Filip Hammar: ”Jag vill inte bli lika deppig som pappa”

Filip Hammar såg sin pappa glida allt djupare in i en depression. I ett försök i att få tillbaka hans livsglädje tar Filip med honom på ett riktigt äventyr som skildras i dokumentären Den sista resan.

  • 8 min
  • 29 feb 2024

// Foto: Nexiko/Nordisk film

Filip Hammar: ”Jag vill inte bli lika deppig som pappa”
Stina Jofs

Lyssna på artikeln

Filip Hammar såg sin pappa glida allt djupare in i en depression. I ett försök i att få tillbaka hans livsglädje tar Filip med honom på ett riktigt äventyr som skildras i dokumentären Den sista resan.

Han ska bara väcka barnen. Det är tidig morgon i Los Angeles där tv-stjärnan och poddaren Filip Hammar och hans familj bor sedan många år. Så fort ungarna har gjort sig redo för skolan ska vi tala om hans och kollegan Fredrik Wikingssons nya film Den sista resan.

– Den är en kärleksförklaring, säger Filip Hammar.

När Filip Hammars pappa Lars avslutade sitt 40-åriga yrkesliv som gymnasielärare i franska väntade en ”gyllene tredje ålder” trodde han, men i stället för resor till Rivieran, dagar utan tider att passa och prov att rätta släcktes sakta glädjen och initiativförmågan.

Lars svar på familjens stigande oro var alltid: ”Jag är inte deprimerad!”

– Många i pappas generation tror att varje deppighet kan lösas med en rask promenad. Så är det ju inte. Visst är det bra att vi försöker komma till rätta med ungas psykiska ohälsa men äldre människors mående är bortprioriterat i dag, inte minst av de äldre själva. Det var mycket därför jag ville göra den här filmen – förutom att få min pappa lite gladare förstås.

Det är inte mycket som går som vännerna tänkt sig på resan. // Foto: Nexiko/Nordisk film

Filip Hammar menar att förståelsen för psykisk ohälsa har förändrats mycket, men att många äldre lever kvar i den gamla bilden av någon som hamnar på sjukhus, blir inlåst.

– Det borde inte vara så. Depression hos gamlingar är mycket vanligare än vi tror.

Varför tror du att din pappas humör förändrades så efter pensionen?

– Han gick in med full kraft och lust i ledigheten men kände sig ganska snart allt mindre behövd, ja mindre relevant i samhället. Han hittade ingen plats för all den energi han lagt på sina elever och andra som behövt honom.

Lars Hammar, som alltid engagerat sig i allt och alla, blev skröplig, liggande, meningen med livet försvann. Och sonen Filips förtvivlan växte.

 – Pappa hade i flera år pratat om att han ville ha en ”sista konversation” med mig.  Jag viftade ganska länge bort idén, min pappa har alltid varit så dramatisk. Vad då, sista? Men när jag märkte att han gled djupare in i en depression kände jag mig tvungen att göra något.

Det blev ett äventyr – och en mycket rolig och hjärtevärmande film – om en resa från Köping i Sverige till södra Frankrike i en orange Renault 4. Varför just det målet för resan? Jo, för att Lars är en obotlig frankofil och för att familjen åkte just till Rivieran på somrarna när Filip var barn.

Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. // Foto: Nexiko/Nordisk film

Bakom Den sista resan står radarparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, som också var med på turen. Tillsammans har de skrivit svensk tv- och poddhistoria med succéer som bland annat Ursäkta röran, 100 höjdare, Alla mot alla med Filip och Fredrik. Deras tidigare filmer Trevligt folk om ett somaliskt bandylag i Borlänge och Tårtgeneralen om Sveriges tråkigaste stad, blev mycket omtalade. Sedan starten som poddare 2010 har deras podcast toppat alla lyssningslistor. Fina priser har östs över dem båda, och Filip Hammars syster Linda har medverkat i en prisbelönad dokumentärserie som utspelar sig i syskonens hemstad Köping.

Jag frågar Filip Hammar hur han kunde övertyga sin pappa om att följa med på resan.

– Mamma gav honom inga alternativ, svarar han. Jag börjar ofta i den änden, tror mamma på mina idéer så övertalar hon pappa. Och han visste förstås att mitt uppsåt var gott. Det här är en kärleksförklaring.

Filip Hammar säger att hans pappa brukar benämna sig realist.

– Men gränsen mellan att vara realist och pessimist är hårfin. Han är en orolig själ.

Lars Hammar får återuppleva sitt älskade Frankrike. // Foto: Nexiko/Nordisk film

Hur var Lars som yngre?
–
Oöverträffat snäll, vänlig och engagerad, inte bara i mig och min syster utan i alla som kom i hans väg. Det är han fortfarande! Han behandlar alla lika och hjälper människor som står lite utanför. Han, och lika mycket min mamma Tiina, har alltid varit så… vad ska jag säga… inbjudande. Vi barn har fått vara med, inte ständigt blivit behandlade som för små för att förstå. När vi exempelvis åkte Route Napoléon kunde mamma väva in fantastiska historier om Napoleon, som färdades samma väg från Cannes till Grenoble efter exilen på Elba.

Filip Hammar hävdar att föräldrar har en enda uppgift, förutom att ge barn mat och värme.

– Det är att lära dem att vara empatiska. När ungarna så småningom skickar ut sig själva i världen är empati viktigare än pengar och utbildning. Pappa månade om alkisar, om invandrare, om alla som inte hade det lika bra som han.

Den långa och inte helt okomplicerade resan blev viktig, inte bara för Lars utan kanske ännu mer för Filip.

– Jag har haft sån ångest av att se pappa må dåligt, har knappt kunnat ringa hem utan att få ont i magen. Under resan förstod jag, mycket tack vare Fredrik, att åldras är okej. Eller okej, det är som det är. Först när man omfamnar tanken på en närståendes åldrande kan man uppskatta den. Livet med sjuka och gamla föräldrar är nåt annat, men också något fint.

Det är förstås få förunnat att göra en film om sin pappa, men man kan visa att man bryr sig på andra, enklare sätt, menar Filip. Det viktigaste är att man gör något.

Dessutom, tillägger han:

– Filmen kan ju funka som ett skräckexempel. Jag kunde tänka när jag såg pappa, att jag inte vill bli så deppig som han. Aldrig! Hur gör jag för att undvika det, vi har ju samma genpool så att säga. Att försöka ha en positiv livssyn kan nog förlänga livet.

Har din pappa sett filmen?

– Han har sett trailern och tyckte om den. Nu suger han lite på karamellen och ska se hela filmen på premiären, tillsammans med hela familjen.

Nu har du gjort film och tv om din syster och din pappa. Nu återstår bara mamma Tiina.

– Det ska fan bli en film om henne också! Förutsatt att svenskarna inte helt tröttnat på min familj. Mamma är den starkaste person jag känner, hon har gått igenom så mycket skit i sitt liv, från barndomen i Estland till vuxenlivet. Det är så mycket ”jävlar, nu kör vi” i henne. Skulle Elon Musk ringa och vilja skicka upp henne i rymden, ja då säger hon ja. Jag har så smått börjat fundera på hur jag skulle kunna göra henne rättvisa i en film.

Och så tillägger han, innan jag hinner fråga:

– Det kan framstå som ganska narcissistiskt att göra innehåll av min egen familj, men jag hoppas att människor ser det ärliga uppsåtet – och det allmängiltiga. Vi blir alla gamla. Förhoppningsvis.


Läs mer:

Jonas Jonasson dödförklarades i DN: ”knut i magen”

Andrev Walden: ”Jag avskyr den här tiden”

Fler utvalda artiklar