Jonas Jonasson dödförklarades i DN: ”Knut i magen”

Jonas Jonasson dödförklarades av misstag av TV4 och Dagens Nyheter. Nu berättar författaren om hur det var att läsa sin egen dödsruna. ”Tankarna snurrade åt alla håll”, skriver han för Vi.

Döden inträffade medan jag satt med laptopen och slutredigerade manuset till min nya roman: ett spännande arbete eftersom jag placerat berättelsen i Småland runt år 1850; det gäller att välja ord och uttryck med omsorg.

Mitt i arbetet ringde telefonen. Jag svarade: ”Ja, det är Jonas” och fick frågan från en reporter på Dagens Nyheter om huruvida jag var jag. När jag försäkrat honom att så var fallet hörde jag honom hojta till sina kollegor i bakgrunden:

”Han lever!”

Tyvärr var det redan för sent. Kollegorna hade just hunnit publicera en motsatt uppgift på nätet. Precis som TV4, skulle det strax visa sig. Båda redaktionerna trodde att de tagit del av ett Twitterinlägg från mitt bokförlag Polaris, publicerat på både engelska och svenska; ett som sa att jag avlidit vid 61 års ålder, illustrerat av en bild som absolut var till min fördel. Ett vackert lik, om du så vill.

Direkt efter samtalet med Dagens Nyheter och när jag tagit del av min egen dödsruna snurrade tankarna åt alla håll. Allra först den om att jag faktiskt är 62, inte 61. Å ena sidan önskar man gärna i min ålder att förefalla yngre än man är. Å andra sidan: vem vill gå bort vid 61? Redan 62 är illa nog.

Den andra tanken (som borde ha varit den första) var att jag genast måste få tag i hustrun, sonen och mina båda bröder. Det fick bara inte ske att de nåddes av ryktet om min död innan jag hunnit berätta att sanningen var en annan. Av fyra olika skäl svarade ingen av dem i telefon på en hel timme. Det var knut i magen samtidigt som det strömmade in samtal och textmeddelanden från olika håll. Jag kände mig tvungen att svara på allt, för om jag var tyst som i graven … ja, du hajar.

Jag tycker mer synd om dem än om mig själv.

När de närmaste väl var informerade följde nyhet på nyhet på nätet om uppgiften som inte varit sann. Nästan ingen hann läsa om själva dödsfallet, men alla tycktes ta del av den återuppståndelse som följde. Redan på sena eftermiddagen fick jag mejl från Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman som djupt och uppriktigt beklagade tidningens misstag. Han menade att DN brustit i sina rutiner och att det aldrig fick ske igen. Jag uppskattade ursäkten mycket, men tittade igen på hur det sett ut på det falska konto som hade upprättats i mitt bokförlags namn. Det verkade ju så äkta!

Jag håller med Björn, visst borde både DN och TV4 ha dubbelkollat, men … jag tycker mer synd om dem än om mig själv. För vilken framtid väntar oss alla? När Twitter- och Instagramkonton kan kapas, när AI-teknik gör Harrison Ford 40 år yngre än han är så att han kan jaga den försvunna skatten ännu en gång, när vem som helst kan få dig, mig och andra att tala koreanska med perfekt läppsynk utan att vi egentligen kan ett ord – när allt det och mer därtill: Vem och vad kan vi snart lita på?

För två år sedan grep FBI italienaren Filippo Bernardini på Kennedyflygplatsen i New York, misstänkt för att ha försökt lura till sig mitt och andra internationella författares manus före publicering. Han dömdes till motsvarande en miljon kronor i böter och evig utvisning. Vem som festade upp bötesbeloppet är något jag frågar mig ibland. Jag vet bara att han två år tidigare mejlade mig på perfekt svenska och från min svenska agents e-postkonto och var rysligt nära att få mitt manus i knät.

Hur han gick till väga? Vet inte. Hur en annan italienare (vad är det för fel på dem?) lyckades kapa mitt svenska förlags Twitterkonto och förklara mig död? Vet inte heller. Hur den sanningssökande journalistiken ska navigera i denna vilda västernverklighet? Inte en aning. Jag vet bara att DN och TV4 gick på grund den här gången.

Jag har någon gång beskrivit mitt författarskap som egenterapi i en ond och oförutsägbar värld. Jag försöker sätta ord på mänsklighetens alla tillkortakommanden med humor och värme. Nu märker jag att jag tar till samma terapeutiska metod när jag själv och min egen påstådda död kommer på tal. Vad sägs till exempel om följande tankar ur mitt huvud:

Jag tillhör de få som redan före frånfället vet att både Dagens Nyheter och TV4 kommer att bevärdiga mig en notis när jag faller ifrån på riktigt. Då har man ändå åstadkommit något här i livet! Det vill säga: om de törs? När de väl har kvadrupelkollat uppgiften är jag kanske redan en för gammal nyhet?

Eller kopplingen till James Bond och You Only Live Twice. Känslan av samhörighet med Sean Connery hade dock varit större om han – som jag – fortfarande varit vid liv (Jo, han är död. Jag har kollat!).

När jag skojat färdigt med mig själv återstår ändå det förfärliga att jag tvingats ta del av nyheten om min egen död medan jag fortfarande finns. Jag märker att jag återkommer till samma skärmdump igen och igen, jag stirrar nästan sönder mig och mumlar: ”Jag tänker, alltså är jag”, utan att helt kunna släppa möjligheten att jag är död trots allt. I så fall har du läst ända hit bara i min fantasi. Var den nu befinner sig. Och om du ens finns.

Avslutningsvis kan jag inte släppa tanken på att Tidningen Vi återpublicerar den här krönikan när jag väl gått bort på riktigt.

Den som lever får se, som det heter.

Läs mer av Jonas Jonasson:

Jonassons värsta sommarminne: Fredagen den trettonde – om och om igen