens arbetare också ska ha nytta av dem. Tiden går och allteftersom sommaren lider mot sitt slut börjar folket undra om inte godsherren ska beordra att höet slås. Men så en morgon får de se en rad av ”jättar” som går med varsin lie mot gården. ”Är detta mänskors släkt?” frågar sig gårdsfolket. Jättarna klampar fram ”förutan ögons hjälp” och är grovt tillyxade av trä med ”ej minsta spår av konst, men kanske just därför / det mer förskräckligt tycks, att döda trät sig rör.” Smeden kommer efter och meddelar att detta är de slåtterkarlar som han har beställt. Jättarna slår ängen med sådan effektivitet att gårdens arbetare inser att de har förlorat sin brödföda. Den ende som är glad är godsherren, men även han tycker att något saknas när arbetet är gjort. Dessa slåtterkarlar varken skrattar, småpratar eller sjunger skördesånger när de går från åkern. ”Det är en annan sak med människor ändå, / som glädjas, ängslas, le, som döma och förstå.” Och en oro griper tag i godsherren: ”Blir den ej själv till trä, som måste träfolk sköta?”

Hans farhågor besannas när plötsligt truppen av trämän efter att de slått åkern färdigt fortsätter att röra sig mot sin arbetsgivare medan de alltjämt svänger sina liar. Godsherren försöker förgäves stoppa dem, men de tvingar honom ut i sjön, och vattnet når honom upp till axlarna när han hör någon ropa det kommando som gör att karlarna stannar. När han kommer upp ur vattnet ser han den gamle smeden, men den här gången är han klädd som en herreman. Godsherren inser att denna enkla smed var Polhem hela tiden. Polhem frågar honom vad han tycker om slåtterfolket han har skapat åt honom. Godsherren ryter åt honom att fara till skogs med sin ”helvetestropp” som nästan tog livet av honom. Det var en olyckshändelse, ursäktar sig Polhem. Men godsherren vill ändå inte veta av dem mer. Han vill tjänas av människor, inte av tysta monster. Polhem är nöjd. Godsherren har lärt sin läxa. ”Nu vet ni vad ett liv bland människor är värt”, säger han, och avslutar: ”Nu kan ni hugga ved av mina slåtterkarlar. / Att dem hantera rätt ej någon än förstår, / och endast nöd och brist gå fram i deras spår.”

Vi kan inte hantera konstgjorda arbetarmaskiner

Här – innan de mer kända moderna historierna om robotslavar som gör uppror – har vi fabeln om farorna med teknik och slaveri paketerad som en svensk folksaga. Robotarna här är inte gjorda av plåt eller drivna av ånga. Men det är samma berättelse som den som skulle komma att bli en science fiction-kliché. Lagerlöf är minst lika profetisk som de kontinentala författarna när hon framhåller att vi inte kan hantera konstgjorda arbetarmaskiner. Även i det provinsiella Uppland fanns tankarna på vad framtidens maskinella arbete kunde innebära.

Och farhågorna var inte ogrundade. Det var inte bara i litteraturens värld som robotar dök upp med allt högre frekvens. Riktiga robotar började också tillverkas av tidens ingenjörer. År 1898 demonstrerade den serbiske uppfinnaren Nikola Tesla sin fjärrstyrda ubåt i New York. När en reporter frågade honom om dess betydelse kallade han den för ”den första i en ny ras av automater, mekaniska män som gör det hårda arbetet åt människosläktet.” Nya innovationer i tillverkandet av självgående maskiner möjliggjordes av nya uppfinningar inom reglertekniken, den del av mekaniken som gjorde att en maskin själv kunde reglera sin hastighet eller sina rörelser. Detta var utvecklingar av de urgamla vattenhjul och andra funktioner som funnits sedan antiken, men först med industriella upptäckter förbättrades tekniken, inledningsvis med James Watts roterande kula som reglerade hastigheten på ångmaskiner, och sedan med James Clerk Maxwells studier av Watts teknik som visade att det krävdes matematiska modeller för att på allvar kunna utveckla en avancerad kontrollteori. Detta gjorde att fabriksmaskiner kunde automatiseras i högre grad. Den mänskliga arbetaren blev allt mindre nödvändig i processen, och tanken på den helt självgående maskinen, eller med en numera vedertagen teknisk term – ”roboten” – började att gro.

Men även om 1900-talets första årtionden myllrade av historier som spelade på dessa allt vanligare tankar ska man inte förringa betydelsen av Karel Čapeks inflytelserika drama. Sam J. Lundwall har kanske rätt när han konstaterar att det är något så sällsynt som ett litterärt verk som haft en påtaglig och djup inverkan på samhället. Innan Čapek kopplade ihop den konstgjorda människan med ordet ”robot” fanns det ingen samlad benämning på det som den här boken handlar om. Ordet ”android” hade funnits sedan 1700-talet, men det är först på senare tid som det har kommit att användas i bredare bemärkelse som benämning på en humanoid robot. ”Automat” var som vi har sett det ord man stötte på flitigast, åtminstone fram till mitten av 1800-talet, men det betecknar också egentligen någonting annat, en rörlig men stationär kropp. I rättvisans namn bör det påpekas att Čapek alltid framhöll att det var hans bror, den minst lika kände författaren Josef Čapek, som faktiskt hade föreslagit att kalla de mekaniska arbetarna i pjäsen för robotar. Ordet kommer från det slaviska robota, som betecknade en viss form av ofrivilliga arbetare inom äldre feodalsystem och hade använts sedan 1600-talet.

Men bortsett från själva ordet utgör R.U.R. den kanske tydligaste sammanfattningen av de farhågor kring industrisamhällets mekanisering som långsamt grott. Titeln syftar på den fabrik som i framtiden har monopol på robottillverkning, Rossums Universal-Robotar. När historien tar sin början får direktören besök av en ung kvinna vid namn Helena som vill göra ett studiebesök. Det ger direktören tillfälle att berätta för henne – och oss – om fabrikens ursprung och hur tillverkningen av robotar går till. ”Ur mekanisk synpunkt”, förklarar direktören, ”är [robotarna] mer perfekta än vi, de har en enormt utvecklad intelligens, men de har ingen själ.” Direktören visar ”knådningskaren”, där ”smeten” som ska bli till robot blandas till. ”I vart och ett av dem”, fortsätter han, ”blandar vi ingredienserna för tusen robotar åt gången. Sedan har vi karen för tillverkning av lever, hjärna och så vidare. Sedan får ni se benfabriken. Därefter ska jag visa er spinneriet […] där vi väver nerver och blodådror. Kilometervis av tarmar löper igenom det under varje arbetspass.”

Och till sist i denna långa kedja av löpande band kommer ”monteringen där alla delarna sätts ihop, som bilar.” Liknelsen med bilar är träffande. Det var precis den här typen av produktionssätt som bilindustrin på bara några årtionden hade utvecklat och förfinat. Sannolikt influerade detta i hög grad den populära bilden av den konstgjorda människan. Först nu börjar uppfattningen av roboten som en massproducerad slav bli etablerad. Och ganska snart visar det sig att Helena inte har kommit bara för att beskåda robotarna utan för att befria dem från sitt slaveri. Men hennes dröm om en resning blir till intet när hon inser att robotarna varken har själ eller känslor, och därför inte har någon som helst önskan om att förbättra sin lott.

I nästa akt har tio år passerat och tillverkningen förbättrats. Helena, som nu är gift med direktören, får reda på att robotar har börjat engageras som soldater, och att födelsetalen stadigt sjunkit till noll i takt med att människorna alltmer ses som överflödiga. Robotarna, som har utvecklats till mer intelligenta och kännande individer, gör nu revolt mot människorna och anländer slutligen till fabriken, där de belägrar Helenas och direktörens hem.

Robotarna är ute efter det hemliga receptet på robottillverkning, så att de ska kunna föröka sig, men Helena har förstört det. Till slut stormar robotarna byggnaden och dödar alla i sin väg förutom en kontorist som de hoppas ska kunna uppfinna hemligheten bakom robottillverkning på nytt. Han vägrar, men så plötsligt hör han någon skratta. Han tror att människorna har återvänt, men det är i stället två robotar som har utvecklat känslor och blivit förälskade i varandra. Med en profetisk insikt förstår kontoristen att robotarnas hopp ligger i deras händer, och han skickar ut dem i världen med orden ”Gå, Adam – gå, Eva.”

Čapek drev tanken till sin spets

Idén till R.U.R. hade legat och grott hos Čapek i flera år, och en tidig version av historien finns i novellen Systemet som bröderna Čapek  skrev tillsammans 1908. Där har en grovt tecknad fabriksägare en vision om att människan i framtiden måste exploatera hela världen för ekonomisk vinning och att arbetaren av denna anledning måste ”bli till en maskin”. Och det enda sättet som han kan bli det på är att man ”förädlar” honom och avlägsnar hans själ. Det är tydligt att bröderna Čapek här kommenterade de idéer som låg i tiden – i synnerhet Taylorismen – men också de idéer som vuxit i västvärlden sedan flera sekler – tron på förnuftet och de mänskliga framstegen. I sitt drama drev Čapek tanken till sin spets. Vad händer om vi låter den förnuftsstyrda världen gå så långt som den kan? Kan även drömmar om frihet och välstånd på sikt leda till lidande och undergång? Han döpte mannen bakom fabriken efter det tjeckiska ordet för förnuft – rozum.

Själv var Čapek aldrig särskilt förtjust i sitt drama. Kanske blev den i takt med att bilden av roboten populariserades och spreds en mer klichéartad historia än i utgångsläget. Det har också påpekats att pjäsen presenterar en ganska schematisk samtidskritik med hjälp av en uppsättning endimensionella karaktärer och en intrig med flera logiska luckor. Men ur Čapek perspektiv misslyckas den också i viss mån att förklara vad han ville ha sagt med den. Det är ett budskap som kan anas genom hela dramat, nämligen att alla huvudsakliga ideologier och perspektiv på samhället har lika mycket rätt: Direktören visar i pjäsen att tekniska framsteg befriar människan från hårt kroppsarbete, och han har rätt; kontoristen anser tvärtom att de tekniska framstegen avhumaniserar honom, och han har också rätt. ”De här människorna kan vara konservativa eller socialister, gula eller röda, det viktiga är – och detta är något som jag speciellt vill framhålla – att alla har rätt i ordets vanliga enkla mening.”

Detta relativistiska budskap syns bland annat i Helenas misslyckade försök att få robotarna att göra revolt. Fabrikens ledning framställs som cyniska kapitalister som övertalar henne att det är lönlöst. Helena beskrivs som en naiv idealistisk rikemansdotter som drivs av en romantisk idé om revolutionen. Båda har rätt, men man skulle också kunna vända på det och säga att ingen har rätt. Varken den ena eller den andra lösningen kommer att rädda världen. Men det är också detta som ger robotarna utrymme att ta över. Robotledaren förklarar att de dödade mänskligheten för att ”skapa en ny värld. En värld utan fel. En jämlik värld.” Perfektionen som dröm – och mardröm – genomsyrar dramat. Inte nog med att robotarna beskrivs som felfria människor, direktören anser också att ett samhälle där robotar sköter allt jobb gör människorna ”befriade från bekymmer och från arbetets förnedring. Alla kommer att leva bara för att fullkomna sig själva.”

Čapeks bidrag till historien var inte så mycket dramat R.U.R. som den moderna föreställningen om roboten. Och det är som om redan innan klichébilden av roboten som en mekanisk plåtmänniska har etablerats så föds den bild av roboten som skulle efterträda den, nämligen som en artificiell men organisk varelse, likt replikanterna i Blade Runner eller de syntetiska människorna i Alien-filmerna. Det är i beskrivningen av robotarna som Čapek pjäs är som mest intressant och underhållande. Bilden av tarmar och nerver som vävs i väldiga mekaniska väverier, eller av hjärnsubstans som blandas till i enorma kar. Det är bilder som befinner sig någonstans i gränslandet mellan medeltida alkemi och modern industrialism.

Det är också märkligt hur denna organiska typ av robot blev så bortglömd trots pjäsens framgång över världen. Efter sitt uruppförande i Prag 1921 sattes den upp i New York 1922, i Chicago, Los Angeles och London 1923 och i Paris 1924. Den svenska urpremiären skedde i radio 1934. På bilder från tidiga uppsättningar har robotarna futuristiska kostymer och tycks uppträda med stela rörelser. Långsamt blir emellertid deras klädsel mer och mer kubistisk och metallisk. Det är som om en samtida populär bild av roboten sakta omformar även Čapeks version till en plåtniklas, även om den inte alls var det från början. Anledningen är att Čapeks drama inte kom till i ett vakuum; hans samtid kryllade av fiktiva framställningar av robotar som bidrog till att forma bilden.

Robottemat kopplas ihop med arbetarnas revolution

Samma år som R.U.R. hade premiär gjorde den omåttligt populäre stumfilmskomikern André Deed den kanske första filmen om en robot, L’uomo meccanico (Den mekaniska människan). Därtill utgav den franske Nobelprisade författaren Romain Rolland sitt ofilmatiserade filmmanus La révolte des machines (Maskinernas revolt), och den italienske futuristen Ruggero Vasari skrev dramat L’angoscia delle macchine (Maskinernas ångest), båda verk som skildrar humanoida maskiners uppror mot sina skapare. Mer känd än alla dessa tillsammans är förstås Fritz Langs film Metropolis (1927) som byggde på en roman Lang hade skrivit tillsammans med sin fru Thea von Harbou och som gavs ut 1925. I denna historia skildras en framtida storstad som besöks av uppfinnaren Rotwang.

När en fabriksägare ber honom tillverka konstgjorda arbetare visar Rotwang upp sin skapelse, der Maschinenmensch, en kvinnoliknande robot i skinande metall. Fabriksägaren och Rotwang använder denna robot för att i skepnad av en verklig kvinna uppvigla arbetarna till revolution, men med den dolda avsikten att kunna ersätta arbetarna med robotar.

Liksom i R.U.R. kopplas alltså robottemat ihop med arbetarnas revolution – ett motiv som förstås låg i tiden – men det underliggande budskapet i båda verken tycks snarare handla om revolutionsledarnas förräderi mot folket. Roboten blir till den främsta symbolen för den avhumaniserade arbetaren, i kontrast mot en idealiserad arbetare som ler och sjunger medan han jobbar – Selma

Lagerlöfs slåtterkarlar spökar fortfarande. Hennes version av historien har slående likheter med dessa senare, vars huvudsakliga innovation består i att byta ut trägubbar mot plåtgubbar. Lagerlöfs berättelse är som den felande länken mellan industrialismens oro för mekaniseringen av människan och äldre golemmyter om vådorna med att göra en konstgjord hjälpreda. Men i den äldre tappningen handlade det mest om att varna mot att försöka leka Gud. Nu blir berättelsen en parabel om maskinsamhället. På 1920-talet får den extra vitalt liv till följd av världshändelserna.

Taylorismen och liknande tankar leder till den moderna idén om roboten som en mekaniserad arbetare, men det är det stora kriget som verkligen förändrar inställningen och optimismen. Futuristerna tystnar. Ingen komponerar längre hyllningsdikter till maskinens sång eller kugghjulens koreografi. Marinetti, som före världskriget hyllade föreningen mellan människa och maskin, skriver en uppskattande recension av sin futuristkollega Ruggero Vasaris teknofoba pjäs. Atmosfären är nu en annan. Maskinerna är inte längre våra vänner.